Mia Jäverlings Blogg

Två gigantiska vikingar, säkert 6-7meter höga hade invaderat staden och gick bärsärk. Många av dtadens byggnader hade förstörts och jämnats med marken, männidkor sprang omkring och var rädda och förvirrade och visste inte var de kunde få beskydd. Flera tusen hade sökt sig till stadens polishus i hopp om att få hjälp. Polisen syntes inte på gator och torg. Någon berättade att moderaten Ulla Olsson fanns i beskydd hos polisen. Nu sökte även polisen kommunens högre politiker för beskydd för de hade tydligen hotats. 

Folket var förvirrade och de förväntade sig information men läget var förvirrat. Kommunen verkade inte ha någon som helst plan för civilbefolkningen. Vad jag förstod av drömmen så var människorna beredda att kämpa både mot hotet och makten, för sin stad. De hade insett att de själva fick vara ansvariga för sin kamp, utan beskydd av polis och militär.

De gigantiska vikingarna gick patrull och angrep små människor, stal, dödade, förstörde hus och brände. De verkade vilja åt alla.

Gustav Noreen (Mando Dias) mamma hade en bokhandel på Stationsgata. Hon stod där i dörren och ropade:"Vi är inte rädda". Pierre Swärd hade uttalat sig i pressen att det var bara fega kräk som gav sig på en civilbefolkning, nu var fienden ute efter honom.

Jag som hade flytt efter gigantvikingarna tagit min mobiltelefon och kläder, tappat bort min man i virrvarret och kunde inte hitta honom, jag vandrade runt i jacka och trosor och letade och sökte skydd.

Någon kom och frågade om jag ville följa henne hem. Vi gick in i en trappuppgång på Tunagatan. I uppgången låg två döda, vid ingången stod en man och pussade namntavlan och ett namn på en vän som troligtvis blivit dödad. I uppgången låg även sovsäckar och avföring och även i min dröm fick jag in en stank. Kvinnan som skulle rädda mig öppnade en liten dörr, vilket visade sig vara en mathiss full med skivad ost och skinka. Jag hade ett stort motstånd att kliva in i det lilla utrymmet, men då hotet hängde över mig och överlevnadsinstinkten var starkare så kröp jag in i det lilla utrymmet. Kvinnan tryckte på knappen och jag upplevde en klaustrofobisk resa till utkanten av staden. Där fanns också människor som flytt och de var rädda och hungriga. Vi delade ut maten och flera var hotfulla och ville ha mer och mer...

Här vaknar jag och det är jag glad för. Väldigt sällan minns jag drömmar, den här satte sig som klister i minnet. Jag tror aldrig jag drömt en så här symbolisk dröm någon gång och känner att detta med att kämpa för vå rätt är bara i inledningsskedet...