Augusti har varit en fruktansvärd förskräcklig månad, fylld av göromål som har varit tråkiga, tunga och fyllda av hinder och utmaningar. Det har uppstått moment 22 situationer, och jag har sett brister och onödig byråkrati som dagligen jag och andra människor möts av. Ett samhälle som på papper ser ut att fungera men i realiteten inte alls är bra.

När en sjukdom som Alzhemers blir dokumenterad av läkare, då kan inte den sjuka sköta sina bankärenden och diverse vardagliga sysslor. Då söker man en "God man" som då får rätt att sköta ekonomi, räkningar och bank. Men när inte en sådan kan vaskas fram, på en gång, inte ens på tre månader, då uppstår problem. Eftersom den sjuka inte är juridiskt berättigad att skriva under en fullmakt, som gäller då går även det vardagliga som manuella fakturor fullständigt åt fanders. Då står jag där, och inte kan göra något, medan räkningarna förfaller. Fruktansvärt frustrerande. Om inte överförmyndarmyndigheten kan få tag på en god man, då måste systemet vara kasst, då måste man utreda varför ingen frivillig person vill åta sej det förtroendeuppdraget. Vad är det de brister, troligen i arvodet som utbetalas till den som ska ta över ansvaret. Det måste helt enkelt vara för dåligt, och vilkoren inte alls lockar.

Nu har jag kämpat med att få allt att flyta i Augusti, jag har inte kunnat anlita någon firma att städa ur  pappas lägenhet för jag har inte haft en aning hur det ska betalas. Ur egen ficka har jag varken haft råd eller lust att bidraga, eftersom det då står som ett lån från fader till mej, och han varken förstår skulden eller vill betala skulden då hans bankkonto och spara pengar är det som är viktigt och det finns kvar i hans tanke. Ändå har jag rensat en lägenhet på 70 kvadrat med förråd som varit till bredden fyllt med ett 80 årigt liv, där en samlare samlat på minnen, tandpetare, gem, tejprullar, julkort från 1929, allt. Motboken och kristidskupongerna får jag väl rama in för i dessa rymms en historia. Men all skit i mina ögon, har varit drygt. Han har samlat sina minnen, sina föräldrars minnen, jag själv samlar enbart mina egna minnen och då helst inne i huvudet. Aldrig jag vill utsätta mina egna barn för att behöva lägga veckovis på att köra skräp när mitt minne sviker eller jag tippar över kant. Den inställningen till minnen har jag haft länge. Min inställning till det matriella är att slänga "allt som är bra att ha" eller det man inte tittat åt på ett år. Samtidigt frågar jag mej alltid innan ett inköp om jag verkligen behöver just den saken. Att samla på någon annans minne är inget jag varken har plats eller lust att göra. Lyckan finns inte i dessa saker, ett kort på personen betyder i så fall mer.

Alzheimers sjukdom är som jag tidigare skrivit en grym sjukdom som föränrar och förtvinar den sjuke. En annars skärpt och frisk man, noga med sitt yttre och hur hemmet sett ut, sjunker in i ett inflammatoriskt  äckelläge, ser eller vet inget om hygen eller förstår inte hur man diskar eller att man ska diska. Allt som fanns i lägenheten var fullt i fett och flott, köksfläkten var så fet att det illaluktande flottet hängde i tappar. Detta ledde sedan till att systemet inte fungerade och matos et har lagt sej som en dimridå på allt i lägenheten. Bara i köket fick jag kämpa med städningen i 24 timmar innan allt blev rent. Till soptippen i stan har jag kört så trippmätaren stannat på 43 mil, det är en sträcka som är lika med en enkel resa till Strömstad på Västkusten.

Nu är farsan på ett bra ställe, där jag hoppas att han kan få värdighet in i det sista. Jag beställde hårklippning en gång i månaden åt honom, jag kryssade för fotvård och tandläkare. Om så han är gammal, så ska i alla fall han få sina sista år med nya tänder. Jag ser att de pengar han har hellre går till att upprätta den värdighet som alla borde ha. Varför ska han samla på pengar för? Jag ser hellre att han har det bra, nya hela kläder och får uppleva sina sista år som den han tidigare var.

Nu väntar jag endast på att Borlänge Kommun ska lösa detta med en god man, så allt faller på plats. Jag lämnar så snabbt som möjligt över det, för det fungerar inte som det är. Nu slipper den oron gnaga om han ätit bullar eller inget till lunch, nu vet jag att han får vård, omsorg och sällskap. Nu börjar en ny episod för mej. Jag lämnar helt över till de som kan det här. Pappa är värd den värdighet, och han betalar alldeles själv för den. Inget ska sparas, lev du i den lyx du vill, jag skulle vilja att du unnade dej en Armani kostym om du så velat. Använd slantarna gubbe, inget behöver sparas.