Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Jag kan nästan allt...(Lotta på Bråkmakargatan)

Kategori: Samhälle

Då knackar julen på dörren, den står utanför och flämtar med sitt giriga tryne. Men den gick hon inte på, köpmännen och julens dårskap har inte lyckats fånga en tjurkärring som är en tvärhand hög. Lite småklappar har det blivit, och så sker ett "pengabyte" mellen barnen i släkten. Skinkan är julklapp från elektrikerns, min mans jobb. En skinka som förövrigt transporterades hem till dörren med en stor lastbil. Det är äkta miljötänk det....

Nu idag ska gammelmor(jag) inhandla godis, frukt, julmust och mjölk. Kuverten ska paketeras med kronor. Julen är hur lugn som helst, och ingen stress har varit och jag har inte haft någon anledning av oro.
Det är första julen på 10 år som jag inte måste plåga mej med att jobba, Coop får "klara" sej utan mej. Hur dom nu klarar sej, med sviktande kundunderlag. Jag är ledig ALLA röda dagar. Passar utmärkt för en vänsterpartist och helga dom röda dagarna åt den rätta ideologin.
Röd kvinna på en röd dag, i en schäslong med en bok som Olle Sahlström skrivit som heter "Den röda patriarken". Den handlar om Peter Hultkvist och hans Borlängegäng *S*. Man ska vara snäll när det är jul, inte ens det lyckas jag med. Boken hade kunnat handla om (s)- gänget i Borlänge, tillägger jag med mitt snällaste humör. Där på schäslongen ska jag ligga och läsa, med en kartong Romerska Bågar på sidebordet, vända blad och sträcka ut handen efter en godis. Och läsa om patriarkatet som alltid existerat och som fortfarande är fullt synligt.



" Den röde patriarken med rakskum"


Sillen är inlagd och provsmakad, den blev lika god som vanligt. Skinkan åker in i ugnen mot kvällningen, sedan en provsmakning. Det blir en hel del provsmakande i kväll, på det mesta.
Året går mot sitt slut, det känns bra. 2009 har varit ett händelserikt år med blandade händelser, positiva och negativa. Nästa år får gärna gå lite mer ått mitt håll. Ett regeringsskifte sitter i alla fall inte i vägen.
I Måndags avslutade vi den politiska säsongen på vänsterhörnet med glögg, pepparkakor och ädelost. Jag tog med mej gitarren och drog några "vänster" låtar. Hur bra den spontanspelningen blev, vet bara de som var med. Jag tyckte några satt och höll för öronen, men det var nog för att de hade förfrusit dom, eller?
Hur som helst så är jag väl lite av "Trubadurix", ni vet han i serien Asterix som spelar och gapar på tills någon slänger ut mej. Här är vi inte blyga. Sång och musik kan jag väl någotsånär men skulle ni be mej dansa, då gav jag upp.

Jag kan dansa, fast då får jag ta datan till hjälp. Här är jag och Lasse Ohly i en Hip-Hop....
Klicka på länken och invänta laddningen, haf tålamod:  http://elfyourself.jibjab.com/view/3V6znum8yULvxS5m



"Här på bilden sjunger jag nåt fint och Lindström har fullt upp att dra andra stämman *S*"


Hur som helst är det underbart att vara en fåntratt, som inte möter några hinder fastän den giriga julen knackar på dörren. Han får stå där medan världen har fullt upp med G8 möten, Reinfeldt gräver vallgravar för alla som inte överlever, Maud Olofsson kletar in truten med ett pärlemor läppstift från Lancome. Jag står kvar och sjunger mina protestsånger, skräderar mina åsikter. Jag är taleskvinna för "ett folk" som vet hur det är att föra ett samtal mot djävulen. Ingen kan banka ett skit ur mej, jag står tills jag stupar, jag ser tills jag förlorar synen, jag hör tills jag dör.
Ett rättvist samhälle och en värld utan dårar borde vara en själklarhet, om inte, då står jag kvar.

Den julklapp som jag så länge önskat...

Kategori: Samhälle

Att få läsa att regeringen rasar kraftigt i en undersökning det är som plåster på såret, som lingon på plättar. Då säjer självklart någon liten bakåtsträvare att jag inte ska tro på undersökningar och sådant som skrivs. Och stollig som jag då är säjer jag: -Jo det gör jag, och jag är nu idag övertygad att det blir ett regeringsskifte 2010. En stor avgörande roll har varit raseringen av Försäkringskassan och galenskapen som ställer till det för sjuka och dödssjuka. Maken till dumheter får man gräva sej långt ner efter, om man ens hittar någon galenskap likt regeringens utplåning av sjuka så långt ner. Högerns politik bygger på misstro till människor och det håller inte längre.

Idag den 20 december har jag klart för mej, min magkänsla säjer mej att jag kommer stå och skåla med Pommac en Söndag i September 2010 och det kommer att kännas skönt. I mina värsta mardrömmar kan jag inte tänka mej 4 år till med Reinfeldt. En omöjlighet för medborgare, men inte för knösar. Medborgare har vi gott om, knösar finns det mindre av, missnöjda och vilseledda hittar tillbaka, där dom egentligen hör hemma. Det blir en röd regering.

Jag ville förmedla min glädje, nu återgår jag till julstöket. Jag städar lite här, och lite där. Jag är inte alls så noga utan masar mej runt i sakta lunk.

Ska något politiskt parti ta frågan på...

Kategori: Samhälle

Egentligen vet jag vad jag vill skriva om, jag har helt klart för mej att det är en hel del. Det är så mycket att typsnitten på tangentbordet skulle kunna explodera. Ibland känns det som att när jag vill skriva det som är angeläget för mej, och då vill jag skriva så mycket att allt cirkulerar inne i skallen och det blir en enda röra. Jag känner att det jag verkligen vill förändra är så energikrävande. Där slåss jag inte mot Goliat utan där kämpar jag mot oförstående och okunskap och något som ofantligt. Oftast så blir jag ganska upprörd inom mej. Jag blir det för att många inte kan visa förståelse. Bara för de inte förstår.

Det jag brinner för kan elda ihjäl mej. Vad är det som jag då så ivrigt vill förkunna? Vad är det som upprör mej? Vad är det som kan få mej att gå i taket? Jo det är när någon ställer frågan som det så klart finns ett solklart svar på. Vilken är då den frågan? Jo det är att när någon ställer frågan som om den var jordens svåraste om hur vi ska göra för att minimera missbruket av alkohol och andra droger. Märkte ni att jag skrev alkohol som en drog, vilket den också är. Där brukar en hel del reagera negativt, och det bjuder jag på. Är det någon som har ett vettigt svar på den frågan? En del säjer kanske nej, andra säjer ja på en gång. De som svarar ja är säkerligen alkoholister, nyktra alkoholister, beronde och nykterhetsrörelsen. För att stävja ett missbruk så måste man gå till botten vad det är som gör att det uppstår. Det är självklart alkoholen och de andra drogerna. Ju mer alkoholen legaliseras in i Svenska samhället ju fler missbrukare få vi, ett enkelt svar på en ganska fruktansvärd fråga. Därför måste den hastiga legaliseringen som sker upphöra.

Alkoholismen hos kvinnor ökar, fler söker hjälp, många söker den inte. Det är så fullt av skam att vara alkoholist, mamma, ensam, sittande med den genomslags kraftiga 3 liters dunken, som ser elegant och lockande ut. I ensamheten skriker kvinna 55+ ut sin sorg över att vara så värdelös. Runt henne finns barn, barnbarn och annan släkt som lider i det tysta med henne. Alla vill inte erkänna sitt misslyckande, utan missbruket fortgår, barnen försvinner ur hennes liv och släkten tar avstånd. Var finns lyckan med alkohol? För 15 % av befolkningen ser livet ut på ett sätt som det absolut inte finns någon värdighet i. Detta bjuder vi på.

Jag ser egentligen inget parti som prioriterar frågan om alkohol/droger på ett drivande sätt. Det är ingen fråga som ligger överst på listan. Inte ens mitt eget parti är särskilt drivande i detta samhällsproblem. Och självklart beror det en hel del på okunskap. Ändå ser jag det som en av de viktigaste frågorna att minimera missbrukare och missbruket. I drogernas värld och i dess spår följer inget annat än elände. Barn far illa, även de barn som måste umgås med "vanliga" föräldrar, som dricker alkohol i barnets närhet. Barnmisshandlar och kvinnomisshandlar i fyllan. Grov kriminalitet i drogrus. Folk som sätter sej fulla i bilen och är risk för sina medmänniskor, sjukdomar och sjukvårdskostnader som uppgår i ofantliga summor. Borde inte detta vara ett så bra argument för att argumentera mot denna drog?
Borde inte alla kostnader av mäskligt lidande och alla dessa kosnader droger medför vara en stor fråga för de politiska partiet. Tänk vilken ekonomi staten kunde få om alla dessa miljarder vanns hem igen.

Idag smakas det inte längre på bästa kakan i kvarteret utan kvinnorna går på vin- och whiskeyprovning, alkohol är något som har blivit flott och väldigt tillgängligt. Inget är längre konstigt med att bubba hem fyllda kassar med lådviner och öler från hela världen, och man vill gärna diskutera torrhet, sötma och fan hans moster. När någon senare av dessa provare blir alkoholiserade då kvittar sötma och torrhet. Då är det bedövningen som gäller.
Krogarna ska helst vara öppna dygnet, är det för att folk måste ha mat hela nätterna? Nej skulle knappt tro det, det är för att dom ska ha roligt, för det går inte att ha det skoj utan att behöva vistas på krogen med alkohol och kanske umgås. Många, de flesta kan ju hantera det. Men som nykter ser jag inte många som inte är aspackade på nattkröken. De gånger jag går och tittar på musik, eller är ute och käkar, så orkar jag inte se eländet till slut. Det är jag/ vi och någon annan nykter chaufför som får ge oss till tåls. Enda sättet att slippa ifrån fyllan är att hålle sej inne och låta bli att gå ut.

Våra undomar som är beronde av olika droger, de har hamnat i en helt ny fälla. En Landstingstyrd sådan. En gång i tiden fick en del heroinister kämpa för att bli drogfria och be på sina bara knän för att få en metadonbehandling. En livslång sådan, men de kunde fungera igen. De var de som de sa var ohjälpliga. Idag får våra ungdomar "enkelt och lätt" en likadan behandling av något som heter Subutex, ett opiat som tillförs i kroppen för att de ska uthärda. Kanske ett livslångt program, där unga tjejer inte kan tänka på att bli mammor. Det skrämmande med dennabehandling är att i vårat Landsting så börjar köerna öka. Undomar som aldrig tagit heroin eller andra opiater blir erbjudna Subutex behandling. De sätts in på en helt ny djävulsk drog som är kusligt svår att stävja. Läkarna som skriver ut den får provision för sitt förfarande. Ungdomarna som har svåra problem har blivit en affär. Läkemedelsföretagen får in Landstingsflis och läkarna får fetare plånböcker. Är det medkänsla för sina medmänniskor? Jag tycker att det är en horribel handling. De här beroende ungdomarna skulle behöva motivation och en bra behandling. Nu sitter de med en helvetes drog i kroppen. Hur kan Sjukvården och vuxna "kloka" människor handla så simpelt?

I många år har jag kämpat för att det ska finnas kvalitetsstämplade behandlingshem. i det avseendet struntar jag i om de är privatägda eller ägda av staten, landstinget eller kommunen. Bara det fungerar för personen. Ett substitut räddar ingen, inte heller ett dåligt behandlingshem. Ett beroendecentrum skulle med glädje välkomnas i länet, där det finns utbildad och proffisionell hjälp alla dagar i veckan, dygnet runt. Många miljarder, och människoliv kunde räddas. Så mycket lidande kunde minimeras. Vilja från människor att förändra samhället vore inte heller fel. Där okunnskap kunde växa till kunskap och engagemang för sina medmänniskor. Jag tittade på arbetsförmedlingens rankinglista över yrken som skulle behövas mera av i framtiden, och det var behandlingsassistenter. Alltså samhället rustar för en ökande alkoholism och ett stigande beroende, samhället vet detta, men ändå görs inget. Jag vädjar till alla och de aktiva i mitt eget parti att i framtiden lyfta frågan framåt och ha alkohol och drogfrågorna som en av de viktigare frågorna för framtidens skull. Då skulle de som sympatiserar med våran politik men ändå anser att flatheten och rädslan att lyfta frågorna bli väljare. För dessa frågor är viktiga för åtminstonde 15 % av befolkningen. Vad ni andra anser kan jag inte göra något åt men ni borde ändå tycka att mycke skattemedel försvinner. Sedan hoppas jag att ni ger alla familjer som har några/ eller någon missbrukare i sin närhet en tanke och minst alla barn som växer upp under förhållanden som inte är det riktiga. En fosterhemsplacering är ingen lösning.

Tack för att ni orkade ta er igenom all text, inlägget hade kunnat bli dubbelt så långt...

Benny Haag förklarar...

Kategori: Samhälle

Nu ska det blir det en kamp, för barnen...

Kategori: Samhälle

I veckan som gått har jag inte haft kraft att skriva, funderingar har snurrat på.  Jag vill tacka för alla tips och råd jag fick på mitt förra inlägg. Ni ska veta, att bara  att det finns människor som er ger mej ett stöd, gör att det hela känns bättre. I mitt inre känns det att nu måste jag skrida till verket, hur drygt det än är.  Omgivningen, är helt på det klara med att det inte är okey att våra barn utsätts för mobbing av olika slag. Därför måste det med gemensamma krafter gå  sätta igång en process och agera.

Den nummerspårning som jag gjorde, misslyckades tyvärr. Alla nummer går inte att få fram, men priset är det samma. Det var synd att jag inte kunde få tag på det, för det hade varit en otroligt bra start att börja med. Vi trodde att den nya skolan och nya klasskompisar skulle göra situationen bättra. Några från gamla skolan har tyvärr kommit med, nu är det så. Och som det verkar så fortsätter de med att försöka knäcka min grabb.

I veckan nu som kommer, efter lovet så ska jag kontakta rektor och klassföreståndare för ett samtal, då jag som i förra skolan får starta upp från ruta ett igen. I förra skolan hände inte något. Lärarna verkade inte ha någon ork kvar. Denna gång ska jag ställa krav, jag ska inte ge mej. Nu ska saker och ting blottas och skolan ska få agera. Jag har även ett stöd i en släkting som jobbar som kurator på en skola, hon har en hel del nyttiga förslag att komma med. Dessa ska jag jobba med.

Jag funderar starkt att gå ut i lokalpressen ( inte till att börja med) och ställa frågan om skolmisshandel till de ansvariga politiker i kommunen. Hur eller vad de säjer om situationen. Sist jag läste en artikerl påstod en kvinna att det inte fanns i vår kommun. Jag blir så jävla förbannad. Hur ska mobbing i skolan vara utdöd, när de inte ens vet hur de ska hålla tungan utan att förtala andra, eller hur man uppträder mot varandra. Så kallade vuxna, som styr i en kommun.

Ni som undrat var jag varit den senaste veckan, här är jag. Trött, förbannad och klar att gå till en strid för ett barn, för andras barn. Inget barn ska behöva lida. Det här är bara början. Som jag räknar med kan bli något som "tar" och förhoppningsvis något som kan bli bra.

All min kärlek till dej min vän...

Kategori: Samhälle

I skrivande stund rullar tårarna på min kind. Jag känner mej arg och frustrerad. Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag har haft den här känslan flera gånger innan. Samtidigt är jag fylld med så mycket sorg och en otrolig maktlöshet. Jag måste orka, vi måste orka vännen. Hela världen är inte galen, heller inte vi.
Jag törs nog säja min pojk att du är en ibland de ensammaste killar. Du är så jävla ensam. Aldrig ringer någon och frågar efter dej, aldrig någonsin. Du min lilla pojk, som är fylld med så mycket fint, du som är en rättvis och duktig kille. Jag förstår att ditt sinne och dina aggresioner gör uppror, för du slåss mot det som inget barn borde få kämpa mot. Den fysiska och psykiska misshandel som du måste utstå med. Samtidigt ler du och visar din ödmjukhet och vägrar spela offer. Du har så mycket mod i dej, det är du som är den som vinner alla poäng.

Varför utsätts du ideligen för angrepp av dina "skolkompisar"? Varför vill de göra dej till deras offer? Allt det råa som denna handling innebär tär på dej och ger dej så många sår som aldrig kommer att läka. Jag och din pappa lider med dej. Vi står helt handfallna och vet helt enkelt inte hur eller om vi kan lösa det här. Självklart har vi och ska vi fortsätta vår kamp att du kan få en värdig skolgång. Jag har bestämt mej nu. att efter helgens påringning på vår telefon, där några talade om hur "Jävla ful" du är och "vilken nörd" du är, så tänker jag åter rulla igång en fejd. Denna ska inte sluta förrän skolorna tar upp problemet som det allvar det är.

Tyvärr när de som ringde hade batteriet i nummerpresentatören tagit slut. Nu har jag satt igång en dyr spårning via Telia, och när den är gjord så tar jag kontakt med ägaren av abonnemanget och kollar vem eller vilka det är. Förklarar situationen, sedan görs en polisanmälan. Den här mobbningen som går in på sitt sjunde år, och som inte tagits på allvar av skolan måste få ett avslut nu för alla inblandades skull. Du sa att det gick ganska bra på din skola, och att ingen var dum. Men det är kanske inte alltid som du orkar berätta allt. Men nu börjar det igen och det är inget dåligt angrepp när de ringer hem till familjen och vräker ur sej allt du inte alls är berättigad till.

Mobbningen har nått sin absoluta kulmen nu, och jag stannar inte nu. Nu är det krig, ett krig för din skull. Den här gången ska allt upp på bordet. Allt.
Borlänge Kommuns styrande politiker gick ut i tidningen och förklarade att ingen mobbning skedde i Borlänges skolor. Jag kan inte säja annat än ni är usla som företrädare för en del av era medborgare. Ni sitter där och har absolut ingen aning om något. Utan ni kammar in era arvoden, sedan skiter ni hur det går för barnen.

Jag är så jäkla ledsen och jag har skrivit om detta ämne vid fler tillfällen i bloggen. Fortfarande undrar jag om personalen i skolorna har gett upp på grund av att kommunen inte ger dem de verktyg som behövs. Alla verkar ha retirerat, att de ansvariga politiker gjort det, har jag vetat länge. Men var fan är ni föräldrar som låter era barn förtrycka sina medmänniskor. Eller är ni förtyckare ni också.

Ni känner varken mej eller min son, men var så säkra, har jag väl bestämt mej för att ändra saker och ting, då gör jag det. Alla som känner mej vet att man inte slår mot en bulldozer.

Jag funderar att sätta igång ett nätverk för föräldrar med utsatta barn, så vi åtminstone har varandra. För inga andra verkar bry sej.

En stad bortom ansvar...

Kategori: Samhälle

Jag måste få skriva, jag måste få ut vad jag känner, även ibland frågasätta mina egna visioner om jag idag är bortom rim och reson. Har jag med mina känslor för mina medmänniskor valt fel, och bara har en dröm som aldrig någonsin kan besannas?
Är jag på något sätt ovanlig som undrar varthän detta samhälle barkar?

I min stad bor det ca 48.000 innevånare, som måste ha någonstans att bo, gå i skola, arbeta. Det måste finnas daghem, äldreomsorg, lokaltrafik, sjukvård och missbruksvård. Imin vision där finns det en trygghet. Alla måste få det som ett samhälle ska erbjuda.

I min stad är det dagiskö, som gör att inte människor kan ta de jobb som eventuellt kan erbjudas, i min stad bor människor under broar. 
I min stad rustar kommunen ner, drar ner på personal, i äldreomsorgen gråter de som fortfarande arbetar kvar för att det inte finns tid för de gamla och sjuka. Skolorna förfaller, liksom andra kommunala byggnader. Upphandlingen av färdtjänsterna blev en mångmiljonflopp. De som skulle eller har rest inte kommit till sin destination eller de har kommit till fel ställe.  Skolbarn varit tvingade att dela färd med en påverkad missbrukare. I min stad flyr mångåriga kommunala medarbetare sina tjänster inom missbruksvården för att kommunen visar upp fin statistik att de har sparat en viss summa miljoner, och missbruksvården blir sämre och det som en gång byggts upp raserar hastigt.

I min stad där ger man kommunal borgen på löpande band, i vissa fall så tar de även på sej att gå in och betala driften. Jag vet inte hur många sådana åtaganden det finns. I stan byggs det rondeller på löpande band. Vi har fått ett jättelikt privatägt köpcentra som har fyllts på med attraktioner, Jula, Biltema, Rusta. Jag vet inte antalet butiker som Kupolen med omnejd innehåller men chansar på ett 50 tal. Nu idag beslutades i kommunfullmäktige att Ikea kommer, och även Ikea retail(vet ej hur det stavas). Kommunen köper upp mark för ca 350 miljoner kronor och säljer den till Ikea för 53 miljoner. Sedan sladdar väl Bauhause in från Autobahn och gör en bredsladd, kanske ett Coop Extra (som inte var någon hemlighet sa ett av alla kommunalråd i pressen i våras). Sedan händer mer än vad vi någonsin kan ana.


I den redan så hårt skuldsatta kommunen görs detta. De senaste 10 åren har kommunen gått med förlust. Samtidigt har det bara byggts och byggts. I kommunfullmäktige finns bara glädje hos de flesta partier. En glädje över att man slipper åka ända till Gävle för att köpa bokhyllan Billy, eller för att ett utav kommunalråden blir nostalgisk över att pappa köpte en säng för 40 år sedan och hela den borgerliga familjen skrattade av glädje när fadern petat i de skruvar som höll ihop lyckan. Att yvas över det när kommunen blöder.


Staden satsar, min kommun satsar på en köpfest medan innevånarna gläds över att Ikea kommer. Att varje medborgare i princip blir skuldsatt med ca 7000 kronor, varken tänker de på eller har insikt om. Bara värmeljusen kan fylla staken är allt toppen. När pilgrimsresan till Borlänge/Köpstaden är slut möts de av en skylt som hälsar dem välkomna med att : "Borlänge Kommun rekommenderar 6-8 värmeljus från Ikea om dagen."
Medborgarna i Borlänge har hamnat i något värre än Ullared någonsin kan bli. Och vem fan vill bo i Ullared. Dit åker man också bara för att handla.
Jag tycker att det här är en sjuk utveckling, jag har svårt att på något sätt glädjas åt detta spektakel. Där människor blir tvingade att köpa detta koncept mot en trygghet

Jag kan inte kalla det här för politik, eller så har jag ingen som helst aning om vad politik är. Eller har en kommuns ansvar suddats ut medans jag sov. Eller har jag missat poängen?
I min vison om hur politik ska drivas så sätter jag människorna främst, inte köptempel. Hur är det egentligen fatt med mej som inte förstår det här? Är det jag som borde gräva ner mej?

Hur är det egentligen med er Borlängebor som jublar åt detta? Är det det här som gör att livet blir tillfredställande? Är det monumenten i cement som blir ett bot i den sociala misär som nu börjar synas. Jag är allvarligt oroad över den totala okunnskap som finns, eller att livet är detta.

Jag undrar om mina visioner är gammalmodiga, och att jag är korkad som överhuvud taget står på den linje där jag vill ha en kommunal service och en trygghet för mej, mina barn och för medborgaren.
Om trygghet är att handla ihäl sej, då ber jag om ursäkt att jag ifrågasatt detta för mej pågående spektakel.


Om Kampfrad är Gud - Då är jag Morfar Ginko...


Ingen rök - utan eld...

Kategori: Samhälle

Det här inlägget ska absolut inte ses som något hat mot cigerettrökare. Så är det inte. Jag har själv varit en förgulnad nikotinslav från 13 års ålder tills för 12 år sedan då jag slutade. Då var min hälsa inte alls på topp, jag drog i mej 40 cigaretter om dagen. i ren panik för att jag "skulle dö". En rädsla triggade igång mej och jag bara rökte mer och mer. Jag fick andningsuppehåll och lungkapaciteten var inget som företagshälsan jublade över. Att gå upp för en trapp, en våning var ett företag som krävde en vila under halva uppgången. Det var illa. Jag slutade av hälsoskäl, och med en envis motivation att klara det.
Den första Augusti för 12 år sedan tog jag mitt sista bloss.


Att vara beroende av något är ett helvete, det krävs en vilja och ibland hjälp för att ta steget eller för att motiveras. Ett förbud motiverar inte en missbrukare, inte hade det hjälp för mej. Utan det är att locka fram en vilja på ett bra sätt som eventuellt kan rädda någon.
Däremot en vettig motivation från företaget kanske en cykel på köpet. Ett förbud löser inget missbruk.

Cigarettrök luktar skit. Det är inget snack om den saken. Jag känner den som ickerökare, men när jag var en aktiv rökare varken kände jag stanken eller ens brydde mej om att det luktade. Alla som hade synpunkter var i stort sett gnällspikar. Men jag tycker att det luktar illa.


I våras beslutade Borlänge Kommun rökförbud runt Kommunens byggnader och på arbetstid. Egentligen tror jag att kommunen föreställer sej att rökare är smitare och kostar tusentals kronor för arbetsgivaren i arbetsbortfall. Jag anser att det är fel att arbetsgivaren går in och förmyndar och förbjuder. Hur kommer detta ätt fungera. Ska kommunen ha rökpoliser och tjallare som går och kollar de anställda? Ett förbud kommer inte att få slut på cigarettrökarna. Efter nyår så kommer vuxna att "tjuvröka" på gömda platser, de kommer att smita iväg för att få i sej sitt behov. Vilket straff ska utdelas till dem, gult kort? Eller rött kort, kan de få sparken?


Jag kikar runt i fantasin i olika verksamheter, ta ungdomsverksamheter, där killar och tjejer arbetár inom kommun för att få ett socialbidrag. En del av dem har varit vilsna och hamnat i olika myndigheters register, för att de inte hållit sej inom lagens råmärken. Skulle de ta ett rökförbud och svälja det? Nej jag skulle knappast tro det. Det blir ganska intressant att se vad som händer med ett beslut som detta, där åsikterna är delade.


Om jag skulle jobba inom den kommunala servicen, skulle jag som anställd vara tvingad att göra ett arbetspass hos en brukare som röker? Jag som inte röker, skulle jag behöva ta den uppgiften?
Om jag säjer nej, arbetsvägrar jag då?




Hur många tårar ska få trilla...

Kategori: Samhälle

Att säja god natt till sitt barn som har rödgråtna ögon kväll efter kväll är ledsamt. Då anledningen är att han under dagen gått till skolan och vissa barn med översittarfasoner har bestämt att Edvin åter ska få bli slagpåsen vara en spinkig  jävla glasögonorm som dessutom är en apa. Att varje dag ta mod till sej för att våga gå till skolan och fullgöra den plikt han har, och bli slagen, kränkt, misshandlad och utstå okvädesord för att några vill bestämma att han inte är välkommen. En stolt duktig, verbal och i allmänhetens ögon trevlig och rolig kille måste möta sina mobbare varje dag, då krävs det väldigt mycket mod. Han går mot en dag då han inte ens kan ana vad som ska hända, kommar han att få vara ifred, vad ska de hitta på för att få honom liten,och obetydlig?


Är det så här våra skolor ska få se ut? Ska förtryckarfasoner få fortgå tills våra barn är så nedtryckta att de inte orkar längre? Jag vet att flertalet av alla föräldrar inte skriver under på att skolorna ska bli ett tilhåll för denna typ av förnedringsmetoder. Jag vet även att en hel del inte har en aning om vad som sker i skolorna.


Men ni föräldrar till de barnen som ständigt får samtal ifrån lärare om att erat barn utsatt någon annan för kränkningar. Några av er må väl reagera, men det finns en del som inte svarar alls. Det finns ingen respons ifrån er. Var finns ni?  Har ni fullständigt fullt med era egna liv, eller orkar ni inte längre? Hur tycker ni att det som sker i skolorna ska lösas? Tycker ni något alls?  Inte kan jag tro att ni helt och hållet struntar i det, ni måste väl ändå ha någon åsikt. Annars måste jag komma och ruska liv i er, få er att öppna ögonen eller hjälpa er att se.
Problemet är nog mer utbrett än vad du och jag anar. 


När attityderna hos mellanstadieelever har nått en sådan låg nivå, och när lärarna för längesedan inte har fler ord att mässa, hur ska detta lösas. När elevernas språk inte är rumsrent, då "kåkenattityder" framträder och ord som tjallare används när någon elev anmäler att den har blivit bunden med ett hopprep och blivit illa slagen i magen, då är ändå situationen alarmerande. 


Allt som så nätt kallas ”mobbning” idag, är kriminella handlingar om barnet hade varit 18 år. I skolan kallas det kort och gott för ”mobbning” vilket inte leder till några större konsekvenser för utövaren, ej heller några reflektioner hos föräldrar, utan fortgår år ut och år in. Detta signalerar att det är helt okey, eller? Jag är djupt fundersam och otroligt oroad att några ska behöva att utsättas för kränkningar och misshandel på våra skolor. Det är ett problem som har ett mörkertal, och vad det verkar så är viljan och resurser att åtgärda problemet näst intill obefintligt. Eller är det omöjligt?


Ska barn verkligen behöva gå till en skola som är hotfull och ger ångest? Hur ska vi föräldrar till misshandlade barn, våra barn som vi älskar och värnar om allra mest. Mitt barn som jag lovat att alltid skydda, hur länge ska vi behöva lida med våra barn innan ansvariga föräldrar tar sitt föräldraransvar på fullaste allvar. Ska vi behöva böna om nåd framför era fötter för våra bans skull, för att era barn ska lämna dem ifred.


Som medmänniska har jag en stor empati för de barn som hamnar i situationen som ”mobbare” därför att jag kan tänka mej vad dålig självkänsla och ett uselt självförtroende och en stor rädsla som döljer sej inunder allt det hårda bittra skalet. I detta blir tyvärr ingen vinst utan kvar finns bara offrer. Något måste ske, för allas skull.


 Jag som förälder tänker inte bita ihop längre utan börjar från och med idag en kamp för barnen som far illa av utsatthet på våra skolor, jag önskade att jag hade ork att stödja mobbarna men i stunden måste min energi gå till dem som ligger. Jag skulle glädjas om det fanns flera föräldrar i samma situation som orkar resa sej upp och stödja. I min tanke ska det inte vara en grupp som sitter och ältar problemen utan att vi syns och finns för våra barn ute på våra skolor och vara trygga vuxna. Jag är övertygad om att vi tilsammans kunde bidra till att skapa någon trygghet hos de som blir utsatta. När inte Kommunen har resurser, föräldrar tappat sin föräldrarroll och barn kränks och misshandlas, då måste vi orka och stå upp för vår kommande generation. För nog vill vi väl ändå att alla barn ska få må bra?

Att säja godnatt kväll efter kväll till ett barn som gråter...


Vår stad är full av sådana...

Kategori: Samhälle

John Holm sjöng på 70 talet, i låten, Vid ett fönstebord mot parken:

 "Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer,
 och sådana som tog sin roll, Gud vet om de ser mer.
Det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior,
men finns det nå´t för mej sa han i deras profetsior."

Idag lyssnar ingen längre på John Holm, idag är han glömd av många och okänd av fler. Vem sjunger ut i klagosång nuförtiden för att visa och berätta att det är något som är fel. Vem i samhället ens orkar tänka på dom som har det riktigt illa. Vem reser sej upp och talar om sin ilska över det som drabbar de sjuka, arbetslösa, utförsäkrade och missbrukare. Vem tänker på hur de har det, vem vet hur de har det, vem vet att de finns, vem bryr sej?

Vårt land är full med sådana som inte vill vara med mer, de som fortfarande har orken att kämpa, ser ingen dom. Är de osynliga? Jag ser situationen som allvarlig. Sverige har stängt ute de som mest behöver hjälp. De är inte längre välkomna att dela bröd med oss, de är en tung ekonomisk belastning som inte genererar något. Små onödiga nollor, missanpassade, dessutom super de och snyltar skattemedel i form av ekonomiskt bistånd. Var har sympatin tagit vägen, är den helt utraderad. Har alla gett upp sin medmänsklighet och endast ägnar sej åt den nya tidens egoismen. Att dela något liknas för många som en kriminell handling.

När sist brydde du dej om någon som har det svårt? När tittade du en hemlös i ögonen och visade sympati? När hjälpte du någon som låg utslagen på gatan? När försökte du åtminstone med en gnutta försöka sätta dej in i en människa som har det svårt, i dess situation?
När förstår du att vi inte bara har ett A och B lag i samhället utan vi har många degraderade spelare. 

Är det så att psykiskt sjuka, missbrukare, hemlösa och sociakbidragare ska vara packet, drägget i våra ögon. Är det den nya tidens enda raka. Vi ska alltså sparka undan C och D lagen och de ska lämnas ensamma.

Har man aldrig varit på den planhalvan varken kan man eller vill förstå, det är för jobbigt och det byggs upp så mycket fördomar. Fördomar för att helt enkelt skydda sitt egna dåliga samvete från ett samhällsansvar. Är det meningen att det skall drabba en själv eller en familjemedlem eller någon vän, innan man ens vill röra vid ämnet. Nog finns det en äkta feghet, rädsla, inte en gnutta kurage. Man varken vill eller orkar, man vill inte sätta sej in hur livet kan te sej för vissa. Alla är vi något, alla har en betydelse, alla borde bli sedda och bli behandlade med respekt. 

Förnedring är tidens melodi, det är vi, Sverige och världen duktiga på. Idag skall det förnedras i tv, i skola, på arbetsplatser och de missanpassade ska förnedras. Förnedringens tidevarv är här, och vi hyllar dessa mobbare eller den regering som sparkar mest. Alla som faller utanför ramarna ska saneras bort, eliten ska behållas. Sådant tror en vanlig lågavlönad 15 timmars anställd kvinna i kassan på Lidl på och röstar på Alliansen och Nya Moderaterna, trots att en arbetslöshet kan lura runt hörnet. Inte heller tillhör något fack. Vad väntar henne?
Hon har satt sej själv i en villfarelse, trots att hon vet att livet kan vara förändrat redan i morgon, men vill inte se det som kan ske i realiteten. Ingen vill tro att deras tillvaro trots att den redan är skör, kan braka. I sin innersta rädsla tror de på allt utom den magkänska som borde finnas. Har hon rationaliserat bort något viktigt i sitt sinne, inte ens överlevnadsinstinkten sitter som den ska.

Det är helt på sin plats att den totala ångesten har slagit till i människors liv. Ett tidevarv då depressionspillren skrivs ut i parti och minut, läkemedelsföretagen blir rikare. Tiden då vi hellre spenderar pengar på att handla talgbollar och fågelfrö åt mesar och sparvar, än att ge till de hemlösa. Ger vi dessa små flygande vänner mat och en fågelstuga då skenar det goda samvetet upp på topp.
Alkoholdebuten sker vid 12 års ålder, en ålder då barnet egentligen ska bygga Lego. Medan förälder/ föräldrar/ fosterföräldrar, gett upp och knaprar medicin. Heroin injeceras i ungas armar, en flykt från något som de inte längre orkar. Rädslorna som skaver, och blir som ruttnande köttsår. Legaliseringen av det onda som sker, framför oss. Tumma inte på Svenskens brännvinsflaska för bövelen!

Samhällsansvaret är borttappat, nu ska det konsumerar, det är tidens melodi. Vi måste förfan hitta tillbaka, vi kan väl inte stå och se på. Nog finns det väl någon mer än jag som tycker det?   



Förbifart Strömstad...

Kategori: Samhälle

Jag har lyckats drömma märkliga drömmar under några år. Jag drömmer självklart mänskliga drömmar, om tok också. Fast jag har under några år även haft "infrastruktur drömmar". Hur många har det?
I natt har jag varit i min fars barndomshem söder om Strömstad. Jag satt uppe på berget och skådade den otroliga utsikten över hav och horisont, så såg jag ett fel. Långt borta i fjärran så hade ett stort sår slitits ur urberget, stenkross och maskiner skymtade. Jag frågade någon vad det var som var fel i bilden, då denne svarade att det är en flerfilig motorväg, förbifart Svinesund och Norge. Nu har jag inte varit i Strömstad/ Svinesund på många år, så den kanske redan ligger som ett sår i den karga Bohusmarken.

Beydelse för en dröm, behöver inte betyda att det är en dröm som jag längtar efter eller vill ha. Martin Luther king hade en annan slags dröm, som han längtade och strävade efter. Mina infrastruktur scenarion är egentligen mardrömmar.

En annan dröm skrev jag om i Januari 2008, då "drömde" jag att Bauhaus skulle dimpa ner i staden. En tid efter det då stod det i tidningarna att just dom hade rekat och kollat upp om det fanns en möjlighet för dom att få fäste här. Sedan bubblade den så omtalade finanskrisen upp, och inget hördes. Nu när Ikea har fått marken till skänks i Borlänge så dröjer det nog inte länge förrän byggvaruhuset ligger på slätten.
Då i Januari 2008 skrev jag så här:

"Däremot kom ett stort "tyskt B" in i huvudet och B:et är första bokstaven i Bauhaus. Det närmaste huset är Västerås och inget ligger norrut ifrån vår stad sett. Dom har nog luskat lite på marknaden här, för ett par år sedan gjorde de reklamutskick i Borlänge. Jag kan inte tro att de gjorde det utan anledning.
Vi får se framöver om jag slog huvudet på spiken...."

(Sedan dess tror jag att de fått upp ett hus i Sundsvall.)

Däremot Ikea trodde jag inte på till en början, men det senaste året har jag varit helt övertygad av olika anledningar. Inga drömmar har jag haft om det, men väl en känsla som varit envis. Även Ikea har under en tid haft helsides annonser i våra lokala tidningar, bara det tyder på att de går in och presenterar sej. Varför skulle stt företag satsa på en helsida i 4 färg om de inte anspelade på något.  Då Valbos Ikea är redan etablerat för dalfolket, alla vet att det finns.
I måndags då sade jag på ett möte att: " Jag är till 99% säker, nej till 100% säker att Ikea kommer till Borlänge. Jag bara väntar att jag ska slå upp morgontidningen och få se: Ikea till Borlänge."
 Två dagar senare blev det officiellt. Den sannolikheten var ganska trolig. Det har spekulerats.
 Däremot om jag är helt i balans med mina åsikter om Ikeas vara eller inte vara det är en annan debatt. Läs gärna Lindströms blogg, vars åsikter som jag delar i detta.

