Det har redan blivit Söndag middag. Efter en så gott som sömnlös natt, sitter jag här och vet varken ut eller in. Ögonen knastrar vid varje blinkning. I´m not made of steel. Bara en enkel gamling som blir trött av festivalyra i flera dagar.
I natt var det en sådan där sommarnatt då det var en värme i luften, ingen jacka eller tröja behövdes. Den var ljum. När jag kom ut till campingen och vår husvagn så var det en fruktansvärd värme i husvagnen. När jag låg där och sumerade kvällen och var överlycklig över att få se John Fogherty tyckte jag att det kröp på kroppen. Jag smällde till, men det kändes inte alls som myggor, utan som andra insekter. Där låg jag i mörkret och ville inte tända för att min Micke skulle upp till jobb och klockan skulle ringa ca 04.00. Då hör jag ett svagt ljud från mannen, "Vi har myrinvasion i vagnen". Mycket riktigt, bredvid mej upp på skåpet var det en trafik av små svarta myror likt en Europaväg.

Ja nu är festivalen slut. Igår såg jag den gamle radikale vissångaren Dan Berglund. En man som jag inte alls lyssnat på innan. Jag funderar på hur jag har kunnat missa honom, jag som har lyssnat på så mycket svenskt och i synnerhet visor. Ja jag får väl fundera på det. Men en hel del unga människor hade tydligen hans skiva/ skivor för de sjöng med för allt vad det höll. Det blev ett kampmöte med knutna nävar och en känsla att alla ville byta regering. Det blev en 70 tals spelning, och jag såg mej omkring på alla de ungdomar som sjöng med och jag fylldes med ett nytt hopp. Vi vinner valet i höst, så är det.




Jag kollade på min gamla arbetskamrat Esa:s band Cryonic Temple inne på Cozmoz, det var en hårdrocksresa som var svettig, kanon drag och mycket gitarr, och hårt. Svetten sprutade utan att jag rörde på mej, kan bara tänka hur bandet hade det. För det sprutade svett så fort de körde ett huvudrace. Roligt att få se dem. Inte riktigt min musik, men helt okey, och duktiga var dom.



Sångare i Cryonic Temple´s sångare ....



Esa...

Sedan drog jag vidare på Roffe Wikström, men denna dag var jag inte alls i balans att höra hans blues. Jag var så långt från hans sinnestämmning att jag avvek, jag ber om ursäkt men min lördag gick inte i vemodets tecken, jag kände att jag drogs ner och sjönk ner mot havets botten. Därför gick jag vidare.
Innan hade föresten jag och min gamla jobbarkompis varit och sett De Lyckliga Kompisarna, det var en nostalgisk på¨minnelse, roligt folk, och party med allsång.




Altid lika roligt att träffa Rebecca, världens tjej...

Sedan så blev det John Fogherty, för hela slanten. Satan vilken spelning och upplevelse. Jag är salig och så kommer jag vara för en lång tid framöver. Ett tag såg jag cajunkräftor i Missisippiträsken, jag såg "The Old man".., och jag såg Fogherty, en så snygg, så bra, så grönjävligt bra låtar som håller i sekler, förevigt. Efter den spelningen så kunde inget mer matcha honom, det blev en halv låt med Jay-Z sedan satt publikpaniken igång inom mej, trycket även långt bak blev för stort. Jag sade farväl till Hip hopen och vandrade mot cykeln denna festivalsavslutningskväll, cykla hemåt och tog på mej foppatofflorna och körde sedan ut mot campingen i den ljumma sommarnatten, inte en bil jag mötte. Livet i Borlänge börjar att återvända och vi går tillbaka mot politiska drabbningar och kanske fler rondeller.





Nu kommer ett stilla regn, snart kommer Micke från sitt förmiddagsskift och jag ska försöka klura ut någon kulinarisk Söndagscampingmiddag.

Peace & Love...