Schlagerfestivalen, då vill jag spy...
Kategori: Allmänt
Jag mår illa...
...fusk...
...måste betala licens för korruption och smörja...
...lägg ner...
...vägrar att lägga inlägget under "kategori Musik"...
Arg?...:)
Kategori: Funderingar
Kvinna som skriver blogg om livets orättvisor, saker som jag tycker är fel i samhället, händelser som är sanna och ryckta ur verkligheten eller ur någons liv. Ja sådant skriver jag. Inte för att jag är så förbannat arg, utanför att jag är frustrerad och vill uppmärksamma. För att alla orättvisor och elände sällan uppmärksammas i media. Min blogg är mitt livs dagbok, och som jag troligen kommer att trycka som en bok till mig själv i framtiden.
Jag pudrar och sminkar inte verkligheten, utan är rak och det står jag för. Mitt liv är inte glättigt och ytligt och det kommer aldrig att bli. Jag förställer inte mig själv. Jag klär mig inte i olika kostymer, jag är naken.
Vill man läsa om trädgårdstips, hemslöjd, mode och trivialiteter så får man välja en annan blogg. Jag vet att en del har synpunkter på min blogg, men det struntar jag i och jag förstår inte heller varför de få som klagar, läser den. Ingen är tvungen att logga in, det är bara att hoppa över.
Vad är normen, ska vi kvinnor vara glada, skriva inredning och läppstift, om ytligheter och vad jag anser är tråkigt. Jag skulle kunna skriva en blogg som hade tusentals besökare varje dag om jag ville, men det har jag ingen avsikt att göra. Jag skriver inte för andras skull, jag skriver för min egen. Detta har jag ältat sedan september 2007 då jag startade blygsamt min blogg. Självklart kan man ha synpunkter om min ståndpunkt och mina åsikter. Du får gärna tycka annorlunda, men ämnen väljer jag.
Under åren har jag fått in en hel del kategorier i bloggen, jag har varit engagerad i olika saker, och mitt liv har förändrats. Idag verkar det inte finnas plats för kvinnor som är kritiker, då är "man bara gnällig". Vissa anser att jag kanske ska skriva om vårens krokusar, om all glädje. Nej det får andra göra. Jag vill ha mina filosofiska teorier i min blogg och jag vill självklart trivas med mig själv.
Idag startar dagen med ett regnväder, och jag tycker det är kanonbra, Därför då regnar snön bort. Om det regnar på 1 maj då blir jag mindre glad, för snön är redan borta och då vill jag ha sol. Alltså jag kan tycka olika om ett regn utan att vara arg. Kvinnor är arga och män är bestämda. :) Ja Jesus, sitter här och fnissar i min ensamhet. Jag sitter gärna i ensamhet, det är då jag får tänka, och tankar håller mitt liv igång. Tankar gör att möjligheterna föds, att dessa blir väl genomtänkta och att alla spontanidiotiska infall går om intet. Precis så som jag tränar mig. Jag tränar tankar, någon annan tränar på något annat.
Idag i Sverige finns det mycket att bekymra sig över, och just samhälle och historia är ett av mina stora intressen, jag är aktiv och delaktig i samhället, jag har tagit ställning, jag för en kamp mot orättvisor och försöker dra mitt strå till stacken. Jag har inte tid att gnälla på er, utan har fullt upp i mitt liv. Jag har heller ingen tid över att läsa bloggar som absolut inte intresserar mig. Jag sitter inte bara och gnäller över hur allt ser ut, jag har även gjort ett val att vara aktiv.
Det jag har förstått i alla fall att det är kvinnor som är mina motståndare, finns inget systerskap. För det mesta handlar det nog om avund. Jag går vidare, jag ler, jag reagerar, jag gläds åt andras lycka, jag tröstar, jag gillar människor, jag läser situationer, jag är nöjd med mitt eget liv, för där har jag det bara bra.
Funderingar...
