Fegisar...
Kategori: Funderingar
Jag gillar inte att få mail som inte är undertecknade, som ordförande i min bostadsrättsförening så har jag alltid undertecknat utskick från styrelsen med "genom Mia / styrelsen". Jag tycker att det hör till när man skriver ett långt brev med förmaningar eller information att man också talar om vem författaren är av skriften är, oavsett om en hel styrelse står bakom. Sedan att få ett mail med två adressater känns jäkligt skumt. En överskrift, från en styrelse, adressen är Svara _inte@. Jag misstänker att författaren till mailet inte ingår i styrelsen, utan det är vidarebefordrat från någon. Har man inte modet att lyfta en telefonlur varken före eller efter, då lägger jag detta till handlingarna.
Alfons Åberg har en låtsaskamrat som heter Mållgan, det är ett barns fantasikamrat. Det finns många olika sorter av fantasikamrater, även för vuxna. Härmed så döper jag mina fantasikamrater till "Målliganer".
Målliganerna är låtsaskamrater i den bemärkelsen att dom kan inte öppet tala om att jag inte är önskvärd. Jag vet att när jag gick min utbildning så jobbade jag med att göra mig av med dessa energitjuvar. Nu måste jag arbeta med att i mitt liv kommer det alltid att dyka upp Målliganer när jag minst anar det. Jag känner att i det här måste jag bygga upp beredskap för detta. Att alltid vara vaksam är inte det ultimata, det sliter på tilliten till människor. Men jag själv som inte är positionsivrare, har ändå fått en tydlig markering att jag inte ska beträda gräsmattan för den är nysådd.
Vad gör jag då? Jo jag skrattar, jag flinar och undrar. Jag funderar över hur självlysande egoismen är. Då jag ser allt i bilder så ser jag att vissa är neongula som markeringspennorna, jag ser även avundsjuka, jag ser att min inställning att hjälpa fram alla inte passar in. Jag tänker aldrig roffla åt mig, jag tänker aldrig knäböja och lisma för att vinna vänskap och vänner. Jag tänker vara den jag blivit, där alla ska få ta en del av kakan utan inre strider och konkurrens. Maktspel är ett spel som är sämre än Fia med knuff. Vill jag finnas i detta där "demokratin" styrs av enskilda, där glädje belönas med silvertejp. Jag får fundera och tänker åter på grupprocesser och subkulturer, normer och lakejer.
Jag är ingen person som ger upp, har aldrig varit. Men ser så tydligt hur saker och ting går till och då förstår jag i mitt inre att människor går därifrån när dom ser spelet. Jag går inte, jag ska se hur det utvecklas. Om jag som är 1.60cm och väger 60 kilo, utgör ett hot. Ja då måste jag vara farlig. Kanske ingen önskemedborgare för Nord Korea. Men tycker jag passar bra i en demokrati som Sverige.
Jag förstår varför osämja uppstår, och en värld utan kunskap om gruppen och konflikthantering, full av egoism och kamp om makt, kommer att förbli den värld den är. Ser man inte det, då borde man försöka söka grundproblemen.
I allt finns en förklaring och orsak, sedan gäller det att lära sig förstå den innan man hittar en dålig lösning.