I slutet av 2012 då ska det nya Ikea stå klart här, det tredje största i Sverige efter Stockholmshusen. Jag kan bara fantisera om hur  den nuvarande vägen ska se ut. Den som finns har inte så lång asfaltstid i liggande skick. Ganska ny. Nu ska det rivas upp, och Borlänge får ett Ikea Mot. Undrar hur flerfilig vägen ska bli...

Med detta då i min tro hamnar flera attraktiva företag granne med möbelpalatset, som då Bauhaus, Coop Nära eller Coop Extra. Mina tidigare farhågor för Coop Forum ute på Tunaslätten, kommer säkerligen att besannas. Det ligger numer totalt offside från Alfarvägarna och Erksgatorna, området är inte längre attraktivt för köpfesten. Det sjunger på sista versen.

Nu ska jag sluta leka infrastruktur orakel, för jag blir inte lyckligare. Snarare fattigare.

Hoppas att nattens dröm inte blir sann, för alla Bohuslänningar i Strömstad och Norr om den.

Jag tänker, hur menar dom...

Kategori: Samhälle

Jag pratade med en gammal kompis här på morgonen. Hon har jobbat inom äldreomsorgen i många år. Hon och hennes arbetskamrater är ofta förtvivlade över sina arbetssituationer. Aldrig har det varit så illa som det är nu. Det "finns inga resurser" är det som målas upp för dem varje dag. Tio ur personalen kommer att få gå, dagverksamheten för de gamla krymper eller tas bort. De som blir kvar vet inte om de hinner ta de gamla ur sängen, de tror inte de får tid över till samtal med sina gamla. Situationen är ytterst allvarlig, samtidigt otroligt frustrerande för de som vill göra sitt jobb och skapa den värdighet för sina patienter som de har rätt till.

Hela vår kommun rustar ner i stället för upp, skolor förfaller och fönstren ramlar ur, föreningslivet är snart ett minne blott. Bidrag krymps, eller avslås. De gamla far illa på äldreboenden. Dagisköerna fylls hela tiden på.  Samtidigt så byggs en kommun upp med köpcentra. Ett fritidscentrum för de som har slantar och kan spendera. Ett hårt samhälle där konsumtion belönas, med vadå?. Jag begriper ingenting av det här. Jag förstår inte alls hur de tänker. Det enda jag kan se är att de inte tänker alls, finns ingen långsiktighet i det som byggs upp.

Borlänge kommun köper loss en tomt på en rågåker i anslutning till Kupolen, den saneras och ska beredas. En kostnad av 350 miljoner. Eller blir det mer med infrastrukturförändringar?
Tomten säljs till IKEA för 53 miljoner, och förlusten är hisnande stor, så stor att jag inte ens begriper hur mycket pengar det är. Det skräderas att denna handelsplats kommer att ge 600 stycken nya arbeten. Så kan det säkert bli, men man får även se långsiktigt hur många företag som måste slå igen och inte längre kan driva sin verksamhet i skuggan av IKEA. Det kommer förvinna jobb från andra ställen, exempelvis de mindre möbelaffärerna. Ikea kommer att ta många kunder från den redan etablerade fackhandeln.
Många tror att alla dessa företag betalar skatt till kommunen, men så är det inte. Företagens skatter går till staten.
Jag är inte alls någon Ikea hatare, snarare tvärtom. Jag tycker att de är bra och har bra möbler till vettiga priser. Många har råd att köpa möbler hos dem. Ungdomar kan skapa sej ett hem för ganska billig peng. Inga som helst agg till företaget eller deras koncept. Och självklart så blir det ett lyft för Dalfolket att Ikea kommer hit. Jag synar konsekvenserna, jag ser på det som utarmas för att aktörer med dignitet ska lyftas fram.

Under våren har de styrande tagit beslut efter beslut om nedskärningar eller borttagande av personal som servat den mjuka varan människan, syninstruktörer, och allt som inte orkas rabblas upp. Man har beslutat att stänga rehabiliterings badet, efter att ha rustat det för 25 miljoner. Det är så mycket dårskap att det inte ens ryms i rymden.
Jag tänker, men hur menar dom ?...


"Jävla Finnar..."

Kategori: Samhälle

Det är inte ofta jag kommer iväg på teater. Alltför sällan. Nu ska jag prova att få tag på biljetter till en teater som har fått mycket ros, och som jag verkligen vill se.Det är folkteatern i Gävleborg som ger "Jävla Finnar", historien om nedläggningen av ett bruk.
Aftonbladet skriver: "Jävla Finnar är vass, bitvis rolig. Men i botten finns ett allvar som griper starkt. Se den." Och Dalademokraten säjer: "Pjäsen briserar mitt i en bister och vindpinad verklighet. Vissa människor är alltid mer värda än andra."
Den handlar om nedläggningen av det 82- åriga pappersbruket i Norrsundet. Ett dystert kapitel i Norrsundets historia. Där grävdes en grav som inte skulle grävas, för bruket gickmed vinst. Men Stora Enso ville lägga ner och satsa på sina bruk som ligger utomlands, ett med dåligt rykte är det i Sydamerika.

Fackklubben reser 325 kors utanför fabriken, ett för varje arbetare som får gå ifrån sitt jobb. Jag kan förstå alla deras förtvivlan och kan tänka mej vilket chockartat besked som gavs till dem. Hur tankarna for i huvudet, huset, framtiden och all ovisshet. Medan direktörerna gav dåliga ursäkter och hade usla svepskäl till dem. Cheferna sa till arbetarna att : "Vi är era frälsare. Vi befriar er från fabriken och Norrsundet. Dessa chefer skulle köras i en flishugg och prova återuppstå. Ja så hård är jag i orden, för man behandlar inte människor med sådana jävliga uttalanden.

Jag har aldrig varit i Norrsundet, men däremot har jag en bloggkollega som kommer ifrån de trakterna. En blogg som jag följt under en tid. Vildhunden, kallar han sej. I den bloggen visas mycket fina fotografier, många är svartvita och skildrar vanliga människor i vardagen. Kika gärna in där. Vildhundens foton har mycket kraft i sej och visar många känslor.

Nej nu ska jag ringa till ABF och höra om de har biljetter kvar...



...jag har ringt. Det fanns biljetter. Jag köpte två fär dom var så billiga. För LO anslutna kostade de blott 80 kr/ stycket...Det kallar jag bra pris, och 1 Oktober ska jag äntligen gå på teater. Det ser jag fram emot. Kultur förfan...

Många tankar hinns med i en schäslong...

Kategori: Samhälle

I några dagar har jag varit bortom månen och mars. Har legat med halsont och huvudvärk, som gick över i en rafflande skrällhosta. Det är alltid drygt att vara sjuk, men det bästa med att vara sjuk i något slikt är att man vet att man snart ska bli frisk. Under de dagar jag var dålig låg jag inte nerbäddad i sängen, utan i min nya schäslong. Ett köp som länge har varit planerat och lite av en önsketingest. Visst låter det "divigt" med en schäslong, men lovar er läsare att den är enbart funktionell och skön.
Under många år har jag velat att ha en skön läsfotölj, jag har tittat, men ändå har inte de modeller jag synat känts riktigt rätt. För jag i mitt åldrande *S* har ett krav om att jag även ska kunna somna med boken. Att möbeln ska vara en bra investering för min själ. Sedan stod den där på IKEA och log mot mej, den sa "Kom och ta mej, jag ska tillfredställa dej, bara du väljer mej." Vi fick omedelbar kontakt, det var kärlek vid första ögonkastet kan jag lova.
Alldeles efter schäslongen anlänt med postens transport, och jag hade monterat ihop min vän, då slog sjukdomen till. Och i min schäslong spenderade jag mina sjuka dagar och hade det bra.
Nu är det så att jag inte är så bra på det franska språket, och ordet schäslong har jag blandat ihop med andra franska möbelord. Svärmor ringde och frågade hur jag mådde, efter någon dags sjukdom, ja svarade: "Ganska bra, och så ligger jag här i min schiffonje(byrå)." Svärmamma förstod vad jag menade. Nästa gång lyckades jag även då vränga till det och sa att det var tur att jag hade min kornisch (gardintjossan).



Må jag vara 1,62 lång, i vissa folks ögon en liten människa, som jag ändå kan påstå att jag verkar för att ha bägge fötterna i backen. Det finns ingen som skulle kunna manipulera mej att få mej att tro att jag är någon annan än den jag är. Mina rötter är rotade, uppväxt i en dyfnktionell familj. Där snålheten bedrog klokheten. Att folk är sparsamma om det lilla som finns är sunt, men att snåla för att vara girig och förse sig själv med alkohol är inte friskt. Så har många barn haft det, så är det många som lever nu. Ändå fortsätter liberaliseringen av alkohol och droger i en ökande takt. Hur blind och dum får den friska vuxna, befriad från alla sjuka alkohol och drog gener bli? Ett samhälle blir aldrig friskare om de "friska och kloka" tillför även så en legal drog och bidrar till liberaliseringen.  Om ni tittar på bilden med schäslongen och på bordet bredvid, på den understa hyllan så ser ni en bok som verkligen borde läsas av alla socialdrinkare. Benny Haags "Makt, mod och motstånd."

