Mia Jäverlings Blogg

Internationella Kvinnodagen en dag som nu funnits i 88 år. Nu med risk för att få ögonen utrivna så må jag ändå tala om att det är sorgligt att den ska behövas. Visst ska vi fira kvinnor i hela världen, visst ska kvinnan uppmärksammas för den hon är. Urmodern till att männen finns, kvinnorna som har fött alla de män som nu är döda och dem som rår och lever.
Kvinnorna fick röstrött 1921 under stoj och skrän.

Albert Engström diktade om att om bara kvinnan hade en karl som tillfredställde henne sexuellt och gav henne barn, skulle hon inte bry sej om att rösta. Eller som August Strindberg, han skrev att rösträttskvinnor måste vara lespiska eftersom de inte uppförde sej som "riktiga" kvinnor.
Motståndarna till den kvinnliga rösträtten sade sej även veta att om kvinnorna skulle få rösträtt då skulle barnafödandet dala. Sedan rösträtten infördes har barnafödandet ökat.
Barnafödandet dala? Varför? Hade man i början av 1900 talet bara samlag på valdagen? Ja man kan fundera...

I morgon firas denna dag i hela världen, det är FN som instiftat dagen i kalendern.
Utan att orda mer om dagen så är jag gjord det materialet att jag ser det som en självklarhet att jag ska finnas med som en kvinna och ha samma och lika rättigheter som alla. Det är mer konstigt för mej att dessa män som urmodern en gång födde, de som trycker tillbaka kvinnan, tar sej den rätten.
Jag själv för min kamp som en strateg, listen som jag kan ta fram, inte för att luras utan för att försöka att få den som inte vill förstå att denne sätter sitt pekfinger på rätt punkt.
Vad som rör sej inne i mitt huvud är inte lätt att delge, men rollfördelningen är och har ofta varit omfördelade under tidens gång. Som någon modenyck. I vissa kulturer har kvinnan styrt, för att sedan få lämna över till mannen.

Idag när vi är ute och går och tittar i skyltfönster, då är dessa ofta putsade av män. Medan i hyreshusen där ser vi kvinnorna till 1:a advent och på våren hängandes med trasor och fönsterputs. I de fina restaurangernas kök har männen dominerat som kockar och i hemmen kvinnorna som matmödrar.

I många fall har kvinnorna på arbetsplatser varit med och godkännt att de tvingas arbeta under missförhållanden. Jag har sett att på min arbetsplats som jag var på förekom det mer skitsnack än att organisera sej. Solidaritets kämparviljan fanns inte, bara rädsla. Då var det inte fråga om nya kamper utan det var det rättigheter som redan finns instiftade i de fackliga lagarna. Att låta sej kuvas för att bara vara tacksam för 25 timmars vecka och en dålig lön. Motivationen som driver dem fram är: "Jag har i alla fall ett jobb." Att inte kunna se att det finns något annat än den destruktivitet som man är fångad i är känsligt och sorgligt. Jag förstår att har man aldrig varit på någon annan arbetsplats innan, då har man ingen aning om vilka möjligheter som finns. Det är ingen som egentligen att följa samma traktorspår och plöja sej längre ner i dyngan. Alla val och förändringar står man för själv, det är ingen eller inget som tvingar en att hålla sej krampaktigt kvar i en tillvaro som släcker lyckan. Det som då gäller är att våga släppa greppet.

Jag är ingen kvinna som är emot en kvinnlig kamp, även om min kamp för rättigheter inte handlar om just det du ivrar för. Jag har sett, upplevt så mycket under min uppväxt och liv, jag vet att allt förtryck handlar enbart om rädsla. Den största boven till att världsläget och människosynen är så här idag liksom då handlar enbart om rädslor och att förlora den kontroll som en del tror sej besitta.

I morgon spelar jag några låtar på Internationella kvinnodagen i Falun. Trots att mitt halsont inte har flytt till fanders än så sjunger jag väl tills rösten tar slut. Det blir inga typiska kvinnosånger, för jag vill sjunga för alla, jag vill att det orden som jag förmedlar skall röra dem som ingår i gemenskapen. Män, kvinnor, flickor och pojkar.
Texterna jag väljer ska alla ta till sej, alla som gillar ordet.