Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Buffy gör mej galet lycklig...

Kategori: Musik

Sedan jag var väldigt ung har jag haft en Amerikansk kvinna som mina favoriter, en kvinna som är Kanadensisk Indian. Hon adopterades som väldigt liten till en vit familj där hon ficck uppleva det som en hel del adopterade barn får uppleva. Förnedring och utanförskap. Ändå växte denna kvinna sej så stark att hon var en av de stora protestsångerskorna under 60 och 70 talet och hon vek aldrig en tum för sitt folk. Hon blev ett språkrör genonom sin musik och stod upp och talade för sitt folk. Buffy Saint Marie har varit enastående och aldrig svikit sina ideal, utan kämpat på.
Ett showprogram ville ha henne som gästartist, men de talade om för henne att hon fick vara med om hon bara sjöng sin sång och inte talade om Indianerna. Hon tackade nej, det tycker jag är kurage. Hon sålde inte sin själ för etablissemanget. Det kommer hon aldrig att göra.




Inte ofta har jag hört henne på radion under alla år, inte heller sett henne på tv:n förutom då barnprogrammet Sesam Street som gick i tv på 70 talet och vände sej till en annan åldersgrupp än mej. Jag var i tonåren, kanske 17 år. Jag vet att min fyra år äldre bror kom hem en gång och berättade att han sett filmen som heter "Soldier Blue" och detaljerat berättade han filmen för mej. När jag sedan hörde Buffy:s låt från filmen första gången gick den direkt in i hjärtat. I mitt hjärta har den funnits sedan dess. Jag har försökt att plocka ut den på gitarren, men den har alldeles komplicerade accord för mej. Så än idag har jag inte fått ihop ett stick i låten. (Jag är ju inget proffs heller). En sådan kanonlåt mmed en bra text, på detta denna otroliga röst.


Idag fick jag äntligen se ett program på tv:n om henner, en dokumentär på en timme. Den borde har varit två timmar för tyvärr så spelades knapt tre takter ur någon låt. Alla sånger blev avbrupt avhuggna och jag led. I övrigt så fyllde hon en timmes dokumentär med allt sitt viktiga. jag efterlyser en konsertfilm på en timme med hela låtar. Ändå får jag väl vara nöjd att det blev ett program till slut efter sådär 40 år. Det är säkerligen för att jag betalar licensen.

Otroligt lycklig över att få se denna häftiga, ödmjuka och humana kvinnas liv på 60 minuter, säkerligen skulle en hel kvälls programtablå fylla alla programtider med hennes liv och storverk. Men den dagen får jag aldrig uppleva om jag inte gör som Berlusconi, köper SVT och  rubbet. Och det finns inga penningar till, jag är ju blott en fattig trubadur, som lever blott på ingenting.

Hoppa inte över, utan sätt er och lyssna på låten Soldier Blue, det har ni öron och tid till. Eller hur?

Kommentarer

Kommentera inlägget här: