Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Resdagbok Kuba 2014

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

Fredagen den 12 december...
 
Ååååhhhh, hemresa :(
Jag startar manianakaffebryggaren och ser fram emot kubanskt kaffe om 50 minuter, sissådär...
Packningen börjar. Mannen fick en halv liter whiskey över och den lämnade han över till vår "butler", jo vi hade en butler, hemska tanke. Fast det var en kontaktperson som man skulle kontakta om problem med rummet uppstod, så det var ingen privat påklädare vi hade, som tur var. Killen blev väldigt glad och han sa att han skulle bjuda sin far på whiskey till jul.
Vi sade farväl till våran städerska med att ge henne 20 euro.
 
Bussen hämtade oss och innan fick vi ta ett farväl av Uddevalla med en kopp kaffe. Idag ver det varmt, värmen verkar komma när vi åker. Tur för alla som är kvar :) Vi var bara ett 40 tal i bussen som skulle till flygplatsen, märkligt tyckte jag. Men fick reda på att det var den första trippen för resebolaget till denna destination, och vi var de första stackarna som bara hade en vecka.
Kändes märkligt att få "äga ett helt plan" servicen var god. På planet fanns det med ett par som hade en egen firma, de var de första i Sverige som startade ett företag som sålde gärdesgårdar. Allt virke tog man från Dalarna, det var ett måste. De jobbade halvårsvis, satte upp staket i ett halvår, sedan reste de ett halvår på olika ställen. Jag har aldrig förr träffat ett par som jobbar inom gärdesgårdsbranchen.
 
Nyss flög vi förbi Miamis kust och i mörkret kunde jag se den upplysta väg som leder ut till Key West, som föresten också är ett litet drömmål. Men efter att ha varit på Kuba kanske man inte kommer in i USA, för stämpeln finns i passet. Första stämpel jag någonsin fått i mitt pass. Jo Key West, det är nog alldeles för Amerikanskt och överexploaterat för min smak. Men i mina tankar så kom jag på att jag har aldrig varit så långt västerut som denna resa, en tidskillnad på ditresan´, med -6 timmar. Att få flyga över Bermudatriangeln med kraftiga luftgropar kittlar lite sisådär rent spänningsmässigt. Den där triangeln som man kan symbolisera som en magnet. Flopp, så fastnar allt metall, flygplan, båtar, cyklar och kajaker, mýstiska försvinnanden av stridsflygplan och allsköns skrot. Bara att bita ihop.
 
Ibland måste man offra, eller ganska ofta, måste man offra lite av sin rädsla för att nå sina mål. Släppa taget och utmana. Jag är inte rädd att flyga trots jag upplevt en nödlandning år 2000 (som gick bra som ni förstår). Då spillde man ut allt bränsle över Stockholms skärgård innan vi gick tillbaka mot Arlanda igen. Varenda Stockholmare som hade slut på sin tändvätska till grillen den dagen var nog särskilt glada. När vi väl var nere på landningsbanan så eskorterades vi av brandbilar och räddningsbilar. Då sa jag "Aldrig mer jag sätter mig i ett flygplan". Sedan dess har många luftgropar runnit över mina vingar. Jag har sett nya spännande platser och den där nödlandningen känns fjärran.
Några timmars sömn i den obekväma flygstolen, vaknar av att nacken värker och att benen är stumma.
Vi flyger inte in över västkusten och Bohuslän utan över Bergen, sedan vidare över Ludvika, bara 4 mil hemifrån, och mot Arlanda.
Jag kan väl se denna resa som avklarad, hemma i verkligheten igen. Stormen över södra Sverige kom av sig, vårt tåg till Borlänge gick i tid, men en tragisk olycka skedde i Avesta, än idag vet jag inte om personen som kördes på klarade sig. Ingenting stod att läsa i lokaltidningarna. Det är något som jag funderar på än.
 
...fortsättning på denna sista dag följer inte. Hola!
 
 
 
 
Någon dag efter vi kom hem så kom det nyheter om att Kuba:s President Roul Castro och Usa:s President Obama hade varit i samtal under ett års tid. Om att försöka öppna upp dödläget mellan dessa två fiender.
Märkligt. Vi får se vad det blir. Processen kommer att bli lång och ingen vet vad det kommer att innebära i framtiden. Det är en annan historia

Resdagbok Kuba 2014 Håller på att uppdatera

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

Torsdagen 11 december, näst sista dagen
 
Åka hem ångest, jag är nästan gråtfärdig. Aldrig mer "bara 7 nätter på Kuba", nästa gång så blir det fler. Det var alldeles för snålt, men och andra sidan hade varken jag eller mannen fler dagar att ta ut från arbetet. Vi får vara glada åt de dagar som blev. I alla fall fick denna retning mig att få mersmak och min nyfikenhet har väckts nu att få komma ut och se det riktiga Kuba, tala med mer människor och utforska mer av historien. Jag trivs i klimatet, jag gillar att få bada i havet.
Då jag sällan träffar min städerska så skrev jag ett brev, gav min adress innan vi gick ner till stranden. Jag frågade efter hennes adress, för jag vill skicka henne schampo och andra saker som hon kan behöva. Jag vill hjälpa och etablera en framtida kontakt. Svenska turister borde se vad alla Kubaner gör för oss och hur de faktiskt finns där så vi kan njuta. Alla Kubaner med sin livsglädje och kreativitet kommer jag att sakna, väldigt länge.
Ett svenskt par som var här gnällde över att de fick vänta i "över tio minuter" för att få beställa kaffe, min man kontrade och sa att för samma slavlön så hade ni fått vänta hela dagen om det var jag som jobbade där. Varför bara begära, varför inte istället visa förståelse att någon som jobbat länge kanske är trött.
Visst har jag haft ett litet dåligt samvete att jag matat militären med mina turistpengar, men jag har också försökt att upprätta något med att agera som en medmänniska genom att ge vad jag kan och kommer att fortsätta med det för mina Kubanska vänner. Nej högmod passar inte in på mej som ändock växt upp som en socialist och samtidigt haft välfärden i mitt knä.
Idag har en kuban möjlighet att köpa sig ett pass för 100 CUC= ca 500 kr, men med en lön på 150kr/månad är väl den chansen inte stor att bli ägare till ett pass. Än mindre att köpa sig en resa.
Vi köper resor, åker hit och dit, sitter på röven och blir serverade med motiveringen att "vi har betalat för det", vi måste ändå kunna vara trevliga och ha medkänsla och bjuda på ett leende.
 
Jo jag tvingade M till stranden idag, mulet och blåsigt och solen kikade fram lite grann ibland. Stundom var det kyligt, men skam den som ger sig. Sista dagen och ingen av oss hade lust att göra något, det var reseångesten som slagit till med full kraft. Vi låg där och mannen hade fått sin Mojito, då blir jag involverad i att spela beach vollyboll, herregud jag som inte spelat sedan högstadiet (1974), vad fick jag för ryck? Det var drygt att stampa runt i den lösa sanden och några servess fick jag in. Tre matcher orkade jag med, sen var det kört.
 
