Man kan verkligen undra hur mörkt det egentligen var på medeltiden. Jag har inte annat och fundera på denna tidiga söndags morgon timme, alldeles innan jag ska iväg till jobbet. Självklart tycker jag synd om mej själv och längtar till pension. Att arbeta idag känns inte roligt. Jag hade velat sova vidare åtminstone fyra timmar. Medeltiden började jag med...

Då måste Sverige ha varit insvept i en mörk ullkofta i oktober. Verkligen kolsvart, ingen el, bara vaxljus som gav ett svagt sken. När folket skulle göra sitt morgonpink på fjösa, stod någon varg och ylade i närheten och allt var som i en kollåda. Inte någon liten gatlykta och heller ingen ljusaura över städer. Bara ett kompakt mörker.

Idag ringer väckarklockan, vi tänder lampan och kisar trötta, på medeltiden, då allt var mörkt hur vaknade man då?
Fanns det någon tupprackare som gol i tid och otid. Eller ylade det runt knutarna så det var lögn i helvete att få en blund. Eller var det kylan som väckte folket? Det finns mycket som jag sitter här och funderar på.

Egentligen borde jag glädjas av att jag inte vaknade upp på medeltiden, det hade jag nog inte orkat med denna söndagsmorgon. Tur att jag befinner mej i nutid. Kaffet står nykokat, en ljus bildskärm visar bokstäver framför mej. Jag kan läsa vad som står. Det finns värme runt mej (tack Borlänge Energi), fast det kostar. Och bilen väntar varm i carporten. Jag behöver alltså inte sela någon häst för avfärd mot stormarknaden.

På medeltiden var inte växthuseffekten "uppfunnen" och inte i mitt huvud just nu...

Jag hoppas innerligt att ni alla sover skönt, och att kudden ligger sådär mysigt under huvudet. När ni vaknar då är det ljust och inget medeltidsmörker synes på himlen. Det blir en ny dag.

                  

               " På väg till stormarknaden, tidigt en söndagsmorgon..."