Från början när jag började skriva blogg, för snart tre år sedan, så ville jag skriva den helt för min egen skull. Under de här åren har jag fått några läsare. Det är inte många men en del trogna och några nya kommer. Jag har väldigt sällan över 200 besök/ vecka, men det har hänt. I synnerhet då jag slutade på Coop och förmedlade saker som jag tyckte skulle delges. I ett annat inlägg skrev jag om min stora skepsis till UFO, då dundrade det till och kom 1400 stycken på en dag, de var upprörda över att jag var så dum trots alla bevisfilmer som ligger på You Tube inte trodde.
Jag har alltid tyckt det varit roligt att skriva, sedan bryr jag mej vilka fel texten innehåller, men har försökt att vara ganska korrekt. Ibland har jag lagt ner större jobb på inläggen, men oftast har de kommit i skrivande stund.
En del kanske har uppfattat mej som negativ, och en aning gnällig. Så tycker inte jag själv att jag är, utan en engagerad människa som vill ha ett rättvist samhälle för alla. Jag har reagerat på dumheter och orättvisor.

När jag började skriva då hade jag tagit mej ur en långvarig "dip". Många svåra år. Jag hade arbetat slut på mej och gått in i väggen. Jag låg som en idiot på mitt rum i flera månader, de ville att jag skulle äta anti depressiv medicin, med ett 60 tal biverkningar, jag vägrade. Efter 8 år i negativ trend på jobbet var jag blockerad, förbannad och såg alla orättvisor bara passera.
 Jag ansåg att lösningen inte låg i dessa piller. Företagshälsans doktor var arg på mej minns jag. Lösningen låg i mitt sätt att arbeta, och att försöka ta mej i från den destruktiva arbetsplats jag befann mej på. Tanken på piller fanns inte inom mej. Innan jag arbetade mej in i väggen, hade jag kämpat många år med en son som brukade droger. Jag var gravt medberoende, inte mycket livsglädje fanns. Vägen var så jävla snårig att jag ville bara ge upp. Det är hårt när de man älskar far illa och man kan bara stå och se på. Uppgivenheten är så stor att varenda muskel man har i kroppen ger upp. Efter en lång kamp med adrenalin så vill kroppen inte längre.

Då, såg jag inte en enda ljuspunkt, livet verkade te sej så illa, jag var en upphovsman i detta verk. Att förgöra mej själv var mitt alldeles egna fel. Jag började döva mej själv med alkohol, det var det enda som "hjälpte". Effekten som kom alldeles i början hjälpte mej framåt, sedan så slutar den precis som alla andras, det är kört. Att gå på ett jobb som sög ut glädjen från personal, att bearbeta allt med sonen, jag visste inte var jag skulle göra av all ilska och frustration. Totalt oförmögen att varken se, höra eller ta tag i något. Självkänslan och självförtroendet var i bott för fyra år sedan. Då fick jag krypa till korset och se mej som besegrad av alkoholen. Efter en behandling, tog jag mej i kragen och förde mej genom en kamp tillbaka till ett underbart liv. Jag ska säja precis som det är utan att vara högmodig att det var inga problem att bryta, det var som att stiga ur ett hamsterhjul. Jag ändrade mitt tankesätt och en hel del med mej själv.

Behandlingen fick mej att tro på mej själv som en riktig människa, efter ett tag såg jag att det var inte bara mej själv det var fel på. Jag såg nyktert på min arbetssitution och förstod att jag var tvungen att ta mej ifrån min arbetsplats. Jag läste en bok som hette "Psykopatiska Chefer" och jag förstod efter att läst den att jag aldrig skulle kunna få någon arbetsro på mitt jobb och med den chefen och organisationen. Ledarskapet och organisationen var sjuk. Ett konstaterande som jag hade insett länge. När jag fick chansen att hoppa av det jobbet, så funderade jag länge och konstruktivt, och såg att det var ytterligere en lösning för mej. Att komma därifrån och bygga upp något helt nytt. Jag befinner mej fortfarande i byggandet, jag bygger inga luftslott, utan jag bygger med förstånd en framtid och ser lösningarna hela tiden rakt framför mej.