Vi lunchade med Uddevalla paret på strandrestaurangen, de hade lyckan att få vara kvar en vecka till. Nog tyckte vi att dom hade en himla tur. För första gången någonsin var det omöjligt att ställa om hjärnan för hemresa.
På kvällen åt vi på kajunrestaurangen, inte fullt så iskallt därinne, AC:n var inte skruvad i bott. God mat och karibisk musik, som vanligt orkar vi inte vänta på hotellshowen som hålls varje kväll, vi har inte lyckats se en enda och nattklubben öppnar 23 så det är alldeles för sent för oss pensionärer :)
 
Idag fick jag för första gången igång internet sedan vi kom hit, och det ångrar jag...Det första jag läste på Aftonbladet var att en 2:a klassens storm var på väg in över södra Sverige och den skulle hitta dit på fredagen 13-14 december. Jag hoppas att piloten väljer en annan rutt så vi slipper Alexander.
I morgon ringer klockan 8.00, fyfan, vi packar ihop, checkar ut vid 12 och väntar på bussen som kommer 15 och tar oss tillbaka till Varandero flygplats. Sorgligt, lika bra att sova bort eländet. Inget varar för evigt.
 
God Natt, och det där med Kubas svarta nätter är sant. Här är det kolmörkt, när det är mörkt.
 
...to be continued...
 
(Lite bilder läggs in när jag får tid)

Resedagbok Kuba 2014

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

Onsdagen 10 december

Mulet, blåsigt, höga vågor och lite kyligt. Bussen till djuphavsfisket kom och hämtade oss och körde till marinan i närheten. Vi ställde oss ändå frågande, skulle verkligen turen bli av trots detta väder. Det var väl lika bra att följa med för vi visste ju inte om det blåste mindre på andra sidan ön. Vi kom ombord på båten och fiskeguiden gav oss ett val, det ena var att turen blev inställd pga. vädret och vi skulle få tillbaka pengarna och det andra var att åka ut, men han sa att vi kommer inte att ta någon fisk och att omständigheterna inte är det allra bästa.

Vi valde att ta tillbaka pengarna och sikta in oss på en ny tur nästa gång vi kommer till Kuba. Att betala 3000kronor för att spy i 5 timmar, eller att inte få ett enda napp är dyra pengar. Vi tyckte det var tråkigt, men ändå nöjda med vårat beslut.

Idag då? Ja inte blir det stranden, inte blir det poolen för där var det fullt redan när vi kom tillbaka från marinan. Alltså man lägger sin handduk där och bokar upp solsängen hur länge som helst, gärna en hel dag, ibland så är stolen tom i många timmar medan ägaren har hamnat i någon bar. Lite korkat system. Samtidigt kanske det fanns lite för få solsängar, just för dessa stormiga dagar.

Jag sätter mig på balkongen och dricker någon slags fruktsoda och röker en minicigarr som heter Romeo y Julieta. Mr.M tar sig en whiskey, han tar sig två whiskey. Yocca palmen utanför i vår privata djungel rasslar i vinden. Här sitter vi en verbal tystnad, båda tänker nog på sitt håll, vad han tänker vet jag inte men jag tänker på Kuba som är cigarrens, romen och revolutionens näste.  Jag tror att en "andra revolution" väntar runt hörnet. Det är känslan inom mig när jag sitter i mina filosofiska tankar. Folket kommer att kräva mer frihet, mer lön så de klarar sig. När 88 åringen lämnar sitt långa jordeliv, när hans 82 åriga bror släpper rodret då stundar säkert andra reformer och folket reser sig.  Ett scenario som jag ser på lite med skräck. Själva tanken och idén på Kuba är så jäkla bra, men den fungerar långtifrån fullt ut. Gratis utbildning, billiga daghem, ransoneringskort på basvaror, fri läkar- och tandvård, arbete åt alla, men det sista som bra lön, goda bostäder och bristen på varor är ett aber. Självklart så kommer Kuba att bli mer kapitalistiskt och jag är glad att jag får sitta här på "det gamla Kuba", för det var så jag sa innan jag bokade resan. "Jag vill se landet innan kapitalisterna tar över".  Jag sitter här och försöker bilda mig en slags uppfattning med den information jag har, med mina samtal med Kubaner. Visst känner jag en rädsla för de stater som gått från kommunism till kapitalism har lämnat många människor bakom sig och i yran om frihet och rikedom har det blivit fullständig kaos. Där utländska och rika intressenter roffar åt sig och gör en "make over" .

Vår privata djungel
 

Cigarren var god, vi beslutar oss för en promenad  på den ganska tomma stranden. Havet är vackert, det lever, där borta, bakom horisonten ligger Miami, en helt annan värld där det lever exilkubaner som har ett annat liv, är det ett bättre liv tro? Att alltid känna att man måste försörja sina anhöriga där hemma, vara en länk mellan den "goda" världen och den "onda". Jag är inte säker på att det livet är så mycket bättre, jag vet inte. Visst finns det en sorg i mina tankar. Men vad vet jag som har det så bra. Det är mina humanistiska tankar och min kärlek till den goda människan som spelar i min kropp. Kapitalismen är med och styr i allt, även i realismen. Jag vet hur jag menar, kanske inte ni. Jo jag vet en som vet och känner hur jag menar, han heter Lindström. Han greppar min känsla och vilsenhet i detta.

När vi kommer från stranden står en kubansk kille bakom en buske och kör "öltricket", han berättar att hans pappa fyller år i morgon och han undrar om han kan få en öl från vårat kylskåp och ge honom. Vi går upp och hämtar öl åt killen, som har jobbat med att sortera palmblad i 12 timmar, vi ber honom hälsa sin pappa.

Jag ska bli "mentor" till min städerska, har jag bestämt, jag ska hjälpa henne i livet så mycket jag kan. Att hjälpa andra gör mig så in-åt-helvete glad, och människorna här är så fina trots de har det så fattigt. Jag är verkligen glad att jag valde att resa hit. Ni är ett underbart folk. Hör ni det!  :)

Den kalla blåsten följer med oss in i kvällen. Kalla och frusna går vi in på den Italienska restaurangen och upptäcker att det är ännu kallare där. AC:n har fritt blås och jag sitter och hackar tänder när jag äter den varma soppan. Jag fryser som en gris. Vi kastade i oss maten och gick hem och lade oss vid 22 tiden som gamla pensionärer, varmt under täcket, kolsvart ute i vår djungel. Satan va skönt.

God Natt

...to be continued...

 

Resedagbok Kuba 2014

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

Tisdagen 9 december

Blåsigt och mulet, åh va trist som turist, ändå var det ca 22 grader, fast det var vindarna som var kyliga, de gånger solen tittade fram så var det varmt.

"...inte mycket att göra något åt" , säger Hemingway... 
 

Vi gick till den överflödiga frukostbuffén som hade allt, bordet med "Bloody Mary" såg orört ut denna tisdagsmorgon. Vidare efter frukosten bokade vi en Deep sea fisching till morgondagen (onsdag) och önskade att stormen skulle bedarra. Turen kostade ca 3000kr för 5 timmar. Men denna tur har ingått i vår Kuba planering hela tiden. Och det r väl en gammal "flickdröm" jag haft att få åka ut med en båt och försöka dra något stort och starkt. Jag visste att det inte var säsong för fiske nu i december och hade väl läst att man kan få något som heter Wahoo, en silverglänsande, strömlinjeformad fisk. Den ingår i familjen makrill, arten kan bli upptill 250 cm lång och väga 83 kg.

 

Efter det provade vi stranden i flera timmar, den mesta delen småfrös vi, det blåste hårt och kallt. Vi hoppas båda att djuphavsfisket i morgon inte ska bli inställt, men vi hoppas heller inte att fiskeguiden tar oss ut i ett väder i flera timmar och vi spyr av sjösjuka. Ställer guiden in då får vi pengarna tillbaka, men ställer vi in då blir det inga pengar.

