Fredagens festivaldag var så lugn. En mellandag för mej då det inte var så mycket som jag ville se. Redan 22.00 var jag tillbaka på min camping. Det jag skådade var Nationalteaterns Orkester med några överlevare som Nicke Ström och Sillstrypar´n. De gamla klassikerna räddar upp äran för denna orkester. Det spelades många fel, och sångtexter glömdes trots att de har gnitt låtarna i många år. Ingen fara på taket, kära gamla Orkester. De unga kan era texter och sjunger med i de flesta låtar och ni må ändå ha en stor eloge för att ni håller proggen vid liv. Det var skoj att se er och att det var så mycket folk på spelningen.

Ett intagande av en Hamburgare vid CoZmoZ tältet för fjärde dagen, det här med Langos och diverse festivalmat är inte min melodi. Något som däremot skulle sitta fint är en biffstek med lök och stekt potatis, men en sådan önskning går nog inte att finna bland Borlänges Restaurangutbud. Nu för tiden så har det asiatiska och pizzerioorna slagit ut alla biffstekar i världen. Den som kan tipsa mej var jag äter en biffstek idag, i Borlänge lovar jag ska få en trisslott av mej.
Det som är så roligt är att träffa gamla och nya kompisar, prata en stund, gå vidare.
Efter hamburgaren så blev det dgs för ordentlig "grabb" rock på en dammig plan med Danko Jones. Dom var skitbra. Visserligen krockade dom med Patty Smith, men det gjorde inget för jag har hört henne förut för många år sedan och hon har aldrig varit någon favorit. Inte heller har hennes vinylskiva funnits bland mina. Jag hörde någon låt när jag vankade hemöver. Däremot ska jag nog införskaffa några cd med Danko Jones, härlig rock som jag lätt kan skruva upp på hög volym när jag kör bil.



Idag Lördag, sista festivaldagen. Med ett leende på läpparna säjer jag, ganska skönt. Att jag och alla Borlängebor återgår till det normala igen. Från en myrstack till en sovande stad igen. Då tanter och farbröder står på centralbron och beklagar sej över allt kissande på hus och i buskar. Det höga ljudet som trängt igenom deras hörselproppar. När gatorna öppnar och jag slipper köra en omväg på 7 kilometer för att nå min bostad. Det är roligt när festivalen är här men faktiskt så skönt när den får ett slut.

Idag ska jag testa och hinna med Roky Ericson, De lyckliga kompisarna, John Fogherty, Michael Monroe och Jay- Z. Fast man vet ju aldrig, listan kan ändras under dagens gång, nya överaskningar väntar troligen runt hörnet. I alla fall så har vi ett otroligt varmt och vackert väder i staden. Folk är glada, en del är skitiga, andra är dyngraka, många är exemplariska, de flesta är unga, många är gamla. Alla vi inte anti festivalare har en trevlig festival. Gnällisarna sitter väl i sina lägenheter och tuggar dillkött och kollar på kvittona hur mycket slantar de har köpt öronproppar för. Livet går vidare med eller utan festivaler, vi i Borlänge har våran medan Hultsfreds festivalen gått i graven. Det kommer en dag då även vår festival packar ihop, det är då när nya rock- och festivalkoncept ska anammas. Jag hoppas att det dröjer många år till.

Jag får fortsätta att önska, jag önskar Neil Young, jag vill att han rockar för mej innan både han och jag är död.