Ledig dag och regntunga skyar svävar här ovan. Egentligen är väl vädret inte det stora problemet. Det regn som faller gör gräset grönare och sätter fart på livet igen. Jag vill nog bekymra mej mer över de människor som har det svårt, vädret klarar sej utan hjälp just idag.
Jag har insupit mitt morgonkaffe och läst morgontidningen. Som vanligt blir berörd av att Marcus Birro skriver de orden i sin krönika, han skriver de orden som jag skulle ha velat skriva, för han berör precis de punkter i sitt skrivande som jag känner och tänker. Han är en tänkare och en medmänniska som ses som "djup" och konstig, när han egentligen använder sina tankar och ord till en verklighet. Något som existerar här precis mitt ibland oss. Han tar upp orättvisor, han står för de svaga, han har verktygen och sitt kändiskap att sprida ut sina budskap i pressen. Han verkar inte för sina egna intressen, han är solidarisk och ger sina ord och delar med sej av det han förmår till de som inte kan uttrycka sej.
En del nästan visar en viss avhållsamhet ifrån honom, som om att han är för avvikande och inte passar in i rummen, även i de rum där vi vanliga finns. En rädsla att han inte har någon egen partibeteckning. Birro är en solidarisk kille, som vågar gå en ny väg. Han är en revolutionär som inte backar för de som kritiserar honom. Fler människor skulle våga vara lite Birro, då kunde en hel del orättvisor komma upp till utan.
Varför är sättet att vara sej själv en sjukdom hos vissa. Är vi mönsterstörda, ser vi upp till dem som för sej i de fina rummen. Vill vi ha en guldkant runt vårt alldagliga liv, vill vi bli höjda till skyarna för något vi gjort bra på jobbet eller i bostadsrättföreningen? Jag skulle vilja bli ihågkommen för att jag var en medmänniska, det skulle väl duga för mej. Mina solskenstunder finns då jag kan hjälpa någon eller kan ge ett gott råd. Kanske att jag gjort någon glad någon gång, det är det lilla i mitt liv som betyder mest för mej. Av det lilla är jag övertygad om att det stora kan ske.
Några kan inte acceptera förändringar, det kan gälla stora som små. Medan andra ser förändringar som en chans att utveckla och göra något bättre av den gamla, sega och uttänjda resåren. Det är när förändringarna blir konkreta då skriks och tjuras det, det går inte ens att tro att något kan bli bättre. Det är egenviljan som är med och spökar, ett mane´r om att allt är rätt, det är farligt att möblera om, för då får vi sopa bort skit i det innersta hörnet, dit som man har svårt att nå. Förändringar skrämmer många, de blir rädda utan att veta varför rädslan styr.
När läget känns låst, och ingenting leder till någonting. I det läget måste man se och förstå att man måste omorganisera gamla mögliga rutiner och ingrodda ritualer och vanor. Annars kvävs man likt ett hav fullt med giftiga grönalger. Man måste hitta vägar som kan leda till något mer positivt och bra. Visst måste man offra en hel del av sina tankar, man måste svälja förtreten och lyssna på de positiva och kreativa krafter som cirklar runt en.
Varför tror man att allt man säjer själv är så rätt, och att man vet allt och kan alla svar? Om man inte själv kan se att man har hamnat i en återvändsgränd och står och stampar, då är det svårt. Någon kraft måste försöka att ta sej in och öppna det stängda sinnet. När den svåra förändringen börjar att synas, då får man ta sin stolthet ur spel och lyssna på talaren, och våga ta steget mot förändringen.
När en sjö har blivit försurad och sjuk, då måste ph värdet ändras och vi vill alla att sjön blir frisk och allt liv kommer åter. Vi gör en förändring till det bättre och sjön lever vidare. Innan kalkningen har kommit igång då har en organisationsprocess och många planerande viljor suttit vid beslutandet. Men när allt detta är klart då har problemet kunnat åtgärdats och sjön kan leva vidare.
Mina ord idag handlar mycket om att man ska inte krångla till allt, man ska vara lyhörd, man måste våga ta en förändring när man står i kvicksand.
Ingenting är för evigt, men att hålla en låga som förenar och hjälper vid liv är något som är viktigt.