Ja nu halkade jag in på det berömda sidospåret igen, det blir så när man skriver som man tänker i stunden.
Ja liten må jag vara, men jag har blivit sedd. Och det jag nu berättar är en stor ära för mej, och det är att jag har blivit nominerad till riksdagslistan Dalarna. Ett provval kommer att ske, och skulle jag inte bli med på listan så kan jag öppet och ärligt säja att jag kommer inte alls att bli besviken. Det jag känner för utnämningen är tacksamhet och stolthet. För mej är inte politik en tävling eller någon jakt på något utan jag vill syssla med det för jag känner att här kan jag bidra med en röst för de som är glömda. Politik finns i allt jag gör, och det är ett stort intresse som fotboll är för någon annan. Alla kan göra sin röst hörd, och jobba för det som den tror på. Det är fiffigt. Hos mej har det krävts en hel del mod, och tydligen har jag och andra lyckats plockat fram det. Rädslan har bytts ut mot ett mod, jag fanns med i processen men upplevde det aldrig som någon svårighet att få det modet. Det är en personlig vinst att besegra rädslorna.

Idag när jag tänker eller skriver finns en vision för mina ögon, den handlar om viljan att få bort den sittande regeringen. Den har ställt till med så mycket elände för människor. Det har skett försämringar för folket i en rasande fart. Häpet har många stått handfallna och sett hur välfärdssystemet rasat och är i ett ständigt ras. Våldtäkten av Försäkringskassesystemet, misshandeln av A-kassan. Allt regeringen lovade har infriats så gott som. Så många köpte alliansens "Nya arbetarpolitik" och trodde på att de borgerliga ville förbättra för den sjuke, arbetslöse eller löntagaren. Idag står vi med facit i handen, efter tre år är många förtvivlade. Kaos och utanförskap leder till konsekvenser som i sin tur skapar kriminalitet, missbruk mm. Om det här fortsätter vet jag inte var vi arbetare hamnar. Otryggheten gnager i många människor, i otrygghet finns inget friskt. Ibland orkar jag inte ens tänka på vad jag ska ta mej till om den här alliansregeringen med högertecken får sitta en period till, jag vet att jag ska orka. Men mina medmänniskor runtomkring då? Hur motiverar man dem. Jag måste ge allt jag kan inför nästa val, och se till att den grupp som som sympatiserar med mitt part men som inte tar sej till valurnan pga av sjukdom, psykisk sjukdom eller missbruk, kan få sin röst hörd.
Ett år kvar till val, mångas existens hänger på en skör tråd. En ny regering är ett måste.

Nu måste jag se framåt, det finns ingen tid för schismer mellan partierna till vänster, nu gäller det att återta makten och rätta till det som demonterats. Se till att vanligt folk kan börja att andas igen.
 

Lappjävlar...

Kategori: Samhälle

Vårat galna samhälle är uppbyggt med skyltar och betong. Det skyltas precis överallt. Ingen ser längre alla dessa uppmaningar, för ögat har vant sej vid att det hänger "viktiga" uppmaningar" och förbud på varje stubbe.
Jag minns när jag åkte tåg på 70 talet, och när man antingen skulle gå framåt eller bakåt mot restaurangvagnen. Hade man otur då så låg restaurangen många vagnar bort. På dörrarna stod det: Tryck, skjut, drag i en oordning, det var nära förvirring och utmattning innan man fick sin dyra "trekant" (smörgås) och  kaffe.
En undersökning som gjorts, ja de gör ju sådana på allt, eller så görs utredningar eller utvärderingar, på just skyltar och lappar. Människor lägger bäst märke till den om den sitter på golvet. Då kommer den klassiska scenen fram i ögonvrån om gubben som är på promenad, och gatuarbetaren glömt att lägga tillbaka brunnslocket. Samtidigt skiter en fågel i huvudet och han tittar upp. Opps har han ramlat ner i kloaken. Där hade ingen uppmaning på backen hjälpt.



Jag tänker på alla förbudsskyltar som finns, många gäckar oss på gator, där tillfälliga parkeringsförbud råder. Datumparkering, det är något som har fallit i glömska efter alla år med körkort. Hur ska man stå? Jämna, udda nummer på jämna  eller udda datum. Så jäkla invecklat att jag inte ens besvärar mej att riskera böter. Ska samhället byggas för bilar eller människor. Och anledning till datumparkering antar jag är snöröjning och annat. Men visst står det väl alltid någon stackare på fel sida, så hela ide´n brakar. Kommer snöplogen så måste den ändå ha en plan B.
Hur många olika varianter finns det inte på parkeringsförbudsskyltarna, se bara hur långt och krångligt ordet blev, det måste finnas oändligt med olika varianter.

        

Alla privata lappar som florerar runt i trappuppgångar, på arbetsplatser, och i tvättstugor. Alltid det berömda luddfiltret dyker upp. Det spelar ingen roll om du tvättar i Skanör- Falsterbo eller uppe i Treriksröset, nog är det någon upprörd själ som tejpat dit en lapp om rengöring av luddfiltret. Tvättstugan är en krigszon. Det är konstigt med människor att de inte kan försöka lösa en konflikt utan man komminucerar (stavfel)  med lappar som blir mer och mer ilskna allt efter skriv blocket krymper. Idag ska vi tycka via lappar. Vi uppmanas att fylla i undersökningar och enkäter, som vi aldrig får reda på om de gett någon effekt. Vi kan inte prata med de stora politikerna, utan sifo och andra undersökningsinstitut frågar oss med snälla frågor vad vi ska rösta på, eller vad vi tycker. Vi får aldrig formulera våra egna frågor. Utan dessa är färdiga, Tråkigt, anser jag.

                      

Vi är ett skylt och lappsamhälle, på affären skriker en lapp att du får köpa 5 kaffe för en hundring, när jag kommer till kassan och jag synar kvittot stämmer det inte. Det stämmer inte för lappen har butiken glömt att tagit ner, och extra priset som anges var förra vecka. Lappar och skyltar har förlorat sin effekt. Det finns för många, jag orkar inte läsa alla, jag kan inte ta del av dem, det orkar jag inte. Nu sitter jag och skriver på min "Lapptopp".

Spara och streta, i tron att tredje väldskriget är nära...

Kategori: Samhälle

Augusti har varit en fruktansvärd förskräcklig månad, fylld av göromål som har varit tråkiga, tunga och fyllda av hinder och utmaningar. Det har uppstått moment 22 situationer, och jag har sett brister och onödig byråkrati som dagligen jag och andra människor möts av. Ett samhälle som på papper ser ut att fungera men i realiteten inte alls är bra.

När en sjukdom som Alzhemers blir dokumenterad av läkare, då kan inte den sjuka sköta sina bankärenden och diverse vardagliga sysslor. Då söker man en "God man" som då får rätt att sköta ekonomi, räkningar och bank. Men när inte en sådan kan vaskas fram, på en gång, inte ens på tre månader, då uppstår problem. Eftersom den sjuka inte är juridiskt berättigad att skriva under en fullmakt, som gäller då går även det vardagliga som manuella fakturor fullständigt åt fanders. Då står jag där, och inte kan göra något, medan räkningarna förfaller. Fruktansvärt frustrerande. Om inte överförmyndarmyndigheten kan få tag på en god man, då måste systemet vara kasst, då måste man utreda varför ingen frivillig person vill åta sej det förtroendeuppdraget. Vad är det de brister, troligen i arvodet som utbetalas till den som ska ta över ansvaret. Det måste helt enkelt vara för dåligt, och vilkoren inte alls lockar.

Nu har jag kämpat med att få allt att flyta i Augusti, jag har inte kunnat anlita någon firma att städa ur  pappas lägenhet för jag har inte haft en aning hur det ska betalas. Ur egen ficka har jag varken haft råd eller lust att bidraga, eftersom det då står som ett lån från fader till mej, och han varken förstår skulden eller vill betala skulden då hans bankkonto och spara pengar är det som är viktigt och det finns kvar i hans tanke. Ändå har jag rensat en lägenhet på 70 kvadrat med förråd som varit till bredden fyllt med ett 80 årigt liv, där en samlare samlat på minnen, tandpetare, gem, tejprullar, julkort från 1929, allt. Motboken och kristidskupongerna får jag väl rama in för i dessa rymms en historia. Men all skit i mina ögon, har varit drygt. Han har samlat sina minnen, sina föräldrars minnen, jag själv samlar enbart mina egna minnen och då helst inne i huvudet. Aldrig jag vill utsätta mina egna barn för att behöva lägga veckovis på att köra skräp när mitt minne sviker eller jag tippar över kant. Den inställningen till minnen har jag haft länge. Min inställning till det matriella är att slänga "allt som är bra att ha" eller det man inte tittat åt på ett år. Samtidigt frågar jag mej alltid innan ett inköp om jag verkligen behöver just den saken. Att samla på någon annans minne är inget jag varken har plats eller lust att göra. Lyckan finns inte i dessa saker, ett kort på personen betyder i så fall mer.

Alzheimers sjukdom är som jag tidigare skrivit en grym sjukdom som föränrar och förtvinar den sjuke. En annars skärpt och frisk man, noga med sitt yttre och hur hemmet sett ut, sjunker in i ett inflammatoriskt  äckelläge, ser eller vet inget om hygen eller förstår inte hur man diskar eller att man ska diska. Allt som fanns i lägenheten var fullt i fett och flott, köksfläkten var så fet att det illaluktande flottet hängde i tappar. Detta ledde sedan till att systemet inte fungerade och matos et har lagt sej som en dimridå på allt i lägenheten. Bara i köket fick jag kämpa med städningen i 24 timmar innan allt blev rent. Till soptippen i stan har jag kört så trippmätaren stannat på 43 mil, det är en sträcka som är lika med en enkel resa till Strömstad på Västkusten.

