Mia Jäverlings Blogg

Hur ser det ut utanför mitt fönster, i samhället? Jag börjar starkt att känna att jag inte kan leva där, platsa där med mina åsikter och känslor. Det känns som egoismen och girigheten tar ett grovt stryptag och kväver mig sakta. Hur jag än försöker och är så smälter jag inte in. När jag erbjuder min godhet frågar man mig vad det kostar. Jag säjer:Det kostar inget att ge av dig själv. 

Jag tar mig inte friheten eller lockar fram ondskan att hata, lura och värdera någon annan. Det är inte min uppgift. Om jag så skulle då har jag missuppfattat mitt liv. Jag kommer också att få ett bakslag framöver som absolut varken gynnar mig. 

Jag kan inte rasera, göra övergrepp och bryta det som gör att vi kan leva och härda ut. Vill heller inte använda min otroliga kraft att förgöra andras liv. Jag kan inte vara avundsjuk för att andra har det bättre. Varför ens spekulera och syna. Jag har inte ens tanken att någon har det bättre än jag, för jag har det bra.

Däremot finns det de som har det sämre och de värnar jag om, de ger jag min dagliga tanke till. Jag har förståelse för människor som har verkliga problem och inte ens i despration har jag en tanke att skada, däremot har jag en känsla att förena mig med dom och känna samhörighet. En dag kanske jag finns där själv och då har jag också banat vägen att någon ger mig en vänlig kram.

Jag är trött på att under 6 månaders tid dagligen hört fördomsfulla kommentarer om människor i kris som snyltar, inte ett ord om de rika som förgör. Jag är ledsen över att samhället inte har styrka att organisera plats åt psykiskt sjuka, missbrukare och de som far illa. Att det inte finns vård och behandling för de som begår grymma brott. Att inte kommunerna rustar för ett förebyggande i hela strukturen.

Läser att folk mördad, de blir knivhuggna etc. 

Läser det mest tråkiga och tungsinnet stannar nere i gropen och maktlösheten griper mig medan en kvinna mördas under den tid min tanke fanns i en annan olycka.

Vi tiger, vi ser på, vi vill inte vara delaktiga i det som stormar utanför vår dörr. Vi värnar om vårt liv och sorgen lägger sig som en klump i magen. Viljan falnar och civilkuraget känns som ett hot. Vi blir de som anklagas, då staten har sagt upp personalen och politiker har fullt upp att förgöra varandra. 

Ibland säger jag att jag är glad att jag inte lever så länge till, trots att livet är mig väldigt, väldigt kärt. Jag har tappat tilliten till samhällets förmåga att klara ut den mörka delen och det känns som man endast fokuserar på att producera foldrar och broschyrer på glättat papper, samhället administrerar allt utom det som rör den verkliga och det är jag och du.

Kommunen, polisen, landstinget och det statliga myndigheterna har byggt och murat in sig i fort, en skyddad verkstad och den verkliga verkligheten utanför murarna är en annan. Jag känner mig ofta desorienterad och som medelårders i detta åldersdiskrimenerade land är känslan att jag förlorar mer och mer min tro på humanismen.

Ändock glad att det finns saker som ger mig någon tro i denna värld.