Kategori: Vardag
Längtar efter solen, det är en sällsynt vara hos oss den här vintern. Det är ju i februari den kan börjar värma, om den orkade komma fram och det är plusgrader. Jag är nog i stort behov av solen, känner mig trött. Den där solen kan göra susen hos folk. Jag längtar också efter isen, den där pimpelisen som brukar ligga tjock på våra sjöar den här årstiden. Vi hade ju planerat för att vara i husvagnen, koka kaffe och bre smörgåsar och ta några dagar med att pimpla in våren. Men den där isen är det inte mycket med, man varnar för svag is och enligt rapporter så är det ingen stor kyla i sikte.
Om solen och isen går om intet så längtar vi ut till att övernatta i husvagnen, sista vändan gjorde mersmak. Lugnet och stillheten och inga möten, inga måsten. Lyckan består av det jag bygger.
Sedan så längtar jag extra då vagnen verkligen var en överraskning, jag menar med att ha komfort och värme på vintern. Än så länge är vi nöjda med den nya vagnen, som också är så jäkla snygg.
Det nya vintertältet har stått uppe hela vintern och klarat sig alldeles utmärk, vi har skotta av det några gånger. Så perfekt att slippa tänka på tältuppsättning till våren.
Vi ska "trimma" in köksdelen nu i vår, köpa en bänkskiva, och socklar, sätta på beslag och sedan har vi en bra arbetsyta ute i förtältet. Vi har också sett ut en mindre kyl/frys, som ska få ersätta det gamla. Det drar mindre energi och är smalt, men rymmer det vi behöver.
Vi bygger även ut trädäcket framför förtältet till våren, sedan är vår framtida sommarstuga färdig. Det blev bättre än vad vi trodde.
Jag ser fram emot juni då jag återvänder till Skottland, denna gång så blir det bara en vecka och då blir till Edinburgh sedan vidare till södra Skottland, Moffat. Där bor jag hela veckan. Klanen ska ha möte där och förlagt den till den helg då Stirling sprudlar av folk, och då det firas 700 års jubileum av slaget i Bannockburn. En fest med säckpipor och highlandgames, då olika klaner samlas och bär sina särskilda kiltar. En dag då ska vi till Stirling och Stirling Castle, där spelar 1000 skottar säckpipor och går en parad med klanerna i tåget. Det kommer att bli många och underbara fotoobjekt. En häftig resa som slår alla chartergrejer, ett fint land, trevliga människor, otrolig natur och just helt otroligt att fota, människor och allt det gröna. Mina resor gör mig glad. Mitt resesällskap är en person som jag skrattar med och vi jämkar, och vi gör det som vi vill göra, vill inte den ena så faller inget, utan den andra gör det den vill. Skottland är ett land som jag känner mig hemma i.
Klan Moffats tartan
Skogen i Moffat Village
Jag behöver ha de delar i mitt liv som ger glädje, och jag vet vilka det är. Har förstått att jag är en magnet som drar till mig negativa filspån, som hela tiden vill påminna mig om att jag inte passar in i deras liv. Trots att jag inte har några som helst krav på dem så verkar dom inte villa släppa mig, utan ständigt påminna och banka i mig vilka fel och vad dålig jag är. Livet är faktiskt så, det verkliga livet. Jag har mentorer och "polstjärnor" som kan ge handledning och hjälp som talar om hur jag ska agera och eventuellt svara, hur jag borstar bort filspånen. Trots den balans jag fått och all den kunskap jag har fått så är det vissa delar som justeras. Jag släpper, jag släpper och känner inget hat, utan jag tar ansvar för det som ligger i fatet. Det är slut på att ställa upp på andras befallningar, och dom talar om vad jag ska göra och vad jag får göra, precis som min far gjorde under min uppväxt. Ibland vet jag inte om jag passar in i den här världen, jag har full förståelse att människor blir ensamvargar och distanserar sig från samhället, där människor ständigt tar sig rätten att smutskasta, förgöra, förbjuda, piska, ge pekpinnar.
Några klarar inte se människor som vill gott, som vill något. Att visa att man har kontakt med sina egna känslor är något som inte ses som normalt. Idag ska vi tydligen inte vara vanliga. Vi ska förgöra, smutskasta, visa avundsjuka, inte unna andra. Jag tycker väldigt synd om de som växt upp i nutid, och måste leva i det samhälle som snabbt håller på att formas. Faktiskt så vill jag inte se det, och det är så jävla tydligt. Empati är ett fult ord och ofta ska den bara utföras som en envägskommunikation, alltså inget givande och tagande, utan bara tagande. Tur att jag slipper se framtiden om ca 50 år, det är jag tacksam för. Har inte något stort hopp om att en drastisk förändring sker. Jag tycker att samhället är iskallt, rent mentalt. De gör mej fruktansvärt rädd.
Jag är ingen handelsvara, jag är inte till salu.
Fegisar...
Kategori: Funderingar
Jag gillar inte att få mail som inte är undertecknade, som ordförande i min bostadsrättsförening så har jag alltid undertecknat utskick från styrelsen med "genom Mia / styrelsen". Jag tycker att det hör till när man skriver ett långt brev med förmaningar eller information att man också talar om vem författaren är av skriften är, oavsett om en hel styrelse står bakom. Sedan att få ett mail med två adressater känns jäkligt skumt. En överskrift, från en styrelse, adressen är Svara _inte@. Jag misstänker att författaren till mailet inte ingår i styrelsen, utan det är vidarebefordrat från någon. Har man inte modet att lyfta en telefonlur varken före eller efter, då lägger jag detta till handlingarna.
Alfons Åberg har en låtsaskamrat som heter Mållgan, det är ett barns fantasikamrat. Det finns många olika sorter av fantasikamrater, även för vuxna. Härmed så döper jag mina fantasikamrater till "Målliganer".
Målliganerna är låtsaskamrater i den bemärkelsen att dom kan inte öppet tala om att jag inte är önskvärd. Jag vet att när jag gick min utbildning så jobbade jag med att göra mig av med dessa energitjuvar. Nu måste jag arbeta med att i mitt liv kommer det alltid att dyka upp Målliganer när jag minst anar det. Jag känner att i det här måste jag bygga upp beredskap för detta. Att alltid vara vaksam är inte det ultimata, det sliter på tilliten till människor. Men jag själv som inte är positionsivrare, har ändå fått en tydlig markering att jag inte ska beträda gräsmattan för den är nysådd.
Vad gör jag då? Jo jag skrattar, jag flinar och undrar. Jag funderar över hur självlysande egoismen är. Då jag ser allt i bilder så ser jag att vissa är neongula som markeringspennorna, jag ser även avundsjuka, jag ser att min inställning att hjälpa fram alla inte passar in. Jag tänker aldrig roffla åt mig, jag tänker aldrig knäböja och lisma för att vinna vänskap och vänner. Jag tänker vara den jag blivit, där alla ska få ta en del av kakan utan inre strider och konkurrens. Maktspel är ett spel som är sämre än Fia med knuff. Vill jag finnas i detta där "demokratin" styrs av enskilda, där glädje belönas med silvertejp. Jag får fundera och tänker åter på grupprocesser och subkulturer, normer och lakejer.
Jag är ingen person som ger upp, har aldrig varit. Men ser så tydligt hur saker och ting går till och då förstår jag i mitt inre att människor går därifrån när dom ser spelet. Jag går inte, jag ska se hur det utvecklas. Om jag som är 1.60cm och väger 60 kilo, utgör ett hot. Ja då måste jag vara farlig. Kanske ingen önskemedborgare för Nord Korea. Men tycker jag passar bra i en demokrati som Sverige.
Jag förstår varför osämja uppstår, och en värld utan kunskap om gruppen och konflikthantering, full av egoism och kamp om makt, kommer att förbli den värld den är. Ser man inte det, då borde man försöka söka grundproblemen.
I allt finns en förklaring och orsak, sedan gäller det att lära sig förstå den innan man hittar en dålig lösning.
