Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Vällingklockan, En sång från de svikna...

Kategori: Musik

Att få återuppleva Ola Magnell live på en scen med nytt material blandat med sina gamla låtar är stort för mej. En trevlig känsla spred sej i magen, kropp och själ. Texter med innehåll, otroligt gitarrspel med en gitarr som hade en fin klang och en röst som inte kan liknas vid någon annan sångare, det är då det känns som allra bäst.

Jag vet att jag sett Magnell en gång förut i mitt liv. Det måste ha varit för längesedan, på den tiden jag sommarjobbade i korvkiosk i Strömstad. Han kom till min lucka och köpte mjukglass, jag tyckte det var något bekant över honom, kände igen lite av utseendet, men kunde inte riktigt placera honom. Jag trodde att det var någon Borlängebo som jag kände flyktigt och jag var så klämkäck och pratade. Ola bara tittade lurigt på mej. När jag hade fyllt upp mjukglassen i ett rån då bad jag honom "hålla struten". Efteråt kom jag på vilken han var, och på kvällen gick till stadshotellet och tittade på honom när han spelade. Efter mitt skift i korvkiosken gick jag ut på stan och såg en affisch om att han hade en spelning på just hotellet och jag som bett honom hålla struten. Snacka om sommarminne.

Det som är otroligt är att många av texterna som Ola Magnell, John Holm, Hoola Bandola m.fl. är lika aktuella idag. Sverige har liksom stockat sej fast i något under de sista trettio åren och det märker man när man lyssnar in de "gamla" texterna. Samma människor, med samma problem, en uppgivenhet med en chans att komma tillbaka. Kapitalisternas huvudroll i människoliven, de som styr över sina marionetter. Jag får känslan av att bli nedstämd när jag tänker att tog det slut när proggen blev omodern eller var det så att kapitalisterna blev fler och fick större makt ? Proggen som jag tycker är den mest fantastiska musikgenren blev omodern, för ett tag nådde den ut till en stor del av folket, folket tog musiken till sej. Och att musiken var ett vapen i kampen om rättvisa är ingen lögn.
Proggen dog ut i det stora, den blev omodern endast de som annamade musiken höll den i sitt hjärta.


Att få beskåda en nytänd Ola Magnell med en ny skiva, Cd heter det idag, nya kloka och lysande texter gör mej glad. Även om kanske inte Magnell var i ligan bland de "riktiga" proggarna så var han ändå en del av dem. Jag har sagt i flera år att proggen kommer att göra ett kärt återtåg, med nya band och med gamla band. Nu har Magnell kommit med nytt material, han är ute och spelar igen, då känner jag att hoppet finns. Att lyssna på musik framfört med gitarr och en sång i all enkelhet, med texter som rör det är fanimej musik om något. Då fins det hopp om att budskapet ska spridas via musik i etern om det än är på svenktoppen. Musiken är ett stort vapen, det går inte att komma ifrån. Musiken enar stora och små och fingret kan sättas på de ömmaste punkterna på människan och beröra något så oerhört.

Kommentarer

  • storabh säger:

    Härligt Mia!

    2010-05-30 | 23:13:31
  • storabh säger:

    Håller me!

    2010-06-09 | 20:46:13

Kommentera inlägget här: