John Holm sjöng på 70 talet, i låten, Vid ett fönstebord mot parken:

 "Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer,
 och sådana som tog sin roll, Gud vet om de ser mer.
Det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior,
men finns det nå´t för mej sa han i deras profetsior."

Idag lyssnar ingen längre på John Holm, idag är han glömd av många och okänd av fler. Vem sjunger ut i klagosång nuförtiden för att visa och berätta att det är något som är fel. Vem i samhället ens orkar tänka på dom som har det riktigt illa. Vem reser sej upp och talar om sin ilska över det som drabbar de sjuka, arbetslösa, utförsäkrade och missbrukare. Vem tänker på hur de har det, vem vet hur de har det, vem vet att de finns, vem bryr sej?

Vårt land är full med sådana som inte vill vara med mer, de som fortfarande har orken att kämpa, ser ingen dom. Är de osynliga? Jag ser situationen som allvarlig. Sverige har stängt ute de som mest behöver hjälp. De är inte längre välkomna att dela bröd med oss, de är en tung ekonomisk belastning som inte genererar något. Små onödiga nollor, missanpassade, dessutom super de och snyltar skattemedel i form av ekonomiskt bistånd. Var har sympatin tagit vägen, är den helt utraderad. Har alla gett upp sin medmänsklighet och endast ägnar sej åt den nya tidens egoismen. Att dela något liknas för många som en kriminell handling.

När sist brydde du dej om någon som har det svårt? När tittade du en hemlös i ögonen och visade sympati? När hjälpte du någon som låg utslagen på gatan? När försökte du åtminstone med en gnutta försöka sätta dej in i en människa som har det svårt, i dess situation?
När förstår du att vi inte bara har ett A och B lag i samhället utan vi har många degraderade spelare. 

Är det så att psykiskt sjuka, missbrukare, hemlösa och sociakbidragare ska vara packet, drägget i våra ögon. Är det den nya tidens enda raka. Vi ska alltså sparka undan C och D lagen och de ska lämnas ensamma.

Har man aldrig varit på den planhalvan varken kan man eller vill förstå, det är för jobbigt och det byggs upp så mycket fördomar. Fördomar för att helt enkelt skydda sitt egna dåliga samvete från ett samhällsansvar. Är det meningen att det skall drabba en själv eller en familjemedlem eller någon vän, innan man ens vill röra vid ämnet. Nog finns det en äkta feghet, rädsla, inte en gnutta kurage. Man varken vill eller orkar, man vill inte sätta sej in hur livet kan te sej för vissa. Alla är vi något, alla har en betydelse, alla borde bli sedda och bli behandlade med respekt. 

Förnedring är tidens melodi, det är vi, Sverige och världen duktiga på. Idag skall det förnedras i tv, i skola, på arbetsplatser och de missanpassade ska förnedras. Förnedringens tidevarv är här, och vi hyllar dessa mobbare eller den regering som sparkar mest. Alla som faller utanför ramarna ska saneras bort, eliten ska behållas. Sådant tror en vanlig lågavlönad 15 timmars anställd kvinna i kassan på Lidl på och röstar på Alliansen och Nya Moderaterna, trots att en arbetslöshet kan lura runt hörnet. Inte heller tillhör något fack. Vad väntar henne?
Hon har satt sej själv i en villfarelse, trots att hon vet att livet kan vara förändrat redan i morgon, men vill inte se det som kan ske i realiteten. Ingen vill tro att deras tillvaro trots att den redan är skör, kan braka. I sin innersta rädsla tror de på allt utom den magkänska som borde finnas. Har hon rationaliserat bort något viktigt i sitt sinne, inte ens överlevnadsinstinkten sitter som den ska.

Det är helt på sin plats att den totala ångesten har slagit till i människors liv. Ett tidevarv då depressionspillren skrivs ut i parti och minut, läkemedelsföretagen blir rikare. Tiden då vi hellre spenderar pengar på att handla talgbollar och fågelfrö åt mesar och sparvar, än att ge till de hemlösa. Ger vi dessa små flygande vänner mat och en fågelstuga då skenar det goda samvetet upp på topp.
Alkoholdebuten sker vid 12 års ålder, en ålder då barnet egentligen ska bygga Lego. Medan förälder/ föräldrar/ fosterföräldrar, gett upp och knaprar medicin. Heroin injeceras i ungas armar, en flykt från något som de inte längre orkar. Rädslorna som skaver, och blir som ruttnande köttsår. Legaliseringen av det onda som sker, framför oss. Tumma inte på Svenskens brännvinsflaska för bövelen!

Samhällsansvaret är borttappat, nu ska det konsumerar, det är tidens melodi. Vi måste förfan hitta tillbaka, vi kan väl inte stå och se på. Nog finns det väl någon mer än jag som tycker det?