För tre år sedan fick min pappa diagnosen Alzheimers, ytterligare ett "hinder" dök upp på min himmel. Snabbt fick jag konstatera att det inte gick att rädda honom . Han hade fått domen och sin bromsmedicin. Det som dök upp var att sjukdomen är ärftlig. Det jag jobbar med nu är att försöka få ut ur mitt eget huvud att jag inte ska få den åtminstonde än på ett tag. Det är svårt. För tre år sedan fick jag också reda på att jag precis som min bror och far hade högt blodtryck, när jag var som sämst då låg trycket på 185/ 110. Doktorn sa att om jag hade gått längre med detta hade jag kunnat drabbats av en hjärnblödning. Hjärtat hade arbetat hårt så de såg en svullnad på hjärtat vid ultraljudet, samt att det har felslag. Så livet ut äter jag blodtrycksmedicin och betablockerare. Betablockeraren innehåller även ett ämne som ska försöka alzheimers sjukdomen att hålla sej borta från mej. Dessutom hade jag "bukfetma", visst låter det underbart?
Så läkaren rådde mej att göra mej av med det och det gjorde jag. Under ett halvår tog jag bort 11 kilo och brakade ner till 56 kilo, och där har jag stått nu i två år.

Mitt i all den här soppan så fick jag en intensiv huvudvärk, trots läkarbesök med sjukintyg, specialistvård och akupunktur. Så ville inte den ge sej. Tillståndet var stundvis knockat. Efter tre månaders sjukskrivning av läkare och remisser till specialistvård vägrade Försäkringskassan betala ut sjukersättning. Då började 7 månader med överklaganden, till Försäkringskassan och Länsrätten. Jag vann den striden innan Skönviks Rehab i Säter hade undersökt mej. Jag vann över min rätt till ersättning. Ja det är sjukt. På Skönvik kom de fram till att ett virus hade etablerat sej på hjärnhinnan, istället för att bli en inflammation hade den triggat igång den fruktansvärda huvudvärken. Jag var inne på två hjärntumörs röntgen, och var övertygad att något satt i huvudet. Som tur var det inte så. Den 29 maj förra året fick jag papperen om att jag hade rätt.


Idag ser min livsituation ut på ett helt annat sätt. Jag är så glad för att hela familjen har blivit hel. Min stora son har lyckats att vända på sin tillvaro, jag själv har fått ett positivt liv, som hela tiden går i en riktning som jag själv stakar ut. I min egen rehabilitering som människa och medmänniska ser jag varje dag som något nydanande, en möjlighet. Att trivas med tillvaron är något som jag inte gjort till 100% på många, långa år. Idag ser jag en framtid, jag ser mej själv som en resurs, jag ser många saker i samhället som borde förändras. Därför ser jag kritiskt på många delar inom exempelvis missbruksvården. Jag vet hur en missbrukare tänker, och det kan jag ärligt tala om att jag är otroligt stolt över det.
Jag vet hur alkohol och andra droger snabbt kan förgöra ett människoliv. Idag vet jag, och jag är glad för min kunskap, för den kommer jag att kunna bära med mej hela livet.

Jag har skrivit denna bloggen för mej själv, men varit väldigt tacksam för kommentarer och synpunkter. Jag kommer att fortsätta att skriva inlägg, när jag behagar. Kanske inte så ofta, för nu laddar jag batterierna i sommar för en eventuell skolstart till hösten. Vad intervjun ger visar sej på onsdag den 10:e Juni. Där känner jag mej lugn.
I sommar ska jag försöka hinna skriva mycket, fiska, och vara en god familjemedlem. Jag funderar även på framtiden inom politiken, vad kommer jag att hinna med, självklart prioriterar jag skolan som jag vet är en kämpig utbildning( Humanistiskt Behandlingsarbete). Men jag är en stor resurs att ha i politiken. Mitt intresse för politik har alltid funnits. Jag har aldrig tolererat orättvisor. Alltid har jag sett samhällsbyggandet från ett medmänskligt  perspektiv. Jag kan finnas på alla ställen om jag ställer in balansen.

Från idag kommer jag att skriva inlägg när andan faller på, det blir nog många fiskebilder i sommar, kanske någon novell, sedan självklart någon rolig händelse som t.ex  Peace & Love festivalen. Vem vet vad som händer i höst, jag kanske är full av inspiration. Bloggen har varit en ventil för mej, ett lysande redskap och verktyg på min väg framåt. Det finns många tusen tecken som varit nyttiga för mej att delge. Sedan om någon tycker att det är för privat, så behöver inte någon bekymmra sej för det. Det tar jag. Att vara ärlig är en hedersak och jag har valt att dela med mej.

Jag vet att många har det tungt, men som ett gott råd kan jag tala om att man löser det inte med alkohol. För jag vet. Som socialdrinkare kan jag förstå att man inte förstår. Så länge vi har droger liksom drogen alkohol lika tillgängligt som äpplen så kommer samhället tyngas av missbruk. Den debatten kan bli hur lång som helst, men det skulle vara intressant att få höra dina synpunkter om alkoholens tillgänglighet.
En bok jag rekommenderar är Benny Haags bok "Makt, mod och missbruk". Läs den och du förstår mer hur en missbrukare ser det. Ett sommarboktips. Den är bra.

Nu är jag frisk, galen, lycklig och glad.