Hur många tårar ska få trilla...
Kategori: Samhälle
Att säja god natt till sitt barn som har rödgråtna ögon kväll efter kväll är ledsamt. Då anledningen är att han under dagen gått till skolan och vissa barn med översittarfasoner har bestämt att Edvin åter ska få bli slagpåsen vara en spinkig jävla glasögonorm som dessutom är en apa. Att varje dag ta mod till sej för att våga gå till skolan och fullgöra den plikt han har, och bli slagen, kränkt, misshandlad och utstå okvädesord för att några vill bestämma att han inte är välkommen. En stolt duktig, verbal och i allmänhetens ögon trevlig och rolig kille måste möta sina mobbare varje dag, då krävs det väldigt mycket mod. Han går mot en dag då han inte ens kan ana vad som ska hända, kommar han att få vara ifred, vad ska de hitta på för att få honom liten,och obetydlig?
Är det så här våra skolor ska få se ut? Ska förtryckarfasoner få fortgå tills våra barn är så nedtryckta att de inte orkar längre? Jag vet att flertalet av alla föräldrar inte skriver under på att skolorna ska bli ett tilhåll för denna typ av förnedringsmetoder. Jag vet även att en hel del inte har en aning om vad som sker i skolorna.
Men ni föräldrar till de barnen som ständigt får samtal ifrån lärare om att erat barn utsatt någon annan för kränkningar. Några av er må väl reagera, men det finns en del som inte svarar alls. Det finns ingen respons ifrån er. Var finns ni? Har ni fullständigt fullt med era egna liv, eller orkar ni inte längre? Hur tycker ni att det som sker i skolorna ska lösas? Tycker ni något alls? Inte kan jag tro att ni helt och hållet struntar i det, ni måste väl ändå ha någon åsikt. Annars måste jag komma och ruska liv i er, få er att öppna ögonen eller hjälpa er att se.
Problemet är nog mer utbrett än vad du och jag anar.
När attityderna hos mellanstadieelever har nått en sådan låg nivå, och när lärarna för längesedan inte har fler ord att mässa, hur ska detta lösas. När elevernas språk inte är rumsrent, då "kåkenattityder" framträder och ord som tjallare används när någon elev anmäler att den har blivit bunden med ett hopprep och blivit illa slagen i magen, då är ändå situationen alarmerande.
Allt som så nätt kallas ”mobbning” idag, är kriminella handlingar om barnet hade varit 18 år. I skolan kallas det kort och gott för ”mobbning” vilket inte leder till några större konsekvenser för utövaren, ej heller några reflektioner hos föräldrar, utan fortgår år ut och år in. Detta signalerar att det är helt okey, eller? Jag är djupt fundersam och otroligt oroad att några ska behöva att utsättas för kränkningar och misshandel på våra skolor. Det är ett problem som har ett mörkertal, och vad det verkar så är viljan och resurser att åtgärda problemet näst intill obefintligt. Eller är det omöjligt?
Ska barn verkligen behöva gå till en skola som är hotfull och ger ångest? Hur ska vi föräldrar till misshandlade barn, våra barn som vi älskar och värnar om allra mest. Mitt barn som jag lovat att alltid skydda, hur länge ska vi behöva lida med våra barn innan ansvariga föräldrar tar sitt föräldraransvar på fullaste allvar. Ska vi behöva böna om nåd framför era fötter för våra bans skull, för att era barn ska lämna dem ifred.
Som medmänniska har jag en stor empati för de barn som hamnar i situationen som ”mobbare” därför att jag kan tänka mej vad dålig självkänsla och ett uselt självförtroende och en stor rädsla som döljer sej inunder allt det hårda bittra skalet. I detta blir tyvärr ingen vinst utan kvar finns bara offrer. Något måste ske, för allas skull.
Jag som förälder tänker inte bita ihop längre utan börjar från och med idag en kamp för barnen som far illa av utsatthet på våra skolor, jag önskade att jag hade ork att stödja mobbarna men i stunden måste min energi gå till dem som ligger. Jag skulle glädjas om det fanns flera föräldrar i samma situation som orkar resa sej upp och stödja. I min tanke ska det inte vara en grupp som sitter och ältar problemen utan att vi syns och finns för våra barn ute på våra skolor och vara trygga vuxna. Jag är övertygad om att vi tilsammans kunde bidra till att skapa någon trygghet hos de som blir utsatta. När inte Kommunen har resurser, föräldrar tappat sin föräldrarroll och barn kränks och misshandlas, då måste vi orka och stå upp för vår kommande generation. För nog vill vi väl ändå att alla barn ska få må bra?
Att säja godnatt kväll efter kväll till ett barn som gråter...