Lyft bort mig när jag tappar fotfäste...
Kategori: Politik
När jag bestämde mig för att gå med i ett politiskt parti var min ingång att vara med att förbättra, förändra för människor som inte har det bra eller står utanför. Jag gick inte in för att snabbt få makt, eller sträva efter en politisk karriär. Makten får jag oavsett jag vill eller inte då jag ingår i kommunstyrelse och fullmäktige. Det som är viktigt för mig är att jag aldrig tappar greppet, går över lik för att inta positioner, "konkurrera" om platser och till varje pris vinna. Den dagen jag bara tänker på mig själv i politiken, den dagen jag är strateg och söker vägar för att likt en ångvält roffla åt mig, den dagen kommer inte.
Här på min egen blogg, skriver jag om det som jag ser, om saker som händer runt mig. Jag ser en stor egoism, jag ser Stalinism, jag ser fula grepp. Jag ser munkavlar delas ut på möten, jag ser att man köper varandra, fast jag är inte till salu. Och fler än jag kämpar och vill det goda, men tyvärr verkar det inte vara det grundläggande inom politiken. Om man är humanist då är man kanske vek? Är man humanist då beter man sig även humanistiskt mot sina medmänniskor och de runt omkring en. Men just humanism, och medkänsla och visa sitt sköra, det är så man vinner tillit. Man vinner ingenting med egenintresse och vara en politisk stekare, som slår sina kamrater rätt över käften och ber dom hålla tyst.
Det finns något idag som glöms i skolor och på utbildningar, i föreningar och det är att jobba i grupp och med grupprocesser. Det är obefintligt. Ju större gruppen är, desto svårare är det när de flesta är desorienterade. Att man jobbar i grupp, betyder att man också tillsammans ska jobba för målet, det handlar inte om vem som har rätt utan i demokratisk ordning ska man tillsammans finna en lösning och en väg till målet. Alla får inte sin vilja igenom. Alla tänker olika, alla har olika erfarenheter, alla har olika livserfarenhet, några är analytiker, några är babblare, någon är problemlösaren, någon vill ha mötesordning, en annan känner sig obekväm. Det är detta som måste lösas. Konsensus. Annars kan inte viktiga beslut fattas. Alla i en grupp har olika normer, motivationer och lojaliteter.
Kommunikationen är en central del i en grupp. Alla i en grupp har roller
" Gruppens sju faser
Du har just blivit indelad i en ny arbetsgrupp och ni skall jobba tillsammans under en längre tid, ungefär ett halvår kanske. När du träffar de andra gruppmedlemmarna kanske du är lite fundersam, "Hur ska det gå, kommer min insats att duga, hur är de andra?". Forskare som har gjort studier på hur en arbetsgrupp fungerar menar att en grupp går igenom sju faser. 
Initialfas . Alla är lite vaksamma och osäkra, men också nyfikna. Man har inga roller i gruppen ännu och vilka regler och normer som skall gälla är oklart.
- Smekmånadsfas . Under den här fasen upptäcker man varandra, finner gemensamma intressen, medlemmarna är generösa mot varandra och trivs tillsammans. Här läggs grunden för sammanhållningen. De eventuella konflikter som finns, hålls undan och sopas under mattan. Man mår bra tillsammans.
- Vi-fas . Nu bildas en gemensam identitet i gruppen. Man visar gärna utåt att man håller ihop och umgås gärna även på fritiden. Rolltagningen är färdig och mindre grupper i arbetsgruppen bildas. Under den här tiden finns en risk för gruppolarisering. När det handlar om en åsiktsgrupp, kan gruppens gemensamma åsikter förstärkas oerhört mycket. Gruppolariseringen inom en grupp rasister t ex, kan resultera i diverse våldsbrott och en fanatism kring gruppens ideal kan växa fram.
