Mia Jäverlings Blogg

Jag minns ganska väl den där morgonen i Bohuslän 1966. En påsk då jag stod nere på stranden och fick bud att min mamma varit inblandad i en svår trafikolycka. En av de få barndomsminnena jag har.

Än idag kan jag känna den kalla vinden, och den varma vårsolen mot min kropp. Hur jag stod där spenslig, avskalad och rädd. Jag såg bort långt och därute låg Kalvön.

Som vuxen tror jag att det ögonblicket då jag var 5 år och snart skulle fylla 6 har etsat sig fast på näthinnan av en orsak, vilken vet jag inte. De stunden är fortfarande så närvarande att jag för några år sedan skrev en dikt om just den stunden.

 

Just idag vet jag inte varför det minnet hänger kvar, fast jag antar att i just den stunden började mitt liv att formas till den person jag är idag. Någon gång får jag kanske ett svar. Det var ett känslosamt möte med mig själv och med det ofattbara som händer alla personer i livet. Ro blandat med tragedier. Att som barn lära sig att förstå den orättvisa och sorg som kommer att drabba oss genom vårt vandring som levande.  Det finns inget facit hur vår tid på jorden ska vara. Den skapas av mig och alla andra. Vi regisserar tillsammans framtiden men döden rår vi inte på.

Detta hände 1966, och 1969 till jul dog min mamma. Hon lämnade oss barn, där stod jag och fick själv bli vuxen medan en sjuk frånvarande far skulle sköta mig. Hur det gick är inte dagens fundering för den biten har jag försonats med.

 

Hur blev framtiden, den som jag inte visste något om den dagen då jag stod nere på stranden? Jag tänker inte berätta de olika tiderna i romanform utan hoppar framåt i nutid, just här där jag står idag.

Jag är lika rädd som den dagen 1966, jag känner den iskalla vinden mot hela min kropp. Jag ser ett samhälle som förändras alldeles för snabbt i en riktning som får varenda hårstrå på min kropp att resa sig. Jag ser en ondska och handlingar som inte kan beskrivas i ord och jag ser ett hat som får mig att gråta. Inte heller har jag den akuta lösningen, för den kommer ändå inte att släcka alla härdar som gror i samhället.

Däremot tror jag att staten och kommunerna måste fokusera på det verkliga, Det är dags att bygga ett samhälle som fokuserar på det sociala frågorna och på just människan. Glömma visioner och planer på den hårda strukturen och ta tag i den sociala biten på alla plan. Bygga upp skyddsnät, ha strategier för grogrunder som för människor i social misär, missmod, uppgivenhet.

 

 

Det här fungerar inte längre, det finns så många grupper, tillhörigheter och klasser i samhället och jag känner att på några år har en anarkianda nått samhället och det verkar vara okey. Man får göra precis vad man vill utan konsekvenser, för samhället har inte de resurserna att sätta in för att alla medborgare ska få vara trygga. Otrygghet skapar otrygghet.

Jag kan ibland känna mig som någon 1600 tals dåre som analytiskt spår framtid, olyckor och ett samhälle i fritt fall. Du ska tänka positivt och på möjligheter, säjer man. Ja självklart ska man se möjligheter, fast när samhället inte bjuder på de möjligheter som ger trygghet då bitarna i tryggheten demonteras bit för bit i en snabb takt. Då är det svårt att bygga på en gammal sönderplockad grund.

När kommuner och staten inte har full kontroll på samhället det är då otryggheten kryper in i människors sinnen och själar. Vi måste ju förstå att det är hög tid att göra den stora felsökningen och bygga upp ett evidensbaserat samhälle rakt över. Det gäller från 0 år till döden, det gäller rätt över i hela den sociala sektorn.

 

I mina analyser över framtida arbetsplatser har jag sett behov av "föräldrarutbildningar", jag ser utbyggd sjukvård utan väntetider, jag ser ungdomspsykologer och kuratorer redan i förskoleålder, jag ser kommunala beroendecetra för alla typer av missbruk i kommunal regi, jag ser kommunala lösningar för boende av psykiskt sjuka utan diagnoser och med. Jag ser en stort team som kan handha medborgarna innan de rasar. Det ska finnas utbildningar som är utformade så att man jobbar med människan och den ska vara i fokus. Skolan måste ha lärare och bra utbildning, utslagningen av barn måste raderas och utstötningen av människor måste få ett slut. Hela analysen bygger på evidens/ samhällsberedskap/ vård / utvärdering. 

 

Politikerna och politiken måste rikta sina blickar mot sina medborgare och prioritera dom i första hand och andra visioner och högtflygande planer måste få vila och stanna.

Jag bor i en stad där jag inte trivs längre, för mig känns den ful, den bjuder inte på något mer än betong och dumhet.  

Kulturen/ sociala sektorn måste få bli ett av grundpelarna i min kommun, inte handel. En kommun med en gratis musikskola, ett kulturhus där människor får chans att visa att de finns. Inte låsta rum, där kulturen ska stänga ute kreativa människor pga höga kostnader. En inbjudande kommun där aktiviteter finns en lördagseftermiddag, en utställning, en teater ett öppet fik en plats att samlas i. Nu är det bara dött, så jävla dött.

Många sitter inte och tittar på travlördag eller fotbolls kväll. Alla är inte sportintresserad.

Inte ett museum det finns öppet, ett museum med konst, utställningar mm.

Nu vandrar jag igenom en park med möjligheter som brann ner 1978. Diskussioner om olika slags arenor ligger på politikernas bord. Om alla spelar fotboll då blir vi en lycklig stad, bygger vi sportcentra i centrum då drar det folk. Är det konstigt att man längtar bort någon gång?

Nej det är rena natta.

 

"Du ska lita på din magkänsla", det gör jag och ofta fungerar den. Nu har orosklumparna lagt sig som en klump i magen och det tär på humöret och oron mal som en hyena.

Bostadsrättsstyrelse med egna idéer, lekmän som leker, som trollar och fixar så föreningen kan drabbas av olustiga konsekvenser. Ja sånt gör att jag efter 19 år börjar vantrivas och oroas för min bostadsrättsförening. Jag vill bara komma härifrån, flytta. Denna känsla gör mig förbannat ledsen då vi i familjen har haft många fina år i ett fint område, en fin lägenhet, där en god grannsämja funnits. Nu har allt exploderat.

 

Jag känner en otroligt stark oro, är förbannad och väldigt ledsen. Det känns som alliansen har tagit plats i styrelsen och raserar. Samtidigt så går styrelsen förbi medlemmar och den ekonomiska firma som vi har haft i 25 år, agerar på egen hand utan att förankra hos de boende. Det gör mig orolig.

 

Jag läser om bostadsrättsföreningar som har sänkt sina räntor och efter en tid gått omkull. Experterna rekommenderar en långsiktig ansvarsfull amortering av föreningens lån. Om räntan går upp då äts avbetalningen av gamla räntor fort av räntekostnader.

Fördelen är att man kan hålla låg hyresnivå, nackdelen är att lånet behålls längre och banken tjänar självklart på detta. Bra vid låg ränta, dvs mindre än 2,5%, om räntan höjs så väntas en hyreshöjning.  Jag tycker det är vanskligt och att föreningen lite spelar monopol.

Jag söker ett annat boende men det är inte lätt att hitta en lägenhet.

Fy vad deprimerande.

Jag har hand om min fars dödsbo, och jag får se mycket saker hända från giriga bolag. Det debiteras för mediciner och tjänster fast personen är död. Även om summan inte är mer än 35kr så är det ändå smaklöst. Alltså min far dog 22 december och den 30 december skulle alltså han behöva en dos medicin för 35 kronor.

Jag ringer upp Apotekstjänst i Stockholm och ifrågasätter detta, och självklart så beklagar man att man tagit ut en avgift efter hans död, och sådant ska inte förekomma. Ja va bra säjer jag, då makulerar ni fakturan och skickar en ny faktura med den rätta summan. Så kan ju du och jag tycka vore bra. Men se det går inte an, för det är inte deras "rutiner", utan jag får komma in med en reklamation eller klagan.