...ledig dag...
 
 
 
Strandmojito...
 

Efter stranden går vi hem och värmer oss på rummet. Jag gör lite kaffe i manianabryggaren, ni vet den som tar 40 minuter för tre koppar kaffe, under tiden tar jag ett bad i det stora badkaret.

 

Städerskan Yudisley ställer in nya handdukskonstverk varje dag,  en fin tjej som jag fått kontakt med och pratar. Idag gav jag henne åter bra med dricks, lämnade bläckpennor och blyertspennor, som också är en bristvara. Vi hade en liten "brevväxling" för vi sågs inte så ofta.

 
 
...några av städerskans konstverk...
 

På kvällen blev det en skaldjursrestaurang, det blev hummer...igen. Gott var det. Efter så gick vi till baren där mannen drack några Mojitas, vi rökte lite cigarr och ett tjejband (5st) spelade rytmisk karibisk musik som var så jäkla bra att lokalen lyfte. Tillochmed städerskan bjöd på en dansshow med sin skurmopp. Fan va lycklig jag är att vara i ett land där människorna verkligen, verkligen bjuder på sig själva. Inte så fastfrusna som vi nordbor, en annan mentalitet som mer stämmer in med min. I Sverige kallas man för "lite egen", här kallas man inte för något, det är så naturligt och finns nedärvt i deras mentalitet. Här har vi verkligen något att jobba på, men klart vet man inte att ett spontant trevligt manéer finns då finns inget att jobba med.

God natt Kuba, här går tiden alldeles för fort. Hit ska jag åka igen, så fort som möjligt, här trivs jag.

Föresten köpte jag en tavla idag, på en snygging. Påminner om min bror, när han var ung...

 

 

 

 

...to be continued.

Resdagbok Kuba 2014 del 2/2

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

 
 
 (Alla bilder är tagna av mig och jag har ensamrätt på mina egna foton. Utom Rom etiketten)

Måndag 8 december del 2/2 Havanna. (Det blir ett långt inlägg)

 

Jag kommer in i tvåmiljonersstaden och jag förväntar mig trafik, nejdå hur lugnt som helst, där kommer en liten hästkrake med en kärra, lastad med varor, en Lada (rysk bil) knackar förbi. Bussen tar oss upp på en hög höjd på en smal väg, mot ett turistmål. Längs med den smala vägen leker barn, folk står och samtalar och jag får inte riktigt ihop att vi ska kunna hamna på en välbesökt utsiktsplats. På platsen ståtar en 20 meters staty "Jesus Christ of Havanna" (Christo de La Habana). Där står den karvad i vit cararramarmor från Italien och väger 320 ton. Som med allt annat på Kuba så var Jesus lite "chabby chick",  en stenbit i statyns huvud saknades. Tack och lov fanns ett staket i smide som hägnade in statyn så man inte riskerade att få Jesus över sig. Det var en vacker staty och skulptörens namn är Kubanska Jilma Madera.

 
 

Där på utkiken såg vi över till Gamla Havanna, ut i Havannabukten,  Castillo de los Tres Reyes Mangos del Morro (långt namn), den gamla skyddsfortet i hamninloppet. Det är så  vackert, ögonen blir våta av kärlek till denna vy.  Bredvid denna staty låg Che Geuvaras gamla arbetsplats, inrikes /utrikesministeriet.  Det nationella institutet för jordreform, stod det på väggen, fast på spanska då förstås. Che var inrikesminister 1961. Ett citat från Fidel Castro fanns också på husvägen, fritt översatt var det ungefär så här: En mänsklig revolution är starkare än naturkraften.

Che Geuvarras arbetsplats 1961.
 
 
 
I bakgrunden ligger den ursprungligaav Havanna, äldsta delen med
Castillo de la Fuerza.
 
 
Havannabukten
 
 

En kort bit från statyn låg ett krigsmuseum,  det var inte det museet som låg inne i Havanna. Jag hittar inte namnet på stället utan får väl mer beskriva det i ord och bild. Där stod gamla ryska flygplan och kanoner (vet inte vad de heter) uppradade. Planen var målade med ryska symboler. Krigsmaskiner och en atommissil eller en missil som kunde bestyckas med atomvapen,  har en aning om att det var i slutet då det kalla kriget var nära. En flygplansvinge från ett nedskjutet Amerikanskt plan låg på första parkett, på något vis tyckte jag att den skulle symbolisera en slags stolthet. Det stället var väl inget som intresserade mig, men är ändock en del av historien. Krig brukar alltid ta för stor plats i våra historieböcker och människors liv.

 

Ryssarna hjälpte Kuba med att skicka vapen och flygplan.
 
Missilen som skulle atombestyckas på den tiden det svajade rejält.

 

Vidare i bussen förbi fortet Castillo de los Tres Reyes Mangos del Morro, det var häftigt, stoltserande om sitt försvar smälte fortet in ute på udden. Tyvärr ingen tid att stanna, sedan åkte vi in och ut i "Tunel de la Habana", som går under bukten och över på den gamla delen av staden, tunneln var ca 700 meter lång, där Havanna en gång blev en stad.  Här sitter jag i bussen, ser så mycket som jag vill fota, men har en skitig bussruta mellan staden och linsen, börjar nästan gråta av frustration. Statyer som guiden säjer namnet på men namnen faller snart i glömska, måste ju se, kan inte sitta och anteckna, då missar jag allt. Av den gamla stadsmuren sedan 1500 talet fanns det en liten stump kvar. Vi åkte längs den välkända vägen utmed havet den där vågorna slår upp, och människor har sitt nöje att bli lite blöta. Den långa strandremsan/strandpromenaden heter Malecón*.

* Malecóns

Den 4 november 1901 planerades Malecón av de amerikanska myndigheterna, som då occuperade Kuba, som en trädkantad promenad för fotgängare.

Vilket får mig att ännu mer vilja komma tillbaka och utforska så många gator och hörn som möjligt. Vi kör förbi alla ambassader, även den som Amerika huserade i tills 1959, nu har de bara något kontor där, (för se vad som händer i framtiden om Amerika får tillbaka sin plats i Kuba).  En gammal arena som var totalt förfallen låg längs vägen, där fanns naturligtvis målade bilder på Che på betongen där. Det välkända hotellet Renoverade byggnader, raserade pga dåligt underhåll, det var verkligen förvirrande att se. Samtidigt så förstår jag att det är en stad ett land i någon slags förvandling.

Många murar pryddes med propaganda och andra målningar, det verkade inte vara jakt på konstnärerna, som
de är i Sverige.(Fotot taget från bussen, därför suddigt)
 

 

Här kommer den första synen efter tunneln, den riktiga klassiska Havannabilden som jag älskar.

 
En blå atmosfär...

 

Jag nästan glömde att vi körde förbi det berömda hotellet, Hotel Nacional de Cuba, jag fick en bild på byggnaden genom bussfönstret. Det ligger också efter strandpromenaden Malecón. Många kända amerikanska musiker, skådespelare, författare, idrottsmän och konstnärer har bott och vistats där. Frank Sinatra och många, många fler. Hotellet öppnade 1930 och var ett utmärkt resemål för amerikaner. Hotellet är uppbyggt på ett försvarsbatteri som heter Santa Clara. Och en del finns bevarat i hotellets trädgård. Stora kustkanoner från slutet av 1800 talet. Hotel Nacional de Cuba är ett världsarv och ett nationalmonument.