- Konfliktfas . Här har man börjat lära känna varandra och upptäckt av vi inte alltid tycker, tänker eller jobbar på samma sätt. Ofta riktas missnöjet med osämja n mot en person som utmärkt sig på något speciellt sätt i gruppen. Man har ett givet mobbingoffer, som man kan rikta all sin vrede mot. Irritationen kan också riktas mot någonting utanför gruppen, t ex arbetsledningen i organisationen. Lär dig mer om mobbing senare i avsnittet.
- Platåfas . Nu händer ingenting och gruppen tror sig inte komma någon vart med sitt arbete. Medlemmarna är ofta trötta och har resignerat.
- Effektiv fas . Förhoppningsvis kommer man fram till den här fasen, som präglas av effektivitet och intresse hos gruppdeltagarna. Man kommer äntligen någonvart igen! Man har lärt känna varandra och kan nu utnyttja varandras förmågor på ett konstruktivt sätt, utan avund och aggressivitet.
- Separationsfas . Nu har gruppen nått sitt mål eller åtminstone är tiden för arbetsinsatsen slut. Man skall gå vidare till andra uppgifter eller gå tillbaka till sitt "gamla vanliga". Det grupparbete som den sista tiden kändes effektivt och bra, skall avslutas och gruppmedlemmarna kan reagera med ilska, glädje eller lättnad.
Källa:http://www.lartecken.se/psykologi_a/psykologi_a_7_3_2.html
Jag gillar inte falskhet och jag skulle aldrig försöka manipulera folk att gilla mig, jag kommer aldrig att sälja mig själv för egen vinning. Den dagen ska jag plockas bort Jag har heller inget behov att alla ska bekräfta eller älska mig, för gör jag bara min läxa då är det rent runt mig. Däremot accepterar jag inte att man hittar på och bedömer mig och min kunskap utan att veta vilka erfarenheter och kunskaper jag äger.
Ibland brukar jag säga till de som jag utbildat mig med att det är ofta drygt att kunna läsa personer, jag ser också varför de agerar på ett visst sätt. Ibland kan jag se personens barndom, och vad den präglats av under uppväxten och vad som gör att personen agerar på ett visst vis. Att med magkänsla kunna komma fram till om jag verkligen ska falla för en del personers lismande och lockelser. Min magkänsla litar jag på till 100% och ofta gör jag analyser som jag ibland delar, och ibland inte. För det mesta stämmer dom.
Jag har också som person rätt att besluta mig om jag vill vara nära vän, eller ha ett helt vanligt förhållande. Alla i en grupp kan inte älska varandra. Vissa jobbar man bättre med än andra, fast målet i gruppen är att faktiskt jobba mot målet.
Jag vet i alla fall med mitt engagemang för medkänsla och humanism så kommer jag bra mycket längre än de som spelar falsk. Även om det inte ger stora arvoden, så är det jag som är vinnare. De som spelar falsk förlorar ändå alltid vad det lider.
Karriärism är inte min avdelning, jag flyter hellre runt och gör grovjobbet. Men det är svårt att mata med god vilja när falskheten spelar fel toner.
Apotekstjänst Pay Ex Credit AB...
Kategori: Ilska / frustration
Jag har hand om min fars dödsbo, och jag får se mycket saker hända från giriga bolag. Det debiteras för mediciner och tjänster fast personen är död. Även om summan inte är mer än 35kr så är det ändå smaklöst. Alltså min far dog 22 december och den 30 december skulle alltså han behöva en dos medicin för 35 kronor.
Jag ringer upp Apotekstjänst i Stockholm och ifrågasätter detta, och självklart så beklagar man att man tagit ut en avgift efter hans död, och sådant ska inte förekomma. Ja va bra säjer jag, då makulerar ni fakturan och skickar en ny faktura med den rätta summan. Så kan ju du och jag tycka vore bra. Men se det går inte an, för det är inte deras "rutiner", utan jag får komma in med en reklamation eller klagan.
