Idag satt jag och funderade, och ibland så har jag så många tankar att de knappt rymms i mitt blonda huvud. Villigt kan jag erkänna att tankar och ide´r  inte är lika betungande som om att prova genomföra allt som finns i skallen.
I November 2007 skrev jag ett inlägg om "Tältprojektet". Läs gärna vad jag skrev, orka klicka på länken.*S*

Idag  kikade jag på filmer från "Vi äro tusenden" på You Tube och fick en sådan rysning. Egentligen vet jag inte om det var av rent nostalgiska skäl som rysningen levererades. Jag skulle snarare tro att känslan, kampen och viljan av att förändra något var den avgörande faktorn. Människors sätt att inte skämmas över att protestera eller kämpa för sin rätt. I filmen fanns en del klipp ifrån SSAB eller Domnarvets Järnverk  som det hette 1977. Då de for till Stockholm för att protestera. Där man då slog nävarna i bordet och kämpade för sin sak. Ett tag blev jag utan att fara med lögn, tårögd. Känslan som förmedlades var blodigt allvar för att kräva sin rätt emot överheten.

 


Tanken som jag haft sedan tid, virvlade runt och den där tanken att "tänk om" jag skulle sätta upp "Vi äro tusenden" i en teaterversion. Men, men sådant har jag aldrig sysslat med. Inte kan jag väl göra något liknande. Nej det kan jag inte, jag har inte en enda aning om hur jag skulle börja. En stund av drömmar, då plötsligt någon kanske har haft samma fantasi börjar att forma sej som en möjlighet.Tänk om en lokal amatörteater och en massa frivillig kraft skulle resa sej upp ur myllan. Och det vilande fröet fick slå rot igen. Jag skulle tycka det var urhäftigt. Att hitta ett gäng entusiaster och kreativa människor som fortfarande tror på att man kan använda sin makt genom sång, musik och teater. Jag vill inte tro att det är enbart musikaler som "Grease" och "Mamma Mia" som alla vill se. Det kanske är ett önsketänkande men jag är övertygade att tusentals skulle vilja se ett "Tältprojekt" utan tält i mindre format. Återuppleva känslan, låtarna och kraften i den "musikal" som denna teater verkligen var.

Säkert ruskar ni på huvudet nu, eller så tänker ni också som jag. Varför måste man alltid vara uppfinningsrik och hitta på nytt när vi har en kulturskatt mitt framför ögonen. Om jag eller någon annan skulle ge sej in i ett projekt av den här digniteten så vore det kanske för lätt att misslyckas. Man kanske inte ska gräva i denna skatt, eller? Det som var häftigt med orginalversionen var att teatern pågick i detta tält, i folkets närhet. Publiken blev en del av teatern och tvärtom. En sak är säker är att jag är glad att jag fick uppleva den föreställningen som gick av stapeln i ett stort cirkustält på grusplanen vid Domnarsvallen. Blott 17 år var jag, och jag är säker på att den upplevelsen har präglat mitt ställningstagande och lite av vad jag står idag. Det blev som en knallskott, ett blixt och dunder.






http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=330923 OBS! Ett lokalt skämt. (Här blir det nu lite gratisreklam för en känd plattvrängare.)

 Världen kanske behöver fler stollar som mej... Regissörer, manusförfattare, musiker, teaterapor, kreatörer och idealister hör av er till mej så kan vi åtminstone få en kollektiv nostalgi rysning tillsammans över en kopp kaffe och en mazarin.