Jag har just varit hos min far som fick diagnosen Alzheimers sjukdom för två år sedan, sedan dess har han ätit olika bromsmediciner. Men allt har sin ände, även dessa mediciner. De ska bromsa i ett par år, men nu börjar nerförsbacken.
Han är inte riktigt sjuk för att acceptera hjälp ifrån distrikssköterskorna inte heller vill han få mat varje dag. Som han beskriver det hela är att det är för dyrt och det blir för mycket spring. Nog är situationen för honom och oss kaotisk.

 Att dosera 9 olika mediciner i en dosett och att komma ihåg vilken dag det är går inte längre, jag försökte att styra upp alla mediciner idag men det var omöjligt då Apoteket tar in ersättningsmediciner med andra namn. Hur i hela friden ska våra gamla klara det när inte ens en fullt frisk människa får ihop det ? Inte nog med det, recepten som en läkare hade skrivit ut skrevs bara hur många tabletter dagligen som skulle tas inte vilken sjukdom den verkar för. Riktigt slarvigt.

Men idag gick pappsen med på att det får komma någon att hjälpa honom så att hans medicinering blir rätt, och jag hoppas att han tycker lika i morgon. Det är saker som man inte vet. Det är lika illa med maten, han vet inte om han har ätit. Och man blir rädd när han ska använda spisen, för micron fixar han inte längre. Nu ska han få en timer ifrån hjälpmedelscentralen men det blir han inte mätt på..
Jag fixade lite gröt åt honom innan jag stack då sa han på sitt gamla humoristiska vis : "Lite gröt till den som har tomtar på loftet..."

Det är ingen trevlig sjukdom för den som drabbats och är inne i brytningsskedet, och jobbigt för de anhöriga. Det är märkligt att se en man som varit auktoritär i sitt friska liv, tassa runt som ett lamm med en tom och förvirrad blick. Livet är grymt, och den sjukdomen är sorglig.