Nu är farsan på ett bra ställe, där jag hoppas att han kan få värdighet in i det sista. Jag beställde hårklippning en gång i månaden åt honom, jag kryssade för fotvård och tandläkare. Om så han är gammal, så ska i alla fall han få sina sista år med nya tänder. Jag ser att de pengar han har hellre går till att upprätta den värdighet som alla borde ha. Varför ska han samla på pengar för? Jag ser hellre att han har det bra, nya hela kläder och får uppleva sina sista år som den han tidigare var.

Nu väntar jag endast på att Borlänge Kommun ska lösa detta med en god man, så allt faller på plats. Jag lämnar så snabbt som möjligt över det, för det fungerar inte som det är. Nu slipper den oron gnaga om han ätit bullar eller inget till lunch, nu vet jag att han får vård, omsorg och sällskap. Nu börjar en ny episod för mej. Jag lämnar helt över till de som kan det här. Pappa är värd den värdighet, och han betalar alldeles själv för den. Inget ska sparas, lev du i den lyx du vill, jag skulle vilja att du unnade dej en Armani kostym om du så velat. Använd slantarna gubbe, inget behöver sparas.




Rör inte min kompis....

Kategori: Samhälle




Det finns några saker som Svensken tar på sej boxhandskarna för, de går upp i ringen och försvarar till varje pris. Dessa saker väcker Svenskens vrede och får honom/ henne att öppna munnen och ta till en otrolig kamp. Då använder sin demokratiska rätt att ropa ut sin åsikt.

Det är inte när Försäkringskassan pissar på de sjuka, inte när regeringen vill skrota arbetsrätten, inte när de arbetslösa får en sämre A-kassa eller när våra ungdomar super och drogar ner sej i ett bottenlöst träsk

Det är när bensinpriset höjs, när skatten på alkohol höjs eller i vargdebatten. Då jäklar blir det fart på folk. Då höjs rösterna. Kampen för bensin och sprit står allra högst på Svenskarnas prioritetslista. Verkar det som.

Jag har läst en kolumn skriven av Anna Ekelund i Aftonbladet den 9/7, Jag personligen tycker att den är otroligt bra och ger en målande bild. Jag anser att många av oss är dåliga att se framåt och tänka på de konsekvenser som följer, med det ena eller det andra.

Jag vill berätta en liten episod som hände under Peace & Love festivalen. Jag träffade en fältassistent vi pratade en stund sittande i gräset, med oss satt en ganska drucken kille, i 40 års åldern som hade jobbat med ungdomar. Han sluddrade och frågade mej:


-Hur ska vi få bukt på alla ungdomsproblem och droger, för som det är nu är det förjävligt...

Snabbt fällde jag en kommentar:

-Först måste vi vuxna titta oss i spegeln, fråga oss själva vilka förebilder vi är för våra barn och, börja ta det där ansvaret som vi är skyldiga att ta. Gå hem och titta dej i spegeln, fundera om du är en förebild för barn/ ungdom...

  

  

 Klagar du på dyr sprit är du nog alkoholist

Socialminister Göran Hägglund vill höja skatten på sprit och hela landet går i taket. Så typiskt och i linje med den onyktra svenska relationen till alkohol. En svensk har inga större problem att låna ut frun till polaren men fan ta den som tafsar på spriten.

Vad skulle hända om alkoholen blev dyrare? Skulle folk supa mindre? Vilken mardröm.

Ibland påpekas det absurda i att alkohol är så billig att framställa men så dyr i slutändan. En haltande jämförelse. Vad kostar det att producera din tröja? Fyra kronor och några kinesiska fabriksarbetares hälsa? Ändå tvekar ingen att köpa när den hänger på galgen på H&M och kostar 400 kronor. Och vad är avansen på latten du drack i förmiddags?

Spriten i Sverige är pinsamt billig i jämförelse. För den som har råd att dricka på krogen är Systembolagets priser en västanfläkt. Jag kan köpa ett bra vin för en hundralapp, ett nästan drickbart för hälften och bjuder jag på en god middag hemma är maten fortfarande dyrare än spriten.

En drog som ger upphov till så mycket lidande och samhällskostnader ska skattebeläggas rejält. De senaste tio åren har alkoholkonsumtionen i Sverige ökat med 30 procent och kostar varje år samhället 150 miljarder, enligt nationalekonom Anders Johnsons beräkningar. Dyrast är när folk sjukskriver sig eller förtidspensioneras på grund av sitt fylleri.

80 procent av alla våldsfall är alkoholrelaterade och omkring 6 000 svenskar dör varje år på grund av drickandet. Det är mer än sexton personer varje dag. Några döda i semestertrafiken blir förstasidesstoff men alkoholrelaterad död är så vanlig att det inte ens skapar några rubriker.

I mitt föräldrahem dracks det i snitt ett par gånger om året. Ingen hade dryckesproblem, alkohol var bara helt ointressant. Visst har jag senare druckit goda och ohemult dyra viner. När jag är på humör älskar jag att snapsa vodka eller sippa whisky och ibland har jag varit rejält full men jag har aldrig suktat efter alkohol.

Inte förrän alldeles nyligen har jag via en ung väninnas alkoholiserade föräldrar insett hur alkoholism kan se ut. Rejält patetisk att se på håll och tragisk när man står nära.

Visst borde var och en ta ansvar för sitt drickande, men alltför många klarar det inte. Vore de ensamma i världen kunde de i liberalismens namn supa ihjäl sig bäst de ville, men nu har de barn, partners, grannar, vänner och fiender som de utsätter för sin sjukdom och sitt dåliga omdöme.

Vad man än tycker så visar all forskning att hög skatt sänker alkoholkonsumtionen. Min låga konsumtion kommer inte att påverkas, däremot kommer de som slentriandricker eller super hårt tvingas att ändra sina vanor. Svåra alkoholmissbrukare kommer att drabbas hårdast, enligt forskning av Gunnar Ågren, läkare och förre generaldirektören på Statens folkhälsoinstitut. Höjd alkoholskatt innebär kortare fylleperioder - även för de anhöriga.

Det sägs att "nu kommer smuggling och hembränning att öka". Låt folk smuggla, bränna hemma och riskera att åka dit. Hur desperat är det inte att köpa hembränt? Dessutom lär man inte kunna bränna och smuggla så mycket att man kan fylla hela landet, i dubbel bemärkelse. Visst, skåningarna får redan i dag tag på illegal sprit lättare än andra. Något att glädjas åt eller sörja över?

Jag påstår att de som klagar på regeringens planer att höja priset antingen har alkoholproblem av varierande grad eller är helt oförstående inför alkoholproblematiken.

Ett stort samhällsskadligt nöje ska också vara ett dyrt nöje.

Anna Ekelund

Ni får ha vilken åsikt ni vill om inlägget, men anser mej att få uttrycka mina tankar och tycka kolumnen var otroligt bra. Jag kan nog med den bakgrund jag äger tycka mej ha rätt att ha en åsikt i detta.
Jag har under mitt liv sett alldeles för mycket elände, människor som inte orkat stå emot alkohol och droger.
Jag vet för jag har varit där själv.

I sommar kommer sporadiska inlägg...

Kategori: Samhälle

Från början när jag började skriva blogg, för snart tre år sedan, så ville jag skriva den helt för min egen skull. Under de här åren har jag fått några läsare. Det är inte många men en del trogna och några nya kommer. Jag har väldigt sällan över 200 besök/ vecka, men det har hänt. I synnerhet då jag slutade på Coop och förmedlade saker som jag tyckte skulle delges. I ett annat inlägg skrev jag om min stora skepsis till UFO, då dundrade det till och kom 1400 stycken på en dag, de var upprörda över att jag var så dum trots alla bevisfilmer som ligger på You Tube inte trodde.
Jag har alltid tyckt det varit roligt att skriva, sedan bryr jag mej vilka fel texten innehåller, men har försökt att vara ganska korrekt. Ibland har jag lagt ner större jobb på inläggen, men oftast har de kommit i skrivande stund.
En del kanske har uppfattat mej som negativ, och en aning gnällig. Så tycker inte jag själv att jag är, utan en engagerad människa som vill ha ett rättvist samhälle för alla. Jag har reagerat på dumheter och orättvisor.

När jag började skriva då hade jag tagit mej ur en långvarig "dip". Många svåra år. Jag hade arbetat slut på mej och gått in i väggen. Jag låg som en idiot på mitt rum i flera månader, de ville att jag skulle äta anti depressiv medicin, med ett 60 tal biverkningar, jag vägrade. Efter 8 år i negativ trend på jobbet var jag blockerad, förbannad och såg alla orättvisor bara passera.
 Jag ansåg att lösningen inte låg i dessa piller. Företagshälsans doktor var arg på mej minns jag. Lösningen låg i mitt sätt att arbeta, och att försöka ta mej i från den destruktiva arbetsplats jag befann mej på. Tanken på piller fanns inte inom mej. Innan jag arbetade mej in i väggen, hade jag kämpat många år med en son som brukade droger. Jag var gravt medberoende, inte mycket livsglädje fanns. Vägen var så jävla snårig att jag ville bara ge upp. Det är hårt när de man älskar far illa och man kan bara stå och se på. Uppgivenheten är så stor att varenda muskel man har i kroppen ger upp. Efter en lång kamp med adrenalin så vill kroppen inte längre.

Då, såg jag inte en enda ljuspunkt, livet verkade te sej så illa, jag var en upphovsman i detta verk. Att förgöra mej själv var mitt alldeles egna fel. Jag började döva mej själv med alkohol, det var det enda som "hjälpte". Effekten som kom alldeles i början hjälpte mej framåt, sedan så slutar den precis som alla andras, det är kört. Att gå på ett jobb som sög ut glädjen från personal, att bearbeta allt med sonen, jag visste inte var jag skulle göra av all ilska och frustration. Totalt oförmögen att varken se, höra eller ta tag i något. Självkänslan och självförtroendet var i bott för fyra år sedan. Då fick jag krypa till korset och se mej som besegrad av alkoholen. Efter en behandling, tog jag mej i kragen och förde mej genom en kamp tillbaka till ett underbart liv. Jag ska säja precis som det är utan att vara högmodig att det var inga problem att bryta, det var som att stiga ur ett hamsterhjul. Jag ändrade mitt tankesätt och en hel del med mej själv.

Behandlingen fick mej att tro på mej själv som en riktig människa, efter ett tag såg jag att det var inte bara mej själv det var fel på. Jag såg nyktert på min arbetssitution och förstod att jag var tvungen att ta mej ifrån min arbetsplats. Jag läste en bok som hette "Psykopatiska Chefer" och jag förstod efter att läst den att jag aldrig skulle kunna få någon arbetsro på mitt jobb och med den chefen och organisationen. Ledarskapet och organisationen var sjuk. Ett konstaterande som jag hade insett länge. När jag fick chansen att hoppa av det jobbet, så funderade jag länge och konstruktivt, och såg att det var ytterligere en lösning för mej. Att komma därifrån och bygga upp något helt nytt. Jag befinner mej fortfarande i byggandet, jag bygger inga luftslott, utan jag bygger med förstånd en framtid och ser lösningarna hela tiden rakt framför mej.

För tre år sedan fick min pappa diagnosen Alzheimers, ytterligare ett "hinder" dök upp på min himmel. Snabbt fick jag konstatera att det inte gick att rädda honom . Han hade fått domen och sin bromsmedicin. Det som dök upp var att sjukdomen är ärftlig. Det jag jobbar med nu är att försöka få ut ur mitt eget huvud att jag inte ska få den åtminstonde än på ett tag. Det är svårt. För tre år sedan fick jag också reda på att jag precis som min bror och far hade högt blodtryck, när jag var som sämst då låg trycket på 185/ 110. Doktorn sa att om jag hade gått längre med detta hade jag kunnat drabbats av en hjärnblödning. Hjärtat hade arbetat hårt så de såg en svullnad på hjärtat vid ultraljudet, samt att det har felslag. Så livet ut äter jag blodtrycksmedicin och betablockerare. Betablockeraren innehåller även ett ämne som ska försöka alzheimers sjukdomen att hålla sej borta från mej. Dessutom hade jag "bukfetma", visst låter det underbart?
Så läkaren rådde mej att göra mej av med det och det gjorde jag. Under ett halvår tog jag bort 11 kilo och brakade ner till 56 kilo, och där har jag stått nu i två år.

Mitt i all den här soppan så fick jag en intensiv huvudvärk, trots läkarbesök med sjukintyg, specialistvård och akupunktur. Så ville inte den ge sej. Tillståndet var stundvis knockat. Efter tre månaders sjukskrivning av läkare och remisser till specialistvård vägrade Försäkringskassan betala ut sjukersättning. Då började 7 månader med överklaganden, till Försäkringskassan och Länsrätten. Jag vann den striden innan Skönviks Rehab i Säter hade undersökt mej. Jag vann över min rätt till ersättning. Ja det är sjukt. På Skönvik kom de fram till att ett virus hade etablerat sej på hjärnhinnan, istället för att bli en inflammation hade den triggat igång den fruktansvärda huvudvärken. Jag var inne på två hjärntumörs röntgen, och var övertygad att något satt i huvudet. Som tur var det inte så. Den 29 maj förra året fick jag papperen om att jag hade rätt.


Idag ser min livsituation ut på ett helt annat sätt. Jag är så glad för att hela familjen har blivit hel. Min stora son har lyckats att vända på sin tillvaro, jag själv har fått ett positivt liv, som hela tiden går i en riktning som jag själv stakar ut. I min egen rehabilitering som människa och medmänniska ser jag varje dag som något nydanande, en möjlighet. Att trivas med tillvaron är något som jag inte gjort till 100% på många, långa år. Idag ser jag en framtid, jag ser mej själv som en resurs, jag ser många saker i samhället som borde förändras. Därför ser jag kritiskt på många delar inom exempelvis missbruksvården. Jag vet hur en missbrukare tänker, och det kan jag ärligt tala om att jag är otroligt stolt över det.
Jag vet hur alkohol och andra droger snabbt kan förgöra ett människoliv. Idag vet jag, och jag är glad för min kunskap, för den kommer jag att kunna bära med mej hela livet.

Jag har skrivit denna bloggen för mej själv, men varit väldigt tacksam för kommentarer och synpunkter. Jag kommer att fortsätta att skriva inlägg, när jag behagar. Kanske inte så ofta, för nu laddar jag batterierna i sommar för en eventuell skolstart till hösten. Vad intervjun ger visar sej på onsdag den 10:e Juni. Där känner jag mej lugn.
I sommar ska jag försöka hinna skriva mycket, fiska, och vara en god familjemedlem. Jag funderar även på framtiden inom politiken, vad kommer jag att hinna med, självklart prioriterar jag skolan som jag vet är en kämpig utbildning( Humanistiskt Behandlingsarbete). Men jag är en stor resurs att ha i politiken. Mitt intresse för politik har alltid funnits. Jag har aldrig tolererat orättvisor. Alltid har jag sett samhällsbyggandet från ett medmänskligt  perspektiv. Jag kan finnas på alla ställen om jag ställer in balansen.

Från idag kommer jag att skriva inlägg när andan faller på, det blir nog många fiskebilder i sommar, kanske någon novell, sedan självklart någon rolig händelse som t.ex  Peace & Love festivalen. Vem vet vad som händer i höst, jag kanske är full av inspiration. Bloggen har varit en ventil för mej, ett lysande redskap och verktyg på min väg framåt. Det finns många tusen tecken som varit nyttiga för mej att delge. Sedan om någon tycker att det är för privat, så behöver inte någon bekymmra sej för det. Det tar jag. Att vara ärlig är en hedersak och jag har valt att dela med mej.

Jag vet att många har det tungt, men som ett gott råd kan jag tala om att man löser det inte med alkohol. För jag vet. Som socialdrinkare kan jag förstå att man inte förstår. Så länge vi har droger liksom drogen alkohol lika tillgängligt som äpplen så kommer samhället tyngas av missbruk. Den debatten kan bli hur lång som helst, men det skulle vara intressant att få höra dina synpunkter om alkoholens tillgänglighet.
En bok jag rekommenderar är Benny Haags bok "Makt, mod och missbruk". Läs den och du förstår mer hur en missbrukare ser det. Ett sommarboktips. Den är bra.

Nu är jag frisk, galen, lycklig och glad.

Då har det fruktansvärda hänt igen...

Kategori: Samhälle

Tidigt i morse hittade dom en död 25 årig kille, liggande mitt i ett bostadområde, troligen har han bragts om livet. En grabb, ett år yngre än min äldsta son. Jag känner en sådan otrolig sorg och mellan morden så hinner man knappt pusta. Det var 1 1/2 år sedan sist, i December, då var det två stycken inom loppet av några dagar. Då var det alkohol eller drogrelaterat. Om jag får spekulera så är det nog lika i det här fallet.

Jag är så ledsen över att det finns droger och att det bara väller in och förstör livet för så många, då i synnerhet unga människor. När tio, tolvåringar debuterar med droger då är det illa.
Vad kan jag göra mer än att tycka, tänka och bry mej.  Det här känns så otroligt frustrerande för mej att samhället (samhället är vi)  ser ut som det gör. Det finns så många unga som har det jävligt, många kommer från dyfunktionella familjer med missbruksproblem, en hel del hamnar i träsket fast de har det bra i hemmet. Då barnen går in i missbruk och föräldrar vill kämpa då möts de av hinder. Då handlar det om att kontakt mellan myndigheter är långsam, missbruket hinner brinna till.
Missbruksvård och hjälpkontakter står och stampar utan pengar och kompetent personal. Många föräldrar kämpar i många år innan det händer något, då är de redan medberoende och klarar inte av att hantera situationen och har heller inte många av de redskap de skulle behöva. Sedan har vi ungdomarna som växer upp utan någon trygghet alls, där är hoppet litet om inte tidiga insatser görs.

Fan jag blir tokig, galen på att det ska gå så här för våra unga. Jag vet att det finns något  i alla, och jag vet att det var inte så här de ville det skulle bli.

Det tar stopp här...

I blodigaste laget...

Kategori: Samhälle

Tidigare i ett inlägg skrev jag om att kolla upp vad Benny Haag ville ha för att komma hit och föreläsa.
http://miajaverling.blogg.se/2009/march/en-forsta-trevare.html#comment

Efter att bokningsfirman ringt upp och talat om priset får jag se det projektet som en önskedröm. Priset var för högt för den ekonomin som finns, just nu ingen, men det är inte ens ide´  att söka sponsorer. Trettiotvåtusen kronor hostar ingen fattig förening upp.
Vinner jag på V75 då ska jag ta pengarna ur egen ficka, såvida det inte blev som i lördags 66kronor delat på 2...

Jag förstår att det kostar och att allt har sitt pris, jag undrar egentligen vad jag trodde det skulle kosta ? Det fanns klart ingen referensram i mitt huvud.

I alla fall så kommer jag inte att slå Benny Haag ur hågen, mirakel har skett tidigare....

Peace& Love festivalen kanske hittar hans namn i framtiden och tar honom som föreläsare. Vem vet.