1946 hade stora delar av maffian ett "toppmöte" på hotellt, där Lucky Luciano mfl, smidde ränker och planer. Konferensen är dramatiserad i filmen Gudfadern II. Det var det första maffiamötet på 14 år då alla ledare var med från USA.

Många, som medlemmar ur maffian, advokat för Pan AM övertalade president Batista att få köpa andelar i hotellet. Alla investerare förlorade sina andelar när Castro kom till makten.

När den amerikanska sångaren Nat King Cole1956 kom till Kuba för att ha en konsert då ville han bo där, men blev avvisad pga. sin hudfärg. Idag finns inte den prakt kvar som hotellet en gång hade, det är slitet och chabby chick.

"Maffiaspel på Kuba"

Kasinon och spel. narkotika och prostitution och andra gudlösa aktiviteter var källor till mycket av maffians pengar på Kuba. I mitten av 1930-tlet övertalades maffian att finansiera en spelverksamhet här. Vid ett möte på Hotel Nacional garanterades President Batista mellan 3 -5 miljoner dollar/år i utbyte mot exklusiva spelrättigheter på ön. Sedemera öppnade Meyer Lansky (maffia) 1937 Havannas största spelcasino på Hotel Nacional .

 

 

Hotel de Nacional i Havanna. Tänk om väggarna här kunde tala...
 

 

Läste nyligen att Havanna ligger på andra plats i världen över vackraste huvudstäder, och jag fattar precis,  Havanna är en färgstark stad, och jag är glad att de som bedömt staden har lagt in just känslan i bedömningen. Det vilar något speciellt, något som är så oförklarligt, en stämning en atmosfär som får mig att bara le. Jag älskar staden, vill ropa det, jag vill bo här, jag vill vara delaktig i er stad och land. Den kämparglöd som finns i varje människa, den är något jag upplevt hos någon/några jag träffat tidigare. Jag hade gärna velat kunna läsa deras tankar.  Några bra bilder blev det inte efter huvudvägen /"stranddriven" ifrån bussen.

"Revolution för fan" sade Hasse och Tage i någon Lindeman sketch, och nu var vi på väg mot revolutionstorget. Ett stort, ganska fult torg (Placa de revolucíon ). På andra sidan vägen så fanns en stor staty med Kubas Nationalhjälte Jose´ Marti, det fanns föresten många statyer av honom här och där i staden.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9_Mart%C3%AD

Nationalmonumentet var präktigt stort, se mannen vid muren på höger sida...
 

Över till revolutionstorget igen,  det var där Fidel Castro höll sitt 6 timmar långa maratontal inför tusentals åskådare. (Jag får inte fram fakta om detta tal i google.)Fidel har utsatts för 638 mordförsök under åren, och då är inte de militära operationerna inräknade. Det har varit maffian, CIA och otaliga som velat se honom dö. Och fortfarande 88 år andas han.  Det är märkligt. Påven har också besökt detta torg det var 1998 och talat till det Kubanska folket. Då var det också välfyllt. Den dagen jag besökte det så var det ganska glest. Några turistbussar och så de Kubans/Amerikanska taxibilarna stod vid torgets kant. Påven har agerat som medlare mellan Kuba och USA, många gånger. Så även under året 2014 då Kuba började föra samtal med USA och Obama.

 
Jag har varit här...
 

Efter revolution kommer annat. Vi åkte och parkerade bussen "någonstans" och gick för att äta lunch på Ernest Hemingway´s  stamkrog"La Floridita", vilket ställe det var.  Restaurangen är i originalskick sedan ...säkert 1930 talet (jag kan ha fel). Den öppnade 1817 och hette då name "La Piña de Plata", hundra år senare fick den sitt nuvarande namn,  "La Floridita". Denna krog var Hemingways stamställe, här drack han sin "Daiquari",  en sockerlag , lime och Rom. I lokalen finns en bronsfigur på Hemmingway där han sitter på sin favoritplats. En härlig atmosfär där inne och det kändes historiskt att få beträda den mark som Hemingway en gång i tiden beträtt. På väggarna fanns foton på Hemingway och andra kända personer. En tavla fanns i lokalen, det var ett barn-barn till Hemingway som skrivit det.

Skylten på väggen utanför restaurangen...
 
 
Den häftiga statyn i brons på La Floridita, i bakgrunden syns ett foto
på Hemingway och Fidel Castro.
 
 
Barn-barnet Edgar Hemingway har skrivit några rader till restaurangen "La Floridita" och brevet hänger
uppe på väggen. Lite gåshud skapade den på mig...
 
 
Detalj från Hemingways restaurang...
 
Detalj från retaurangen.
 
Daiquiri (spanska: daiquirí) är en klassisk romdrink baserad på rom, lime och sockerlag.
drinken sägs vara skapad på La Floridita.
 

Vidare till Placio de La Artensania,  en cigarrtillverkning där vi fick lära oss att röka cigarr, det var en ceremoni att utföra det konststycket. Starkt kaffe, romen skulle man endast skölja kindväggarna med, cigarren skulle tändas med cederstickor och man skulle inte dra in röken med munnen, utan den skulle tändas utan hjälp och sedan skulle man snurra den som en väderkvarnsvinge.  Där satt vi medan instruktören talade på bruten engelska hur vi skulle njuta . Efter detta var vi in i butiken där vi köpte några cigarrer, såg på en kvinna när hon rullade en cigarr, hon hade jobbat med detta i 45 år och var flink med händerna. Tobaksbladen förvarades i tre år innan de rullades till en cigarr, det var en hel vetenskap, och ett otroligt hantverk. Cigarrtillverkningen är en färdighet som Kubanerna låter gå i arv, från generation till generation. Det finns idag 33 olika cigarrmärken på marknaden.

 
 
Cigarrguiden, mannen som berättar hur en cigarr ska rökas med all dess
attribut...
 
...en underbart vacker miljö...
 
 
 
 
Damen hade i 45 år rullat cigarrer...
 

Vi gick i grupp i Gamla stan  (La Habana Vieja), vi började på den ursprungliga platsen för Havanna, vi strosade runt på gator och guiden berättade en massa som jag egentligen hade velat haft ett skrivet blad på. All historia är intressant för mig. Gamla Havanna blev 1982 uppsatt på Unescos världsarvslista, vilket betyder att den gamla delen är väl värd att bevara. Det finns hus kvar sedan 1600 talet, så mycket fint och underbart att Unesco går in och ordnar upp det som inte staten tar ansvar för.  De har hållit på med renoveringen sedan 1882 och är inte på långa vägar färdiga.  Det är den inhemska befolkningen som jobbar med projektet, från början till slut. Inga utländska arbetare är inne och pekar med handen, utan egna bra arkitekter och hantverkare utför jobbet. Det går sakta men säkert och jag lovar er att när Gamla stan har renoverats färdigt så vinner den lätt priset som världens mest vackra stadsdel, med all prakt och sin atmosfär.

I Gamla Havanna finns en massa torg, Plaza de Armas (Vapentorget) var det äldsta torget och där hade så gott som allt renoverats, ett stort ljust torg, med en fontän och vackra hus i kolonialstil.

 
Läckra fasader med sina detaljer.
 
