Mia Jäverlings Blogg

Onsdagen 10 december

Mulet, blåsigt, höga vågor och lite kyligt. Bussen till djuphavsfisket kom och hämtade oss och körde till marinan i närheten. Vi ställde oss ändå frågande, skulle verkligen turen bli av trots detta väder. Det var väl lika bra att följa med för vi visste ju inte om det blåste mindre på andra sidan ön. Vi kom ombord på båten och fiskeguiden gav oss ett val, det ena var att turen blev inställd pga. vädret och vi skulle få tillbaka pengarna och det andra var att åka ut, men han sa att vi kommer inte att ta någon fisk och att omständigheterna inte är det allra bästa.

Vi valde att ta tillbaka pengarna och sikta in oss på en ny tur nästa gång vi kommer till Kuba. Att betala 3000kronor för att spy i 5 timmar, eller att inte få ett enda napp är dyra pengar. Vi tyckte det var tråkigt, men ändå nöjda med vårat beslut.

Idag då? Ja inte blir det stranden, inte blir det poolen för där var det fullt redan när vi kom tillbaka från marinan. Alltså man lägger sin handduk där och bokar upp solsängen hur länge som helst, gärna en hel dag, ibland så är stolen tom i många timmar medan ägaren har hamnat i någon bar. Lite korkat system. Samtidigt kanske det fanns lite för få solsängar, just för dessa stormiga dagar.

Jag sätter mig på balkongen och dricker någon slags fruktsoda och röker en minicigarr som heter Romeo y Julieta. Mr.M tar sig en whiskey, han tar sig två whiskey. Yocca palmen utanför i vår privata djungel rasslar i vinden. Här sitter vi en verbal tystnad, båda tänker nog på sitt håll, vad han tänker vet jag inte men jag tänker på Kuba som är cigarrens, romen och revolutionens näste.  Jag tror att en "andra revolution" väntar runt hörnet. Det är känslan inom mig när jag sitter i mina filosofiska tankar. Folket kommer att kräva mer frihet, mer lön så de klarar sig. När 88 åringen lämnar sitt långa jordeliv, när hans 82 åriga bror släpper rodret då stundar säkert andra reformer och folket reser sig.  Ett scenario som jag ser på lite med skräck. Själva tanken och idén på Kuba är så jäkla bra, men den fungerar långtifrån fullt ut. Gratis utbildning, billiga daghem, ransoneringskort på basvaror, fri läkar- och tandvård, arbete åt alla, men det sista som bra lön, goda bostäder och bristen på varor är ett aber. Självklart så kommer Kuba att bli mer kapitalistiskt och jag är glad att jag får sitta här på "det gamla Kuba", för det var så jag sa innan jag bokade resan. "Jag vill se landet innan kapitalisterna tar över".  Jag sitter här och försöker bilda mig en slags uppfattning med den information jag har, med mina samtal med Kubaner. Visst känner jag en rädsla för de stater som gått från kommunism till kapitalism har lämnat många människor bakom sig och i yran om frihet och rikedom har det blivit fullständig kaos. Där utländska och rika intressenter roffar åt sig och gör en "make over" .

Cigarren var god, vi beslutar oss för en promenad  på den ganska tomma stranden. Havet är vackert, det lever, där borta, bakom horisonten ligger Miami, en helt annan värld där det lever exilkubaner som har ett annat liv, är det ett bättre liv tro? Att alltid känna att man måste försörja sina anhöriga där hemma, vara en länk mellan den "goda" världen och den "onda". Jag är inte säker på att det livet är så mycket bättre, jag vet inte. Visst finns det en sorg i mina tankar. Men vad vet jag som har det så bra. Det är mina humanistiska tankar och min kärlek till den goda människan som spelar i min kropp. Kapitalismen är med och styr i allt, även i realismen. Jag vet hur jag menar, kanske inte ni. Jo jag vet en som vet och känner hur jag menar, han heter Lindström. Han greppar min känsla och vilsenhet i detta.

När vi kommer från stranden står en kubansk kille bakom en buske och kör "öltricket", han berättar att hans pappa fyller år i morgon och han undrar om han kan få en öl från vårat kylskåp och ge honom. Vi går upp och hämtar öl åt killen, som har jobbat med att sortera palmblad i 12 timmar, vi ber honom hälsa sin pappa.

Jag ska bli "mentor" till min städerska, har jag bestämt, jag ska hjälpa henne i livet så mycket jag kan. Att hjälpa andra gör mig så in-åt-helvete glad, och människorna här är så fina trots de har det så fattigt. Jag är verkligen glad att jag valde att resa hit. Ni är ett underbart folk. Hör ni det!  :)

Den kalla blåsten följer med oss in i kvällen. Kalla och frusna går vi in på den Italienska restaurangen och upptäcker att det är ännu kallare där. AC:n har fritt blås och jag sitter och hackar tänder när jag äter den varma soppan. Jag fryser som en gris. Vi kastade i oss maten och gick hem och lade oss vid 22 tiden som gamla pensionärer, varmt under täcket, kolsvart ute i vår djungel. Satan va skönt.

God Natt

...to be continued...