Resdagbok Kuba 2014 del 2/2
Kategori: Kuba Resedagbok 2014
Måndag 8 december del 2/2 Havanna. (Det blir ett långt inlägg)
Jag kommer in i tvåmiljonersstaden och jag förväntar mig trafik, nejdå hur lugnt som helst, där kommer en liten hästkrake med en kärra, lastad med varor, en Lada (rysk bil) knackar förbi. Bussen tar oss upp på en hög höjd på en smal väg, mot ett turistmål. Längs med den smala vägen leker barn, folk står och samtalar och jag får inte riktigt ihop att vi ska kunna hamna på en välbesökt utsiktsplats. På platsen ståtar en 20 meters staty "Jesus Christ of Havanna" (Christo de La Habana). Där står den karvad i vit cararramarmor från Italien och väger 320 ton. Som med allt annat på Kuba så var Jesus lite "chabby chick", en stenbit i statyns huvud saknades. Tack och lov fanns ett staket i smide som hägnade in statyn så man inte riskerade att få Jesus över sig. Det var en vacker staty och skulptörens namn är Kubanska Jilma Madera.
Där på utkiken såg vi över till Gamla Havanna, ut i Havannabukten, Castillo de los Tres Reyes Mangos del Morro (långt namn), den gamla skyddsfortet i hamninloppet. Det är så vackert, ögonen blir våta av kärlek till denna vy. Bredvid denna staty låg Che Geuvaras gamla arbetsplats, inrikes /utrikesministeriet. Det nationella institutet för jordreform, stod det på väggen, fast på spanska då förstås. Che var inrikesminister 1961. Ett citat från Fidel Castro fanns också på husvägen, fritt översatt var det ungefär så här: En mänsklig revolution är starkare än naturkraften.
En kort bit från statyn låg ett krigsmuseum, det var inte det museet som låg inne i Havanna. Jag hittar inte namnet på stället utan får väl mer beskriva det i ord och bild. Där stod gamla ryska flygplan och kanoner (vet inte vad de heter) uppradade. Planen var målade med ryska symboler. Krigsmaskiner och en atommissil eller en missil som kunde bestyckas med atomvapen, har en aning om att det var i slutet då det kalla kriget var nära. En flygplansvinge från ett nedskjutet Amerikanskt plan låg på första parkett, på något vis tyckte jag att den skulle symbolisera en slags stolthet. Det stället var väl inget som intresserade mig, men är ändock en del av historien. Krig brukar alltid ta för stor plats i våra historieböcker och människors liv.
Vidare i bussen förbi fortet Castillo de los Tres Reyes Mangos del Morro, det var häftigt, stoltserande om sitt försvar smälte fortet in ute på udden. Tyvärr ingen tid att stanna, sedan åkte vi in och ut i "Tunel de la Habana", som går under bukten och över på den gamla delen av staden, tunneln var ca 700 meter lång, där Havanna en gång blev en stad. Här sitter jag i bussen, ser så mycket som jag vill fota, men har en skitig bussruta mellan staden och linsen, börjar nästan gråta av frustration. Statyer som guiden säjer namnet på men namnen faller snart i glömska, måste ju se, kan inte sitta och anteckna, då missar jag allt. Av den gamla stadsmuren sedan 1500 talet fanns det en liten stump kvar. Vi åkte längs den välkända vägen utmed havet den där vågorna slår upp, och människor har sitt nöje att bli lite blöta. Den långa strandremsan/strandpromenaden heter Malecón*.
* Malecóns
Den 4 november 1901 planerades Malecón av de amerikanska myndigheterna, som då occuperade Kuba, som en trädkantad promenad för fotgängare.
Vilket får mig att ännu mer vilja komma tillbaka och utforska så många gator och hörn som möjligt. Vi kör förbi alla ambassader, även den som Amerika huserade i tills 1959, nu har de bara något kontor där, (för se vad som händer i framtiden om Amerika får tillbaka sin plats i Kuba). En gammal arena som var totalt förfallen låg längs vägen, där fanns naturligtvis målade bilder på Che på betongen där. Det välkända hotellet Renoverade byggnader, raserade pga dåligt underhåll, det var verkligen förvirrande att se. Samtidigt så förstår jag att det är en stad ett land i någon slags förvandling.
