Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Åhhh, vilken kanonavslutning på dagen...

Kategori: Musik

Den här dagen, som började med vintertid, regntunnga skyar och ett gråtrist väder. Ett bullbak som gick i stöpet för att jag inte hade alla ingredienser för ett rekordeligt bullbak.  Jag var inne och vevade på facebook på eftermiddagen, läste hur mina vänner tänkte och vad det gjorde och om de hade så skulle de inte ha gjort. Då plötsligt stod det från Mats till Mia, ikväll är det Peter Lundblad på Wasabryggeriet. I det läget var det ingen tvekan om vad jag skulle göra. Peter Lundblad är aldrig fel, aldrig någonsin.

Inne på det mysiga bryggeriet är det en atmosfär så man bara njuter. Jag satt där och tänkte att här har morfar jobbat, och hans bror Gösta som var den fina disponenten. Om nu disponent är så fint, jag vet inte riktigt. Titlar är inget som jag imponeras av.
Historiens vingslag ekar i lokalen. Jag skulle tro att Gösta spökar där. I så fall så må han få Göra det. Är det någonstans jag skulle spöka så var det nog där, i ölets heliga boning. Ja det är tur att pilsnertiden är förbi och ölkaggen är ett minne blott.*s*

Peters musik och texter berör mej. Ofta sitter jag bara och njuter och det känns inne i kroppen att texterna även är mina eller för mej. Gitarren han spelar på är (märket ?) är fylld med sådana fina klanger som gör sej bra i bryggeriets rum. När Peter spelar, och han är en eminent gitarrist ser allt så jäkla enkelt ut. Fingrarna bara flänger över halsen med barre´. Jag har alltid beundrat hans spel, och tillsammans med texterna blir allt en enighet.

Första gången jag såg Lundblad var nog 1979, då var han så gott som en stående gäst på en krog i Borlänge, han blev nästan som en kompis. Han spelade ganska ofta, och vi alla tyckte att han var en trevlig och duktig kille. Det enda jag visste om honom då, var att han tillsammans med Lasse Tenander hade gjort "Likablå som dina ögon" och den spelade han även denna kväll. Jag har alltid velat kunna den men jag har alltid kört fast i ett accord, man är ju ingen gitarrvirutuos som Segovia precis, men jag aldrig hittat det förlösande accordet som kan ta mej med i hela låten, trots idogt greppande..Det är den låten, och sedan har jag baske mej kört fast på Buffy Saint Maries låt "Soldier Blue."

När låten och paradnummret"Ta mej till havet"  som härjar i Sverige, jämt alltid, ofta. Ja när den kom tyckte jag att det var enormt roligt att han blev uppmärksammad. För han är verkligen en duktig musiker eller mysiker som fler borde känna till. Ja egentligen borde han bli en av alla uppmärksamma vissångare i Sverige, och troligen en av de få som kan hantera en gitarr på ett proffsigt sätt. I kväll öppnade han med den låten, och det tyckte jag var ett finurligt drag. Under fösta nummret går allsången igång. Det gjorde att alla lugnt kunde förtsätta lyssna utan attt oroa sej för om den skulle komma eller ej. För mej är han stor, han är ödmjuk och har en otrolig humor.

Det var tretton år sedan jag såg honom sist och det var på en visfestival här i Borlänge. Jag hoppas att det inte dröjer lika många år,  innan jag får tillfälle att få se honom live igen. Jag får hålla ögonen öppna så jag kan se honom åtminstone en gång om året. Att jag liksom får åldras tillsammans med honom och hans visor.


Självklart så hade jag inte laddat batterierna i kameran så det blev en ynka bild, inte många att välja på i det läget. Sedan kan jag inte heller kalla mej för någon vidare fotoredigerare. Men ni får väl ändå en liten hint om hur bra allt var....



Tack Peter...

Kommentarer


Kommentera inlägget här: