Tyvärr har min släktforskning legat lite i stå den senaste tiden. Å andra sidan så är det tvunget att pausa från alla göromål, intressen då och då. Eller kanske hitta på nya intressen eller ingångar. En sak är jag övertygad om och det är att jag faktiskt är hjälpt och blir att tänka anorlunda när jag nu får fram fragment från mina ättlingar och de som har varit före mej. Jag har mina gener därifrån. Vem tror jag att jag är, är inte en rubrik som är tagen ur Jantelagen utan den är ju faktiskt bara den rubrik som jag frågar mej. Min rättighet att få vara delaktig i världen och i livet oavsett varifrån jag kommer, alla behöver en plats och alla är ämnade att ingå i detta livspussel fast vi har inte greppat hur vi ska bete oss. I vår väg och under vår livsresa utsätts vi av prövningar, svåra eller enkla kriser eller att vi ställs inför avgöranden, dessa ska vi lösa med hjälp av oss själv och andra. Fast oftast löser vi problem med den enklaste lösning som oftast är den sämsta och inte gagnar oss alls.

I min livsresa och i min önskan om att göra en ny "karriär" och läsa till behandlingspedagog eller assistent så är jag tvungen att ställa mej själv mot väggen och fråga mej Vem jag egentligen är. När frågan var ställd och arbetet har börjat ser jag att jag har inte alls haft en aning utan har varit desorienterd och absolut inte haft en aning utan har under hela livet plöjt mej fram i tron om att jag har varit den jag är. Efter 50 år stå med lång näsa och se alla dåliga eller bra egenskaper jag fått med mej i modersmjölken, att jag måste ändra på de saker som jag nu ser är fel. Nu är det så här att jag inte bara ser fel i mej själv utan jag ser och har goda ochh bra egenskaper, och dessa ska förstärkas, och lite av det får jag gratis när jag jobbar bort alla spöken, lik som dräller i garderoben, oönskade genetiska betingelser, traditionella beteenden. Jag har börjat att sudda och radera, jobba bort dom, inte förtränga det är inte samma sak. Jag har levt i att förtränga, och det har synnerligen inte varit bra och det kommer aldrig att fungera varken för dej eller mej.

På min skola och i min utbildning så ställs det krav att jag måste lära känna mej själv, jag måste göra mej av med allt det som inte ska eller borde finnas i mitt liv. Jag måste veta vem jag är innan jag kan vårda någon annnan medmänniska. Helt enkelt är det inte att hitta allt som låsts in under många år men det kryper fram med en skamsen min, och ibland får jag tvinga, slita och dra fram det i dagsljuset och verkligen ställa händelsen till svars. Genom de döda i min släktforskning har jag inte fått alla svar, det vore väl fel att påstå det, men jag har ändå sett att jag inte enbart kommer från en eller någon specifik grupp utan det är mest vanligt folk. Jag i min släktforskning har även lagt ner åtskilligt med tid på den undersökande delen, alltså att försöka att ta reda på en del om den döda personen. I de som inte levde för så längesedan finns det säkert någon levande som jag berätta om personen, eller om som någon som i personen  Maria Helena Hamnqvist som dog på Danvikens Dårhus, och där dödsorsaken står i kyrkoboken som Skörbjugg, då nöjer jag mej inte riktigt. Dör Maria Helena på ett dårhus och orsaken är skörbjugg, då reagerar jag. Hon satt ju inte på nämnda sjukhus för c vitaminbrist utan hon satt ju där av en anledning och under hennes tid där fick hon dålig mat som ledde till skörbjugg.

Jag har i februari släktforskat i ett år, och har kommit otroligt långt. Jag har hittat spännande människor. Men från början ser jag som en röd tråd att det är vanligt folk som strävat sig fram, en del har gift in sig i finare familjer, av någon anledning som jag aldrig kanske kommer att få någon vetskap om, eller så kommer jag att få det, jag vet ju aldrig vad som finns i tryck eller vilka hörsägnar som finns eller om någon annan som också släktforskar kanske vet. Idag vet jag inte, i morgon har jag kanske en hel del information. Det finns forum, det finns frågespalter, otroliga källor finns att ösa ur. Mina ättlingar var/ blev skomakre, köpmän, borgare, guldsmeder, intendenter, ingengörer, riksdagsmän på 1600 talet, höga präster, och nämndemän, bönder, fattiga en salig blandning. Men jag kommer inte från något borgarled, jag är inte blåblodig utan som alla andra såddes ett frö.
Som i nästan allas släktforskning har jag hittat en mördare 1841, vilken jag väntar på info om, jag har beställt dompapper. Svårtydda gamla papper, med intressant information. Jag har redan fått häktespapper, men de ligger hos en annan släktforskare som har större kunskap än mig att tyda den gamla skriften. Det finns arkiv och källor.

Jag tycker min mördare blir intressant för jag ställer mej frågan, varför mördade han. Ingen föds till en sådan. Att vara den undersökande och få svar på frågan jag ställt blir en tillfredställelse. Samtidigt i släktforskningen så tillåts jag att få fantisera. Ibland blir fantasierna en roman i Jane Austen stuk, men inte då i överklassens värld, utan mina fantsier finns i torp och gårdar, i ett lerigt och regnigt Åmål med sina trähus. Allt får en bild, personer får ett ansikte och jag ser på något sätt länken mellan dom och mej själv.

Innnan jul hittade funderade jag mycket hur jag skulle få komplettera min dokumentär om Maria Helena, hon som dog på Danvikens dårhus. Jag vet att det finns gamla patientrullor, men som nykläckt forskare vet jag inte riktigt var jag vänder mej. Jag hittade en tidskrift på nätet som handlar om släktforskning som heter "Antyda", där hade de på nätet en expertpanel. Jag slängde iväg min fråga till panelen, samtidigt som jag beställde ett abonnemang på tidningen. Tiden gick och jag hade glömt både fråga och tidning. Igår dök tidningen upp i min brevlåda och min fråga fanns med. Den hade också besvarats bra av Ted Rosvall, han som brukar vara med i den svenska släktforskningsprogramet på som går på tv:n, "Vem tror du att du är?". Jag blev otroligt glad att det var han som svarade för jag har under dessa program tyckt att han varit så sysmpatisk och hjälpsam, helt enkelt en lugn trevlig person.   Jag fick en hel del svar hur jag ska gå vidare. Så framöver blir det en resa neråt Stockholm, inte för shopping utan för att sätta mej i ett arkiv och se varför Maria Helena blev intagen på detta hemska dårhus.
Jag vet inte om jag kanske också ger henne en upprättelse i och med att jag vill ta fram det i dagsljus, kanske. Nyfiken om det kan stå vilken det var som fick henne dit. Hon hade ändå varit gift med en adelssläkt, med militärer, en ganska känd sådan. Hennes man hette Fredrik von Proschwitz, och som syns i dödboken var de skiljda. Hade han lämnat in henne där?




Här kommer också hans svar:



Hur menar jag då när jag säjer att det ättlingar i mitt förflutana kan hjälpa mej framåt? Det är knappt att jag med ord kan beskriva eller förklara det. I tron att jag härstammar från ett dike med patrask så har plötsligt bilden blivit anorlunda. Då jag själv är uppväxt i en dysfuktionell familj med missbruk har det varit enkelt att tro att de innan också hade det så. Kanske ett försvar att jag inte varit ensam om och i ett elände. Visst har alkoholen spelat roll innan i olika familer på min sida, alkohol var ju en dryck som användes i större bruk och i mängder och inte med den insikten att denn var farlig. Den var säkerligen en bordsdryck och den framkallade då som nu alkoholism och alkoholgener och allt vad som inte borde finnas har säkerligen följt generationer. Men att måla fan på väggen och säja att alla var dysfunktionella och suputer är ändå att ljuga. Jag har haft skötsamma, jag har haft bra folk som föregångare. Det gäller att hitta det positiva med alla, för att jag lär mej av min historia, jag kan dra en stor paralell med det socialpolitiska och se ett mösnter.
Att huvudelen i min släkt slet, och var strävsamma är ett guldkorn att plocka. Otal av alla var överlevare, liksom vi många får vara idag på det ena eller det andra viset. Idag har vi ett annat socialt skyddsnät, om det fungerar alla gånger tänker jag inte diskutera nu, fast skillnaderna från 1800 talet och fram till idag är stora. Men vi i min familj har på något sätt varit överlevare och strävat efter att få arbete, mat och bli accepterade. Vi har fått bryta dåliga mönster, vi har fått gå tillbaka och analysera vad som hände och så jag då, jag har börjat mitt livs resa genom att försöka förstå allt det som ligger bakom, det som finns inom mej idag, och rikta in mej mot framtiden. Personen som sitter här och skriver blogg är en helt annan än den som fanns inom mej för tio år sedan.
Det handlar inte om mognad, utan allt handlar om hårt arbete och att våga släppa på den förbaskade stoltheten som vi i tid och tid tvingas och omedvetet bär, ett arv från det förgångna.
Att få en ny bild av sej själv, att se ett CV ändras på tio år är en fröjd, där egenskaperna blir synliga och får en helt annan betydelse. Då synsättet på omgivningen har förändras och jag är den jag är och tror inte längre. Det är det livet handlar om.