Här kommer den första synen efter tunneln, den riktiga klassiska Havannabilden som jag älskar.
Jag nästan glömde att vi körde förbi det berömda hotellet, Hotel Nacional de Cuba, jag fick en bild på byggnaden genom bussfönstret. Det ligger också efter strandpromenaden Malecón. Många kända amerikanska musiker, skådespelare, författare, idrottsmän och konstnärer har bott och vistats där. Frank Sinatra och många, många fler. Hotellet öppnade 1930 och var ett utmärkt resemål för amerikaner. Hotellet är uppbyggt på ett försvarsbatteri som heter Santa Clara. Och en del finns bevarat i hotellets trädgård. Stora kustkanoner från slutet av 1800 talet. Hotel Nacional de Cuba är ett världsarv och ett nationalmonument.
1946 hade stora delar av maffian ett "toppmöte" på hotellt, där Lucky Luciano mfl, smidde ränker och planer. Konferensen är dramatiserad i filmen Gudfadern II. Det var det första maffiamötet på 14 år då alla ledare var med från USA.
Många, som medlemmar ur maffian, advokat för Pan AM övertalade president Batista att få köpa andelar i hotellet. Alla investerare förlorade sina andelar när Castro kom till makten.
När den amerikanska sångaren Nat King Cole1956 kom till Kuba för att ha en konsert då ville han bo där, men blev avvisad pga. sin hudfärg. Idag finns inte den prakt kvar som hotellet en gång hade, det är slitet och chabby chick.
"Maffiaspel på Kuba"
Kasinon och spel. narkotika och prostitution och andra gudlösa aktiviteter var källor till mycket av maffians pengar på Kuba. I mitten av 1930-tlet övertalades maffian att finansiera en spelverksamhet här. Vid ett möte på Hotel Nacional garanterades President Batista mellan 3 -5 miljoner dollar/år i utbyte mot exklusiva spelrättigheter på ön. Sedemera öppnade Meyer Lansky (maffia) 1937 Havannas största spelcasino på Hotel Nacional .
Läste nyligen att Havanna ligger på andra plats i världen över vackraste huvudstäder, och jag fattar precis, Havanna är en färgstark stad, och jag är glad att de som bedömt staden har lagt in just känslan i bedömningen. Det vilar något speciellt, något som är så oförklarligt, en stämning en atmosfär som får mig att bara le. Jag älskar staden, vill ropa det, jag vill bo här, jag vill vara delaktig i er stad och land. Den kämparglöd som finns i varje människa, den är något jag upplevt hos någon/några jag träffat tidigare. Jag hade gärna velat kunna läsa deras tankar. Några bra bilder blev det inte efter huvudvägen /"stranddriven" ifrån bussen.
"Revolution för fan" sade Hasse och Tage i någon Lindeman sketch, och nu var vi på väg mot revolutionstorget. Ett stort, ganska fult torg (Placa de revolucíon ). På andra sidan vägen så fanns en stor staty med Kubas Nationalhjälte Jose´ Marti, det fanns föresten många statyer av honom här och där i staden.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jos%C3%A9_Mart%C3%AD
Över till revolutionstorget igen, det var där Fidel Castro höll sitt 6 timmar långa maratontal inför tusentals åskådare. (Jag får inte fram fakta om detta tal i google.)Fidel har utsatts för 638 mordförsök under åren, och då är inte de militära operationerna inräknade. Det har varit maffian, CIA och otaliga som velat se honom dö. Och fortfarande 88 år andas han. Det är märkligt. Påven har också besökt detta torg det var 1998 och talat till det Kubanska folket. Då var det också välfyllt. Den dagen jag besökte det så var det ganska glest. Några turistbussar och så de Kubans/Amerikanska taxibilarna stod vid torgets kant. Påven har agerat som medlare mellan Kuba och USA, många gånger. Så även under året 2014 då Kuba började föra samtal med USA och Obama.