 

Jag frågade mannen som jag pratade med att hur många räkningar till dödsbon skickar ni ut som har en summa på att medicin har inköpts efter deras dödsdag? Självklart så svarade han ingen. Då undrade jag om jag var den enda i Sverige som fått en summa debiterad som är fel, och det trodde han. Jag förklarade att då erkände han ju felet och då var det inte mer än rätt att han skulle makulera fakturan och skicka en ny. Nej så "gör" man inte...

 

Jag tänker i detta att Apotekstjänst Pay Ex Credit AB kan dra in stora summor från anhöriga som inte är observanta på summor och datum. Tycker att det är för jävligt och jag tror inte detta håller juridiskt.

 

Den enes död är den andres bröd...

Jag är tvungen att kämpa för att förhålla mig  till oro, glädje, orättvisor och dumhet.

Jag ska kämpa för att hålla mig på en vuxen nivå.

Jag har svårt för att veta när jag ska ryta till. Nu vet jag att jag måste säga stopp, för att få ro i min skäl.

 

Ja då fick jag nog, så jäkla nog. När jag får nog, då får jag nog på riktigt. Jag gör en enskild revolt vare sig jag tjänar på det eller inte. Att göra en singelprotest är bättre än att inte säga att något är fel. Sitta och bli förbannad det tar bara energi.

 

Jag har prenumererat på Borlänge Tidning i 16 år, betalat in i snitt 120 kr i månaden, i runda slängar har jag betalat ca 24.000 kr under alla år. Faktisk så må jag säja att Borlänge Tidning är en ganska informativ tidning som är snabba med händelser och jag har faktiskt trivts med pappersbilagan, trots att partibeteckningen på tidningen är Folkpartiet. Ledarsidan har varit skräp, men det har jag stått ut med, jag läser den nästan aldrig Ledaren.

 

Varför säjer jag då upp en tidning som jag ändå har trivts med? Jo denna tidning har ju som alla andra tidningar en nätbilaga, och i den nätbilagan finns ett kommentarsfält som fylls med så jävla mycket smörja.

Där är det okey att kränka personer, sjuka, fattiga, invandrare, svenskar, ja man kränker alla. Där får det förekomma dödshot som inte plockas bort. Varken tidning eller polis bryr sig i hoten.

Om jag under alla mina år har betalat in 24,000 kronor så borde de ha någon som sätter gränsen. Jag vill inte läsa dylikt, jag har inget intresse att se folk anonymt häva ur sig skit om andra. Mitt liv är alldeles för betydelsefullt för det. Jag vill inte sponsra till detta, jag tänker heller inte sitta som åskådare och se helvetet.

 

Jag ringde till tidningen och frågade hur många år jag hade prenumererat, efter deras svar, "16 år" så frågade de varför jag inte vill fortsätta, jag svarade och efter det skrev jag en insändare till tidningen.

 

 

Efter 16 år som prenumerant  på Borlänge tidning har jag nu sagt upp mitt abonnemang

Jag har haft tidningen pga av ganska bra kvalitet på innehåll, bra uppdaterad, och mycket information, fast rent politiskt har den varit fel. Fast det har fungerat.

Som modern människa så har jag även tittat i nätbilagan, men det är den som fått mig att noga överväga mitt beslut. Kommentarsfälten är av den värsta kvalitén jag kan tänka. Där spottar, sparkar, kränker man andra i parti och minut. Ruskiga kommentarer som jag absolut inte tycker ska få spridas. I två år har jag tänkt att de ansvariga måste väl snart skärpa sig, men icke. Det blir bara värre.

Jag vill inte sponsra slikt.

 

Nu är tidningen uppsagd och jag tänker aldrig mer köpa den förrän kommentarsfälten är avvecklade.

Tack och adjö

Efter mitt mejl så svarar insändarredaktionen att dom ska:

"Jag har vidarebefordrat Ditt brev till vår ansvarige utgivare, Ewa Wirén." (Ewa Wiren är ansvarig utgivare)

 

Svaret jag får från ansvarig utgivare är:

Hej,

Jag har förstått att du slutar med tidningen på grund av våra läsarkommentarer. Det beklagar jag, naturligtvis.