 
 
Under rundturen i Gamla stan så hörde jag salsamusik från ett ställe, jag kikade in och där stod ett liveband och spelade med ståbas och diverse instrument, det svängde bra. Inne i lokalen dansade flera par en salsa så här på måndagseftermiddagen. En ovanlig syn för en svensk från en småstad kan jag tänka. Det kanske är så att kubanerna drar en salsa liksom vi dricker en kopp kaffe och fikar på eftermiddagen... Jag kikade in igenom ett öppet fönster och fick se en häftig lokal, också den fanns inlindad i den kubanska tidskapseln. Jag befinner mig i den häftigaste staden någonsin, fysiskt och känslomässig. Jag är ingen dansare men fick en otrolig lust att bara gå in och skaka loss...
 
En salsabar i Gamla Havanna.
 
 
 
 
 
 

Akitekturen på Kuba

Formellt föddes sen Kubanska arkitekturen under kolonialtiden.  Under 1500-talet koncentrerades all kraft till att bygga ett imponerande nät av fästningar- därefter kom de första stenbyggda husen i mudéjarstil (spansk stil), som ersatte de enkla träbostäderna med tegeltak. På 1700-talet var det en guldålder för stadsarkitekturen. Den karaktäriserades av barockstilen, som i sin sita fas kom från Europa och som i sin tur banade vägen för nyklssicistiska byggnader på 1800-talet. Blandningen av stilar som är typiskt för fin de stécle-arkitekturen följdes, åren 1900-1930 byggdes art déco som var föregångaren till 1950 talets skyskrapor. Efter 1959 präglades i huvudsak fula monteringsfärdiga hus.

(Källa:Reseguid Cuba)

 

Även fast vi befinner oss just nu i Havanna vill jag berätta att Kubas flagga antogs 1920, men den har rötter som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet. De tre blå ränderna symboliserar landets tre ursprungliga provinser. Den röda triangeln är en klassisk frimurarsymbol som står för frihet, broderskap och jämlikhet, dessutom symboliserar triangeln det blod som flutit under befrielsekampen. Den vita stjärnan symboliserar nationellt oberoende.

En egenhändigt gjord nationalsymbol som vajade i Gamla Havanna.
 
 
En raksalong i Gamla Havanna...
 

Jag passar också på att berätta om den kvinna "Kvinnan i tornet" som finns med på etiketten på Romflaskorna med namnet Havanna Club. Legenden berättar att Isabel, frun till den spanske conquistadoren Hernando de soto (1496-1542) brukade hålla utkik efter sin sjöfarande man i tornet till Fortaleza de la Real Fuerza. När han dog vid en expedition i Missisippiområdet, dog hon av brustet hjärta i tornet, där nu hennes staty står. Hon kallas för "La Girardilla" och bildar nu den logotyp på romflaskorna från Havanna Club.

Bild lånad från Internet.
 
 
Mannen som matar duvor och pojken tittar intresserat på...
 

 

Efter en rundtur med guiden i Gamla stan så fick vi gå iväg på en entimmespromenad på egen hand. Vi valde en väg som gick från det äldsta torget ner mot Capitolio. Kanske hette vägen Calle Brasil, nej det gjorde den inte utan den hette Calle Teniente Rey och den vägen såg ut som kriget hade varit där, men i flera av husen pågick renoveringar. Där hittade vi en liten pub/restaurang som heter Art Pub eller Arte Pub. Huset och lokalen var nyrenoverade och inne på den puben så hade man olika fotoutställningar, när vi var det hette utställningen "En blanco Negro" foton i svart vitt och fotografen hette Néstor Martí, suveräna ögonblicksbilder och jag häpnade. Kom av mig så jag fotograferade knappt vad jag såg. Det ångrar jag idag. Vi åt lite och sedan vandrade vi mot hamnen där bussen skulle ta oss tillbaka mot vårt hotell. Sex timmar i Havanna är ingenting, jag har inte sett en bråkdel. Detta gör ju att jag lockas tillbaka till denna fantastiska stad och då ska jag ha flera dagar här för att utforska mer. Hinna besöka museér, kanske tillbrina en natt på Hotel Nacionale och känna historien, maffia och korruptionen som säkert sitter etsad i betongen och väggarna.

Foto från en reklamflyers, önskade jag fick se mer bilder av denna
fotograf.
 

Jag kommer att minnas de rynkiga äldre damerna som klätt sig fint och sitter med blommor i håret och en fet cigarr i munnen, de vill att turisterna ska fotografera dom och ge en slant, de äldre männen som klädde upp sig och hade titeln "Dandy" (finns med på listan för accepterade yrken inom den privata sektorn). En man ville att jag skulle fota honom, men han hade inget jag ville fota, då blev han ganska sur, då kunde han inte kräva sin slant. Jag smygfotade honom innan, men det ligger kvar oredigerat. Jag kommer också att minnas "månglarna" utanför Capitolio som var som frimärken, de tryckte på oss halmhattar som de ville att vi skulle köpa, unga kvinnor gick runt med fina kläder och blev vansinniga när de inte fick pengar av turisterna som tagit kort. En självklarhet för dessa kubaner, en turistattraktion och okunskap hos turisten.. Det är ju inte så konstigt. Men just på den platsen var de extra dryga.

Flickan i Havanna...
 
 
...hon har inga pengar kvar...
 
...sitter i ett fönster och väntar på en karl...(titta hon gör tummen upp)
 
...hennes väninna hade ingen glad dag...
 
 
Dandyn som ser ut som en snopp i nedre käkdelarna...vänta så ska jag
"croppa" bilden, eller "snoppa"...
 
Ja fantasin kan spinna iväg...
 

Tillbaka vid hamnen, där stod jag och fotade amerikanska bilar, i bakgrunden ute på havet, kom ett krigsskepp, eller vad det heter, jagare modell äldre. Jag hade inte ögon för den, utan fotade bara bilarna. Polisen ville inte att vi turister fotade "båten"...jag fick med den i kameran, men är inte mycket att se.

Bilar, bilar och bilar...

 
 
 
Agent 006.
 
 
 

Havanna är en unik tidskapsel, där tiden stått stilla och århundraden bevarats. Jag har inte ens fått se en bråkdel, tänk vad mycket jag har kvar att se. Hoppas inte att "den nya tiden" vänder upp och ner på Havanna och Kuba och suddar ut den mystik och atmosfär som här finns. Att inte Kuba blir ett nytt Thailand.Tack för att du tog emot mig, med öppna armar. Tack för din gästfrihet och hoppas att den aldrig missbrukas igen. Du är en spännande stad.

Tankar i Havanna / Björn Afzelius

http://youtu.be/RMyXnd00Tl4

 

Vid 20.00 var vi tillbaka på hotellet, käkade och stånkade oss till rummet.

God Natt, kubas svarta nätter, ni är verkligen svarta.

...to be continued.

Resedagbok Kuba 2014 del1/2

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

Måndag 8 december Havannaresa del 1/2.

Klockan ringer, den ringer som fan, var är jag, det är mörkt, var är min riktiga säng, den från Östbergs möbler. Ja just ja, det är ju semester och vi ska åka buss till Havanna.  Lovely :)

Hur många år har jag önskat att jag skulle få se Havanna, nu så är den dagen här. Tänk er att vara förälskad i något som du inte har en aning om. Kär i en stad som jag bara sett på bild, och i en guidebok.  Vissa saker sätter sig i själ och hjärta av en anledning, anledningen vet jag inget om...ännu. Men just denna resa, just Havanna, det betyder något. Det är tamejtusan något magiskt i bara namnet "Havanna" "La Habana". Det är poesi, det smakar gott, det finns något i namnet som jag inte kan peka på, men känna.