Jag frågade mannen som jag pratade med att hur många räkningar till dödsbon skickar ni ut som har en summa på att medicin har inköpts efter deras dödsdag? Självklart så svarade han ingen. Då undrade jag om jag var den enda i Sverige som fått en summa debiterad som är fel, och det trodde han. Jag förklarade att då erkände han ju felet och då var det inte mer än rätt att han skulle makulera fakturan och skicka en ny. Nej så "gör" man inte...
Jag tänker i detta att Apotekstjänst Pay Ex Credit AB kan dra in stora summor från anhöriga som inte är observanta på summor och datum. Tycker att det är för jävligt och jag tror inte detta håller juridiskt.
Den enes död är den andres bröd...
...så blev jag...
Kategori: Politik
Du ska vara så här, du ska tycka så här! Nej i hell heller att jag måste tycka och tänka som en del unga feminister. Det finns väl demokrati i feminismen också, annars kommer jag att avfärda de unga kvinnor som vill piska in sin lära i mig. Jag är feminist på mitt vis, jag vet vad jag som kvinna saknat under åren och det är det som jag fokuserar på.
Jag vet när maktspråk utövas, jag kan svara upp på det. Jag är inte rädd eller arg på män, jag är kamrat med dom. Jag tycker att serien Fittstim med Belinda var en suverän serie där hon belyste saker och ting på ett sätt som jag ser det. Jag var fullständigt bekväm i hennes vandring.
Att som ung feminist läxa upp mig att jag ska anamma hennes lära gör mig förbannad. Det är hennes kamp, min kamp är att löner och jämlikhet och rättvisa skipas mellan könen. Jag gör mig inte osams med män, och hugger, skäller ut dem för att de är män. Nej de är mina vapendragare och de låter mig använda dom för att föra min kamp vidare, de är mina medlare till rättvisan. Låt mig vara ifred, visa inte dina huggtänder för mig, för då ska jag berätta att du krigar mot fel person, det andra huvudet i hydran, som är en annan gren i feminismen. Se feminismen som ett träd, där grenarna är en kamp, och alla kan inte ta alla strider, om det nu ska stridas.
Jag tror att det viktigaste är att folkbilda kvinnor i deras rättigheter, fackliga och allt utöver och försöka ena kvinnorna på ett sätt där man inte hugger sönder viljan och framkallar motstånd. Just nu irriterar jag mig mycket på en attityd som är aggressiv, och med en sådan vinns ingen kamp.
...så har vi åldersdiskrimineringen, jag kan aldrig uppleva att jag som ung diskriminerade äldre. Jag såg snarare upp till personer med livserfarenhet och nyfiket ville jag lära mig av alla de personer som hade sin historia, sina kamper och all den erfarenhet inom yrket, livet och familjen. Idag så kan jag känna mig som en liten mormor på arbetsplatser där yngre jobbar, de tror inte jag kan något, att jag föddes i en farstu, växte upp i en farstu, fick familj i en farstu, födde mina barn i farstun, gifte mig i farstun, bodde i farstun. Alltså gick från livmodern direkt till arbetet utan att passera någonting. En del unga tror inte jag har en aning om någonting. Tror dom ens att jag är kapabel till ett samlag. Eller slutade jag med det redan vid 40 års åldern?
En egoism har jag ofta sett, avsaknad av medkänsla. Sedan finns de yngre personer som jag är kompis med och är underbara, de har fattat kopplingen att vi alla behöver varandra och vi lyssnar på varandra och möter varandra med respekt och ödmjukhet.
Jag tycker att tiden har blivit väldigt kall, jag ser att de som insett att tiden och livet är kallt hanterar vänskap och respekten på ett annat vis. Ser inga gränder utan accepterar personen för den är. Lyhördhet är nog tidens ord, men några förstår inte vad ordet betyder. Respektordet har tappat sin innebörd.
Är jag arg? Ja ganska, för jag är trött på unga som ska sätta mig på plats och de har inte ens respekt för att diskutera, utan deras lära är lag. Det jag tycker eller anser är inte viktigt.
Jag tänker vara feminist, fru, mamma, farmor, politiker, medborgare på mitt sätt. Det bestämmer jag.