Våra läsarkommentarer är av väldigt skiftande karaktär och seriositet. Jag vill inte avstå från den stora mängden värdefulla kommentarer på grund av de som bryter mot våra regler. Men, jag vill att du ska veta, att vi inom kort inför en inloggning för den som vill vara med och kommentera. Det kommer att stävja de som inte tar kommentarsreglerna på allvar.

mvh

 Ewa Wirén

 

Nu har jag skickat ett svar till henne där jag talar om att jag inte tror att tidningen överhuvudtaget tänker ta med min insändare i papperstidningen, inte heller i nätbilaga heller för den delen.

Skulle tidningen någongång vilja göra en artikel, där jag på någotvis är inblandad så kommer jag att tacka nej, jag tänker inte bli något föremål för kränkande kommentarer, jag har tänker inte bjuda ut mej till någon jäkla cirkus. Om folk har åsikter så borde tidningen kunna göra som förr, att man skickar in en insändare, där man uppger namn adress och telefonnummer, även om man får underteckna insändaren med signatur så finns ändå en referens om vilken som ansett. Att skriva en insändare ger också varje person en respit och kan fundera över ämnet, och vad man reagerar över. Att den spontana jävligheten och ilskan lägger sig och blir i en mer konkret form.

Varför används då kommentarsfälten, jo för att det är enkelt att anonymt slå på andra. Jag ser inte det som annat än ondska, ja en ondska som förgör.

 

 

 

Borlänge Tidning! Jag kommer inte att köpa eran tidning förrän ni plockar bort kommentarsfälten, och går jag i graven utan att ni tagit bort dom så har ni gått miste om ytterligare 25.000kr, ja så är det. Jag vill även tala om för ansvarig utgivare att jag vill inte ha någon försäljare som ringer till mig inom kort och vill "sälja in" tidningen.

 

Vet ni vad konsumentmakt är? Jag vet...

 

Sedan i slutet av januari har jag en till flera gånger i veckan tagit min älvpromenad. Medan snösmältningen startat och tills nu så har förfallet och det dåliga underhållet av naturskyddsområdet blivit mer och mer synligt. En av stadens absolut populära promenadoas, håller på att förvandlas till en soptipp.

 

Medan staden projekterar, bygger rondeller för många miljoner, bygger Ikea och upprättar ett Ullared så stannar underhåll av kultur och friliftsliv. Våran oas vid älven är undanskuffad, glömd och är inte längre en vacker syn. Jag är inte ensam om att påtala detta, utan flera personer som jag träffar vid mina promenader är öppet förbannade. Sedan om någon styrande kommer och säjer att det är "Peace&Love" som stökat till, så köper jag det inte. Så här har det fått vara länge.

 

Slyn växer på älvkanten, bänkar och bord är trasiga, eller borta. Stenar och broar är nerklottrade med propaganda och annat, Slänterna är fulla av skräp, navkapslar och annat, livbojar är borta eller trasiga, träspångar ruttnar sönder, hundlatriner är överfulla och runt om dom ligger sopor. Dåligt med papperskorgar är det så ingenstans kan en laglydig slänga sitt skräp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slyn växer och snart så finns ingen utsikt över älven på de flesta partier efter promenaden.

 

 

 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Borlänge Kommun, nu vill jag fråga. Hur kan det få se ut så här? Är ansvaret inte kommunens, om inte, vilka har då det ansvaret?

 

Jag läser Borlänge Tidning, jag läser och lääser, och blir nåt så jävulusikt förbannad. Artikeln handlar om Peace & Love och hur illa de behandlar sina volontärer som arbetar för dom. Hur kan ett företag/personer i sina sunda vätskor tro att det är okey att upprätta slavkontrakt, samt ha en personalchef som uttalar sig så urbota dumt i tidningen. (Jag tror inte hennes kommentarer är tagna ur luften).

 

http://www.dt.se/nojekultur/peacelove/1.4864583--aldrig-har-sa-manga-matt-sa-daligt-?articleRenderMode=article_full_discussion