 

 
Mantanzas, bild tagen från buss. redigerad "tilt-shift". Foto: Mia J
 

 

Apollos buss ska ta oss med till en stad som varit lite av mytisk och mystisk för allmänheten.  Innan hittar vi det dygnsöppna bufféstället på området. Äggröra, bacon, bröd och kaffe, och kaffe. Hade inte riktigt tålamod att använda kaffebryggaren på rummet, då hade jag väl missat bussen också. Sirapsbryggaren med manianamotor.

 

Bistro, mat dygnet runt.
 

Här finns en vägtull på halvön Varandero, en massa kurer där bilarna stannar och ger den som sitter i hytten en peng. Trafiken är inte tät, och där i kuren sitter de och tar betalt. Förr var det förbjudet för kubanerna att vistas på "turisternas" del. Och på 1920-1959 talet så vistades den kubanska noblessen här med president Batista i spetsen. Här fanns sprit att tillgå när USA hade spritransonering, här köpte sig amerikanarna mark och här hade prostitutionen sitt högsäte. Efter revolutionen åkte dom ut. Men detta "vägtullsarbete" är ju för att skapa arbete åt kubanerna. De flesta har ett arbete, sedan vad kollektivavtal beträffar så är Sverige i en klass för sig. På Kuba har man olika färg på registreringsskyltarna, det betyder att man betalar olika taxor i vägspärren. Egna företagare troligen mer än privatpersoner.

Resan går genom Varandero och Varandero by, har lust att ropa, stopp, stanna jag vill fota! Byn har den Kubanska charmen och är Chabby chick som det mesta här. Charmigt och vackert för oss turister, kanske de som lever här är av annan åsikt, troligen. En massa hus i kolonialstil, en del hus som var fallfärdiga. Svårt att fota genom ett bussfönster.

Mantanzas, här ser vi i alla fall två av 17 broar. Fotat från bussen.
 

Efter vägen stod ett otal med Kubaner som skulle till sitt arbete, den inhemska befolkningen liftar med allt och alla, de speciella arbetsbussarna är alltid välfyllda till bristningsgränsen. Efter vägarna står bilar med motorhuvarna öppna och de tålmodiga Kubanerna står hukade över motorn, eller sitter vid vägkanten och väntar på mirakel. Ingen ser arg ut, alla ser bara ut som vanligt. Jag är långt ifrån Sverige, det känns stundom som jag är på en annan planet och jag blir bara så nöjd att det finns ett annat hörn av världen. Vidare i bussen med en riktigt duktig reseledare, som berättar om Kuba, om byarna som berättar allt. Så otroligt mycket intressant information. Alltså historiskt och äkta.

Någon slags industri efter vägen, kanske olja...
 

 

Vi kommer till en annan by som heter Mantanzas  även kallad City of Bridges. Med sina 17 broar så kallas byn/staden i folkmun för Kubas Venedig. Guiden talade om att själva namnet betyder "slakt" om det härrör från då conquistadorerna (spanjorerna) kom dit och slaktade folk eller att staden alltid haft många slaktare visste inte hon. På slutet av 1700talet jobbade det ca 2000 afrikanska slavar med sockerrören.  Liksom på flera ställen på Kuba som haft slavkolonier.

Staden det lilla vi såg hade också den Kubanska charmen. Här hade jag också önskat att få kliva ur och fota, fota, fota.

Vidare mot målet, och trots sin "lilla" trafik fanns det saker att titta på genom fönstret. Alla sneda elstolpar, som borde vara en fara mätt med svenska mått och enligt svenska standard kommissionen, trådarna  hängde och slängde. Hur det fungerar vet jag inte, fast stundom det kanske inte fungerade. Några ryska traktorer tuggade sig fram på åkrar och vägar och om vi ska prata blårök så fick den ett ansikte nu.  Magra hästar och förvånade kor stod i vägrenarna och tog för sig av vad som fanns. Oj vi fick visst ett möte av en Seat modell fyrkantig.

 

Ko och en elstolpe. Foto från bussen.
 

Häpna...wow en stor bro, får veta att det är den högsta bron på Kuba med sina 110 metrar, den heter Bacunayaga bridge och den stod färdig 1959 och gränsar provinsen Mantanzas och Mayabeque provinsen. En ravin, en gränslös utsikt. Vi åker upp till ett cafe med en särskild utkiksplats, för att få något att dricka, för att kissa eller för att bara stå där och se lite hänförda ut. Vad fantastiskt vackert det var, verkligheten går inte att sammanfatta i något foto.  Rovfåglar seglade i uppvindarna. Försäljare stod i sina små stånd bredvid caféet och sålde bilar gjorda av tomburkar. Det är deras sätt att återvinna att tillvarata allt och göra något att sälja till oss rika turister. På parkeringen på utsidan stod bilar av amerikanska modeller uppradade, taxibilar, ett av de 181 yrke som regimen tillåter (egen företagare). Kuba har börjat att privatisera. De är tvungna att göra det när ekonomin hänger på en lös lina. I april 2011 beslöt Patido Comunista de Cuba att ge grönt ljus för just privatisering. Totalt lanserades 313 ekonomiska riktlinjer för framtiden, bland dessa fanns just en punkt om att ge invånarna möjlighet att bli egna företagare. Det 181 stycken yrken kan finnas inom jordbruk, restaurang, transport, turism och återförsäljning. Nåväl deflesta av de amerikanska taxibilarna är ombyggda  med dieselmotorer. De gamla V8:orna kostar för mycket för en Kuban.

 
 
Fantastisk vy vid denna ravin. Foto: Mia J
 
 
 
Taxibilar med stil, överallt. Foto: Mia J
 
 
Bilar av "returburkar" Foto: Mia J

 

Resan mot Havanna skumpade vidare på rassliga vägar. Regeringen ser ingen anledning att underhålla vägar med dyra pengar då det knappt finns bilar i Kubanernas ägo.  Efter väggen fanns också skraltiga oljeriggar och oljeraffinaderier vars skorstenar brann. Alla sockerfabriken stod som sönderrostade skelett efter att Sovjet övergivit Kuba. Kubas export är nu hälften av vad de importerar. Antar att exporten består mest av Rom och cigarrer, vet inte riktigt. Hittar ingenting om det på internet.

Lite mer fakta om Kuba innan vi anländer till Havanna

Kubas invånarantal är ca 11 miljoner varav 2,18 miljoner bor i Havanna. Kubanerna har fri sjukvård, tandvård och skola. Spädbarndödligheten var på Kuba innan revolutionen 1959 ca 60%, i början av 2000 talet hade den sjunkit till 5,9% (Sverige hade 2002 3%). Medelåldern för en man är 76 år och kvinnor 80 år.

15% av Kubanska folket tillhör något religiöst samfund, och 15% betecknar sig som ateister.

Folk har i allmänhet gratis eller väldigt billig avgift för kultur. Balett är otroligt populärt bland fattiga och rika, lite av en folksport.

Guiden berättade att staten bjöd Kubanerna på semester på speciella hotell som byggts enkom för detta. Eller när par hade gifts sig så erbjöds de hotellvistelse. Om hur dessa fungerar vet varken jag eller guiden något om.