Efter revolution kommer annat. Vi åkte och parkerade bussen "någonstans" och gick för att äta lunch på Ernest Hemingway´s stamkrog"La Floridita", vilket ställe det var. Restaurangen är i originalskick sedan ...säkert 1930 talet (jag kan ha fel). Den öppnade 1817 och hette då name "La Piña de Plata", hundra år senare fick den sitt nuvarande namn, "La Floridita". Denna krog var Hemingways stamställe, här drack han sin "Daiquari", en sockerlag , lime och Rom. I lokalen finns en bronsfigur på Hemmingway där han sitter på sin favoritplats. En härlig atmosfär där inne och det kändes historiskt att få beträda den mark som Hemingway en gång i tiden beträtt. På väggarna fanns foton på Hemingway och andra kända personer. En tavla fanns i lokalen, det var ett barn-barn till Hemingway som skrivit det.
Vidare till Placio de La Artensania, en cigarrtillverkning där vi fick lära oss att röka cigarr, det var en ceremoni att utföra det konststycket. Starkt kaffe, romen skulle man endast skölja kindväggarna med, cigarren skulle tändas med cederstickor och man skulle inte dra in röken med munnen, utan den skulle tändas utan hjälp och sedan skulle man snurra den som en väderkvarnsvinge. Där satt vi medan instruktören talade på bruten engelska hur vi skulle njuta . Efter detta var vi in i butiken där vi köpte några cigarrer, såg på en kvinna när hon rullade en cigarr, hon hade jobbat med detta i 45 år och var flink med händerna. Tobaksbladen förvarades i tre år innan de rullades till en cigarr, det var en hel vetenskap, och ett otroligt hantverk. Cigarrtillverkningen är en färdighet som Kubanerna låter gå i arv, från generation till generation. Det finns idag 33 olika cigarrmärken på marknaden.
Vi gick i grupp i Gamla stan (La Habana Vieja), vi började på den ursprungliga platsen för Havanna, vi strosade runt på gator och guiden berättade en massa som jag egentligen hade velat haft ett skrivet blad på. All historia är intressant för mig. Gamla Havanna blev 1982 uppsatt på Unescos världsarvslista, vilket betyder att den gamla delen är väl värd att bevara. Det finns hus kvar sedan 1600 talet, så mycket fint och underbart att Unesco går in och ordnar upp det som inte staten tar ansvar för. De har hållit på med renoveringen sedan 1882 och är inte på långa vägar färdiga. Det är den inhemska befolkningen som jobbar med projektet, från början till slut. Inga utländska arbetare är inne och pekar med handen, utan egna bra arkitekter och hantverkare utför jobbet. Det går sakta men säkert och jag lovar er att när Gamla stan har renoverats färdigt så vinner den lätt priset som världens mest vackra stadsdel, med all prakt och sin atmosfär.
I Gamla Havanna finns en massa torg, Plaza de Armas (Vapentorget) var det äldsta torget och där hade så gott som allt renoverats, ett stort ljust torg, med en fontän och vackra hus i kolonialstil.
Akitekturen på Kuba
Formellt föddes sen Kubanska arkitekturen under kolonialtiden. Under 1500-talet koncentrerades all kraft till att bygga ett imponerande nät av fästningar- därefter kom de första stenbyggda husen i mudéjarstil (spansk stil), som ersatte de enkla träbostäderna med tegeltak. På 1700-talet var det en guldålder för stadsarkitekturen. Den karaktäriserades av barockstilen, som i sin sita fas kom från Europa och som i sin tur banade vägen för nyklssicistiska byggnader på 1800-talet. Blandningen av stilar som är typiskt för fin de stécle-arkitekturen följdes, åren 1900-1930 byggdes art déco som var föregångaren till 1950 talets skyskrapor. Efter 1959 präglades i huvudsak fula monteringsfärdiga hus.
(Källa:Reseguid Cuba)
Även fast vi befinner oss just nu i Havanna vill jag berätta att Kubas flagga antogs 1920, men den har rötter som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet. De tre blå ränderna symboliserar landets tre ursprungliga provinser. Den röda triangeln är en klassisk frimurarsymbol som står för frihet, broderskap och jämlikhet, dessutom symboliserar triangeln det blod som flutit under befrielsekampen. Den vita stjärnan symboliserar nationellt oberoende.
