...så blev jag...
Kategori: Politik
Du ska vara så här, du ska tycka så här! Nej i hell heller att jag måste tycka och tänka som en del unga feminister. Det finns väl demokrati i feminismen också, annars kommer jag att avfärda de unga kvinnor som vill piska in sin lära i mig. Jag är feminist på mitt vis, jag vet vad jag som kvinna saknat under åren och det är det som jag fokuserar på.
Jag vet när maktspråk utövas, jag kan svara upp på det. Jag är inte rädd eller arg på män, jag är kamrat med dom. Jag tycker att serien Fittstim med Belinda var en suverän serie där hon belyste saker och ting på ett sätt som jag ser det. Jag var fullständigt bekväm i hennes vandring.
Att som ung feminist läxa upp mig att jag ska anamma hennes lära gör mig förbannad. Det är hennes kamp, min kamp är att löner och jämlikhet och rättvisa skipas mellan könen. Jag gör mig inte osams med män, och hugger, skäller ut dem för att de är män. Nej de är mina vapendragare och de låter mig använda dom för att föra min kamp vidare, de är mina medlare till rättvisan. Låt mig vara ifred, visa inte dina huggtänder för mig, för då ska jag berätta att du krigar mot fel person, det andra huvudet i hydran, som är en annan gren i feminismen. Se feminismen som ett träd, där grenarna är en kamp, och alla kan inte ta alla strider, om det nu ska stridas.
Jag tror att det viktigaste är att folkbilda kvinnor i deras rättigheter, fackliga och allt utöver och försöka ena kvinnorna på ett sätt där man inte hugger sönder viljan och framkallar motstånd. Just nu irriterar jag mig mycket på en attityd som är aggressiv, och med en sådan vinns ingen kamp.
...så har vi åldersdiskrimineringen, jag kan aldrig uppleva att jag som ung diskriminerade äldre. Jag såg snarare upp till personer med livserfarenhet och nyfiket ville jag lära mig av alla de personer som hade sin historia, sina kamper och all den erfarenhet inom yrket, livet och familjen. Idag så kan jag känna mig som en liten mormor på arbetsplatser där yngre jobbar, de tror inte jag kan något, att jag föddes i en farstu, växte upp i en farstu, fick familj i en farstu, födde mina barn i farstun, gifte mig i farstun, bodde i farstun. Alltså gick från livmodern direkt till arbetet utan att passera någonting. En del unga tror inte jag har en aning om någonting. Tror dom ens att jag är kapabel till ett samlag. Eller slutade jag med det redan vid 40 års åldern?
En egoism har jag ofta sett, avsaknad av medkänsla. Sedan finns de yngre personer som jag är kompis med och är underbara, de har fattat kopplingen att vi alla behöver varandra och vi lyssnar på varandra och möter varandra med respekt och ödmjukhet.
Jag tycker att tiden har blivit väldigt kall, jag ser att de som insett att tiden och livet är kallt hanterar vänskap och respekten på ett annat vis. Ser inga gränder utan accepterar personen för den är. Lyhördhet är nog tidens ord, men några förstår inte vad ordet betyder. Respektordet har tappat sin innebörd.
Är jag arg? Ja ganska, för jag är trött på unga som ska sätta mig på plats och de har inte ens respekt för att diskutera, utan deras lära är lag. Det jag tycker eller anser är inte viktigt.
Jag tänker vara feminist, fru, mamma, farmor, politiker, medborgare på mitt sätt. Det bestämmer jag.