Nu kommer vi till förorterna till Kuba, en heter Alamar.  Husen ut mot vägen är inte vackra, grå höghus, betongkolosser, en sliten förort. Det lät inte positivt. Vad beträffar byggnaderna på Kuba så är de inte prioriterade, de är i förfall. I Alamar, där pågår odlingar i kooperativ. Det är ett ekologiskt stadsjordbruk.  Vad jag ville ha sagt är att det är hit till denna förort som Kubaborna i gamla Havanna erbjuds boende då stadsdelen gamla Havanna renoveras av Unesco. Vissa vägrar flytta ur de farliga och fallfärdiga husen i Havanna. När de säjer nej, då fortsätter de med ett annat hus, sedan när det huset är klart går man tillbaka och frågar om de har lust att flytta. Så håller det på. Troligen kommer det sluta med tvångsflytt för de i Gamla Havanna som vägrade innan.

Detta foto är inte tagit vid Alamar, men husen påminde om detta fast var i mycket sämre skick. Foto: Mia J
 

 

(mer om Unescos projekt senare)

...to be continued

Nästa episod då har vi anlänt Havanna.

 

Resdagbok Kuba 2014

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

Söndag 7 december

Kuckeliku, öppnar balkongdörren och tittar ut. Solen lyser, fast moln, här och där, det blåser. Upp och hoppa, och ner till den överdimensionerade frukostbuffén. Det fanns tamejfan allt på bufféborden. Tillochmed ett alldeles speciellt bord för tillredning av drinken "Bloody Mary". Nu dricker ju inte jag, fast hade jag druckit så hade jag aldrig valt den till frukost, jag lovar. Efter frukost så lurar jag med min fischerman till stranden och solbad. Tyvärr finns inga bikinibilder på mej, bara makens närbild på mitt veckade magparti. Inget för den kräsne. Vi låg där och njöt med våra jetleggade kroppar, mannen drack Mojitos, jag körde på kaffe och sparkling water, vi gick och käkade vid 14 tiden.

 

Våran gata, till och från allt :) Foto: Mia J
 

Det fanns en del affärer på Hotellet, som förövrigt hette Royal Hicacos, det fanns en cigarrbutik med äkta kubanska cigarrer. Jag hade läst på innan resan om just Kubanska cigarrer och att man skulle köpa de i butik, för på gatorna blir man lurad. Det är gjorda av bananblad, och det verkar ju inte vara en höjdare. Castro, Che och de högre männen hade en gång "ensamrätt" på de finare cigarrerna, de rökte Cohiba. Nu fick "alla" köpa och röka dom, men det var ena dyra satar, så folket har knappast råd till det. Vi köpte, men har inte smakat ännu, det får bli på nyårsaftonen. 

Vi köpte julklapp till storgossen, en orange t-shirt med den klassiska bilden på Ernesto Che Geuvarra, men jag måste få kalla den Che-shirt, jag köpte en till mej själv med cigarrer på. Den berömda bilden togs 5 mars 1960 vid en sorgeceremoni där Che stod tillsammans med Castro. Det var en ögonblicksbild av fotografen Alberto Diaz Gutie´rres, vars artistnamn är Korda. Che var klädd i en bomberjacka av skinn, med dragkedjan uppdragen till halsen. Bilden tog Korda med sin Liecakamera...en ögonblicksbild, precis i stunden innan Che satte sig ner, den bilden blev det mest kända fotot i världen, som nu är ett varumärke. Korda har aldrig fått ett öre för upphovsrätten.  Jag har sett en dokumentär om Korda och han har tagit andra otroliga bilder, som inte rör Kuba.

http://www.expressen.se/nyheter/bortglomda-bilden-av-rebellen-che-blev-varumarket-som-saljer-vad-som-helst/

 

     
En av två bilder i Kordas kamera som blev en ikon. Foto: Alberto Diaz Gutie´rras  "Korda".
 
Filmrullen av Kordas bilder med fotona som togs 5 mars 1960 på ceremonin.
 
Korda framför sitt foto.
 
 
En Che-shirt till grabben.
 
   

Efter sol, bad shopping så blev det en eftermiddagsstund på balkongen. Den galna storken syntes inte till, men andra små gynnare, som Kolibrier (omöjliga att fota) för att vara lite skojig kan jag säja att de var snabbfotade. Där satt vi som man sitter på turisters vis, med solglasögon, mannen med en whiskey och jag med en kopp kaffe. Kaffebryggaren levde ett Kubanskt manianaliv, det tog 40 minuter att få igenom 4 koppar kaffe. Två rödbrända grisar i solbrillor, stirrande ut i palmdjungeln. Fånflin på läpparna och med nordbors totala uppgivenhet att få smälta samman med detta unika äventyr, fast äventyret knappt börjat. Det var en själslig upplevelse i totalt samförstånd, utan ord.

 

Tjockcigarr, ca 200 spänn.
 

På natten var det beach/grillparty med disco på stranden, det hoppade vi. Vi låg där i den Kubanska natten, i mörkret och var glada att vi visste vad semesterordet innebär. När vi vaknar och klockan ringer, då bär det av till Havanna.

 

Klockan ställd på 05.30

...to be continued                            

Resedagbok Kuba 2014

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

 
 

Lördag  6 dec

...vaknade, i ett becksvart rum, jag hade ingen aning om hur mycket klockan var, hur länge var det mörkt på morgonen på Kuba? Var jag på Kuba? Lyssnade och hörde "mannen andades bredvid" Fipplade till mej mobiltelefonen och den stod på 4.00. Herre je, smög tyst till toan. Kom ut och då vaknade han till. Sedan låg jag en stund i mörkret och väntade att det skulle bli ljust, men det hände inte. Hörde att mannen var vaken. Så jag viskade, "Hej, jag ska ta kameran och gå ut på en promenad, vill du med?"  Han stönade och vaknade till, sa "Nu, mitt i natten, Vad är klockan?" sedan sade han, "okey låt mej vakna".

 

Klockan 05.00 gick vi ut i den ljumma natten, och vi provade att hitta till stranden, jag hittade dit liksom en krabba så leddes jag av instinkten till var havet låg. Rätt som det var stötte vi på en rökande Kuban i mörkret och jag blev skiträdd. Jag hade inte sett honom. Han var nattvakt och kollade av hotellområdet.

Vi tog oss ner till stranden, och vi välkomnades av en underbart vacker måne som var insvept i skyar som lyste som guld i vattnet. Några bilder blev det men hade inte min extrablixt med så de blev gryniga. Men just då så struntade jag i det för skådespelet fick både mej och mannen att stå och gapa av häpnad, barfota i den varma sanden. Lukten av hav gör mig alltid salig.

 

 
Tidig morgon i Varandero på Kuba. Foto:Mia J
 

Vi gick upp från stranden och började leta på ett ställe där vi kunde få oss en kopp kaffe. Inga hotellgäster såg vi, vi var ensamma. Hittade på ett ställe som var öppet 24 timmar om dygnet, på hotellområdet och Kubanen var jättetrevligt och fixade ett gott morgonkaffe åt oss.

 

Från restaurangen där vi fick kaffe denna tidiga morgon. Foto: Mia.J
 
 
 
Takets lampor Foto :Mia J
 

 

Vid 6.30 började det ljusna, vi gick hem till rummet. Klockan 7 kom regnet, vår första semesterdag, där satt vi på balkongen och tittade ut på det tropiska regnet i palmskogen. Jag fick in lite Hemingwaykänsla, då en katt strök förbi utanför. Ja spöregn, på första jetleg dagen.  Vädret växlade snabbt, efter någon timme var det tropiska regnet borta.

