Så snareliga gnisslar det mot jul, som en rostig hovtång i öppningsskedet, då det går tungt och rosflagorna singlar ner känner jag mej inför den stora glädjens helg. Vad vore en jul utan en bal på slottet, jag har aldrig varit på bal, kommer aldrig att bli bjuden, jag kan inte ens dansa. Ungarna viker sig i gapskratt om jag ens skulle prova på några fjäderlätta danssteg. Julen kommer och den går, och för mej är det bara en helg som alla andra fast mycket dyrare. Nej jag är ingen antijul Mia, jag gillar julen, bara jag själv får styra den som jag och familjen vill. I år ser jag fram emot den då vi ska fira den hemma, med bara familjen. Inga resor, inga åka runt äventyr utan vi ska vänta in våran "pappa Micke" som kommer hem från sitt förmiddagsskift klockan 15.00, då ska vi äta god mat och dricka julmust, proppa i oss godis och ge ungarna pengar.

Jag behöver inte önska mej snälla barn, för det har jag redan. Mina pojkar är det finaste jag har, trevliga, envisa och lika hormonstinna som sin mor.:) Nässkinns familjen, kämparfamiljen, familjen fåntratt som är mindre dysfunktionell än många andra. Vi kör vårat race, vi har våra ryggsäckar med oss, vi är öppna för alla slags diskussioner, även om det är julafton.

Livet har blivit bra, livet har artat sig, livet känns tryggt och spåren går mot framtiden för oss alla. Vi älskar faktiskt varandras egenskaper, de goda. De dåliga tar vi tag i, för de dyker också upp och de stormar in och provar göra sig hörda. De goda egenskaper vi har för oss fram.

Snön får singla hur mycket den vill därute, termometern får explodera om den vill, jag står härinne och värmen finns här. Jag behöver inte reparerera något för att den skall spridas i min kropp och skapa glädje. Ändå är vi långtifrån färdiga i livet, under resan pågår ständiga utvecklingar.
Överaskningen finns varje dag, jag behöver inga paket för att finna någon tillfredställelse, jag behöver min familj min trygghet och den kreativa friheten och inte hindras i min personliga utveckling. Jag är en kreatör en tänkare, kanske en slags filosof vars tankar inte alltid landar hos andra eller att de förstår dom. Några år går och de filosofiska tankarna har hunnit fram. Jag har en magkänsla som jag varje dag litar på mer och mer, och den är ett otroligt verktyg. Det har jag fattat. Om inte andra känner mig eller vet något om mig är för mig just nu ganska oviktigt, jag finns inte här för att förklara det. Det jag ska bli, det jag jobbar med är att lära känna mej själv. Det är ett viktigt jobb som väldigt många fler borde ägna sig åt.

Det jag undrar idag är hur personer kan springa sig igenom livet och försöka skapa underverk för att tillfredställa sig själva och sin egen karriär. Den karriären fixar jag så mycket lättare på ett personligt plan, dels genom att vara på god väg med min egen identitet, sedan starta att verka och då sker det mesta med automatik. Allt ger sig själv.
Som politiker tror jag att det är en egenskap som fler borde anamma. Jag tror att inom politiken och dess människor så finns det folk som absolut inte ens börjat att snudda på sin egen livsresa, utan ska försöka ställa iordning och ta dumma beslut åt andra. Nej det funkar inte utan kunskap om sin egen person. Mycket får jag lov att "offra" av min egen egoism för att överhuvudtaget ta mej ett litet kliv framåt. Idag sväljer jag stoltheten oftare än min dagliga hjärtmedicin. Åsikter jag har är föränderliga, jag kan inte hålla fast i dumheter, genom livsresan så uppenbarar sig dom dumheterna och jag måste ta tag i dom.
Klart som tusan att jag börjar fundera hur jag är som människa när folk visar rädsla för mig. Då kommer de genetiskt dåliga egenskaperna fram och tär i mitt sinne och tar över. Krypa undan och gömma sig, inte se sin rival i ögonen och ta striden handlar om mod. Modet är det som skall plockas fram, moden ligger och skvalpar i bakvattnet och plockas inte bara fram, utan en vilja och tanke. Det är många rädslor hos personer som är aktiverade på heltid, rädslor och domäninmutningar. Rädslor ställer till väldiga kaos, då talar jag inte om rädslan för att vara rädd för en haj eller en orm, utan de rädslor vi fått inmutade under vår uppväxt och de händelser som gör oss till otrevliga personer, egoister och som bara strider för vår egen vinning och som skapar fördommar.

Mina rädslor flyger bort en efter en, därför att jag vågar erkänna vem jag är för andra och för mej själv. Att låsa in mej i en bur och vägra konfronteras är ingen lösning. Att vara ärlig må vara ett kraftprov för många av oss, men den vinst som hägrar nås endast genom att vara just ärlig.
Jag ser fram emot varje dags process, även om det handlar om flugskitar. Jag funderar bara över dem som låst in sig själv och klagar. De klagar över sitt arbete som är trist, de är inte nöjda och springer genom livet och missar varenda viktig sak som kan ge den mening som vi så förtvivlat letar efter. Gör upp med dej själv och hitta ditt liv, ingen annan gör det åt dej. Hamna inte i gnällfällan, utan utveckla din tanke och bygg den till det som är realistiskt. Så länge den där pengapåsen hägrar eller är med som hinder, händer inte just mycket. Jag som person måste se över mitt liv och fundera på vad det egentligen är vad jag behöver. Måste alla dessa tingestar fylla tillvaron som ett mur och hindra mej från att komma vidare. Jag måste släppa på det habegär och se att jag kan klara mej utan det, jag måste låsa upp för en utveckling. Detta gör jag med tålamod, planering och magkänsla.

När jag har anammat och funnit delar i livsresan då inser jag att trots en del hinder och motgångar så var det ganska enkelt ändå. Det som krävs är tålamod. Tålamod är en ny egenskap som jag efter 50 år just precis lärt mej, och den är guld värd. Idag irriterar jag mej på uppstressade personer som säjer sig inte veta varför de är uppstressade, de har inte svare på det. Men det har jag, och svaret är enkelt, stressen skapar du själv genom att inte följa de som du ska följa, du blundar och ser inte anledningen. Vakna min vän, jag lovar att det uppvaknandet kan du lätt uppskatta....