 

 

Efter frukost strandade vi, vi gick en lång promenad, barfota i den mjuka vita sanden. Havet var turkosblått, precis som i en resebroschyr och där fanns vi. Vi hittade ett blötdjur som kanske var en sjöstjärna som såg ut att vara gjuten i betong, det låg pimpsten som måste visa att någon vulkan någon gång spytt ut den, pelikaner simmade ute på vågorna, de var inte snygga, men charmiga. De får mig att tro att de är seriefigurer, med sitt märkliga utseende. Andra märkliga havsdjur fanns ocks i strandkanten. Solen ville inte riktigt komma fram.

 

 
Foto: Mia J
 
 
Fantastiskt hav. Foto: Mia J
 
 
Sjöstjärna i betong? Foto: Mia J
 

På förmiddagen kom personal från resebolaget till hotellet, då bokade vi en resa till Havanna, och den blir på måndag. Vid 11 tiden drog vi oss till stranden, då hade solen vaknat och kommit fram och skingrat alla moln. Vi träffade ett annat par som var med på flyget, de var från Uddevalla/ Lysekil, jag berättade att jag har släkt som kom från trakterna och hon visste vilka mina två kusiner var, men hon kände dom inte. Jag badade med henne och vi pratade ganska otvunget om ditt och datt, en trevlig kvinna. Hennes man ville inte bada, för han kände sig "lite förkyld och min man ville inte heller för han hade kalsonger under badshortsen, så lägligt. Annars brukar det vara jag som är badkruka. Det vär säkert +27 grader i vattnet och jag ville inte gå upp...guppade på vågorna som Ester Williams.

 

 
Mystisk trädgårdskonst, kanske en herrtoalett...Foto: Mia J
 

 

Idag fick jag äntligen tag på svärmor på telefonen, inte var det på resetelefonen, utan det var på min vanliga mobil. Vi hade laddat ett Comviq för utlandssamtal, men den funkade inte alls. I alla fall var det skönt att vi fick kontakt. Att få tala om att vi var framme och att allt var bra, och att få hälsa till yngsta sonen kändes som en lättnad.

 

 
 
 
Palmbladsmönster. Foto: Mia J
 

 

En kubansk humla flög förbi, den var precis lik den svenska, den lät lika, och levde av samma orsak som den svenska humlan. Små kvicka ödlor fanns det också på hotellområdet. Den stora kvicka ödlan det var jag.

Den blå/svarta storken hälsade på när vi satt på balkongen på eftermiddagen och rökte cigarr. Den var cool. Alltid roligt att få se något annan än gråsparv.

 

Herr eller fru Storch? Foto: Mia J
 

 

På kvällen åt vi hummer på den Italienska restaurangen, det var inget dåligt avslut på dagen. Nöjda och mätta gick vi mot rummet. Jag sade till mannen att "Nu får du hänga in finbyxorna i kylskåpet, förlåt jag menar skafferiet..." Självklart menade jag garderoben. Nu var vi trötta.

 

Mannen jag delar min drömresa med. Foto: Mia J
 

Klockan ställs på 8.00

 

...to be continued.

Dagbok Kuba 4-5 dec.2014

Kategori: Kuba Resedagbok 2014

4/12 torsdag
Resan börjar med att ta tåget till Arlanda, för att sova över på Rest & Fly. Vi vågar inte ta tåg samma dag som flyget går. Jag litar inte alls på SJ, jag har inget förtroende alls. Hellre då att resa en dag innan.
På vägen till incheckningen så möter vi lite "ironiskt" Björn Hellberg, ni vet han som tidigare var domare i tv programmet På Spåret. På kvällen gick vi och åt den godaste Hamburgaren vi någonsin ätit, men det var också den dyraste, någonsin.
 
 
 
5/12 fredag
Vi vaknade i Rest & Fly:s lilla skrubb, vi hade då sovit gott. Nu var det bara att ladda, klä sig, borsta tänder för en lång resa låg framför oss. Vi åker 9.10 och är framme i Varandero, Kuba 16.30 (lokal tid) eller 22.30 svensk tid.
 
 
 
Tyvärr hade vi en mellanlandning i Göteborg som tog säkert 2 timmar. Det var drygt.
Flygfärden fortsatte mot Skottland, i hörlurarna hade jag "Mr. Blue Sky med Elo och när vi flög in över Edinburgh var det klart. Där nere såg jag min älsklingsstad och den vackra röda järnvägsbron bron i South Queensferry, Forth Bridge trots att vi låg på över 10.000 meters höjd. Den byggdes mellan 1882-1890. Jag hade ingen kamera vid sätet tillgänglig just då. Vidare tog flyget oss över Glasgow, sedan flög vi över norra Irland. Där utanför på den höga höjden var det mellan -50 till -60 grader. När vi lämnade Irland så återstod det ett "långt hav". Färden skulle gå i många timmar innan vi såg land. Mot Bermuda och den världskända Bermuda triangeln :)
 
Väl vid Bermuda återstod det 6 timmars flygresa, nu är jag ganska trött, och det är ganska tråkigt, ont i kropp och ben och en längtan att vara framme på Kuba. Vi flyger i 852 km/h.
 
 
 
En slags salighet överväldigade mig då jag befann mig mitt uppe bland stackmolnen, då vi var 1,5 timme från Kuba, i hörlurarna spelade Queen (Absolute Greatest) "The show must go on". Jag tittade ner på det gröna havet och moln, ögonen tårades och Freddie Mercury sjöng orden "I can fly my friend". Just i den stunden var jag i himmelen, bokstavligen.
När orden från en annan låt sjungs "Is this just a fantasy...look up to the sky and see"...då myser jag. Och pang en luftgrop väcker mig i mina drömmar.
 
 
 
Snart, snart så landar vi på Kuba...jag tittar på de äldre paret som sitter på andra sidan, de som blivit full, fullare, fullast under resans gång. Stackars människor om blåhåller varandra sovande på flygstolarna. Jag har sett henne mata honom, hållit i drinkarna, fött honom under resan, och på slutet slirade även hon till. Hur ska det gå i säkerhetskontrollen funderar jag, men släpper det.
 
Ett Amerikanskt jaktplan troligen från Miamis kust kommer ut och går oss till "mötes", ganska långt utanför kusten. Kanske en markering i vanlig sed. "Vi vet att ni är här, oh var det bara ni, ja vi har ju era passnummer registrerade redan".
 
Landning, varning för bucklig landningsbana, håll i hatten, fasten seatbelts. Applåd :)
En jäkla lång väntan i passkontrollen, med hundra frågor, och allt från om jag varit i Afrika de senaste två månaderna, fotografering och inga leenden. Tulldeklarationen är ifylld där alla elektroniska ägodelar är listade och deras värde, hur mycket valuta jag för in i landet och om det är dollar eller euro. Väl genom denna kontroll återstår ytterligare en säkerhetskontroll som inte var så avancerad, bara kör väskor genom ett band, kollar så inga vapen förs in i landet.
(Bild)
 
På parkeringen väntade busstransfern som skulle ta oss till hotellet denna varma och tropiska kväll. Varmt mottagande på Royal Hicacos med champange och en fuktad trasa för att torka bort resesvetten.
Det var en mörk kväll som vi avslutade med lite mat och vi lade oss (deras lokala tid) 21.00. Ute var det varm, och på rummet var det iskallt (AC). Den stängde vi av och somnade.
 
Fortsättning följer...