Jag passar också på att berätta om den kvinna "Kvinnan i tornet" som finns med på etiketten på Romflaskorna med namnet Havanna Club. Legenden berättar att Isabel, frun till den spanske conquistadoren Hernando de soto (1496-1542) brukade hålla utkik efter sin sjöfarande man i tornet till Fortaleza de la Real Fuerza. När han dog vid en expedition i Missisippiområdet, dog hon av brustet hjärta i tornet, där nu hennes staty står. Hon kallas för "La Girardilla" och bildar nu den logotyp på romflaskorna från Havanna Club.
Efter en rundtur med guiden i Gamla stan så fick vi gå iväg på en entimmespromenad på egen hand. Vi valde en väg som gick från det äldsta torget ner mot Capitolio. Kanske hette vägen Calle Brasil, nej det gjorde den inte utan den hette Calle Teniente Rey och den vägen såg ut som kriget hade varit där, men i flera av husen pågick renoveringar. Där hittade vi en liten pub/restaurang som heter Art Pub eller Arte Pub. Huset och lokalen var nyrenoverade och inne på den puben så hade man olika fotoutställningar, när vi var det hette utställningen "En blanco Negro" foton i svart vitt och fotografen hette Néstor Martí, suveräna ögonblicksbilder och jag häpnade. Kom av mig så jag fotograferade knappt vad jag såg. Det ångrar jag idag. Vi åt lite och sedan vandrade vi mot hamnen där bussen skulle ta oss tillbaka mot vårt hotell. Sex timmar i Havanna är ingenting, jag har inte sett en bråkdel. Detta gör ju att jag lockas tillbaka till denna fantastiska stad och då ska jag ha flera dagar här för att utforska mer. Hinna besöka museér, kanske tillbrina en natt på Hotel Nacionale och känna historien, maffia och korruptionen som säkert sitter etsad i betongen och väggarna.
Jag kommer att minnas de rynkiga äldre damerna som klätt sig fint och sitter med blommor i håret och en fet cigarr i munnen, de vill att turisterna ska fotografera dom och ge en slant, de äldre männen som klädde upp sig och hade titeln "Dandy" (finns med på listan för accepterade yrken inom den privata sektorn). En man ville att jag skulle fota honom, men han hade inget jag ville fota, då blev han ganska sur, då kunde han inte kräva sin slant. Jag smygfotade honom innan, men det ligger kvar oredigerat. Jag kommer också att minnas "månglarna" utanför Capitolio som var som frimärken, de tryckte på oss halmhattar som de ville att vi skulle köpa, unga kvinnor gick runt med fina kläder och blev vansinniga när de inte fick pengar av turisterna som tagit kort. En självklarhet för dessa kubaner, en turistattraktion och okunskap hos turisten.. Det är ju inte så konstigt. Men just på den platsen var de extra dryga.
Tillbaka vid hamnen, där stod jag och fotade amerikanska bilar, i bakgrunden ute på havet, kom ett krigsskepp, eller vad det heter, jagare modell äldre. Jag hade inte ögon för den, utan fotade bara bilarna. Polisen ville inte att vi turister fotade "båten"...jag fick med den i kameran, men är inte mycket att se.
Bilar, bilar och bilar...
Havanna är en unik tidskapsel, där tiden stått stilla och århundraden bevarats. Jag har inte ens fått se en bråkdel, tänk vad mycket jag har kvar att se. Hoppas inte att "den nya tiden" vänder upp och ner på Havanna och Kuba och suddar ut den mystik och atmosfär som här finns. Att inte Kuba blir ett nytt Thailand.Tack för att du tog emot mig, med öppna armar. Tack för din gästfrihet och hoppas att den aldrig missbrukas igen. Du är en spännande stad.
Tankar i Havanna / Björn Afzelius
Vid 20.00 var vi tillbaka på hotellet, käkade och stånkade oss till rummet.
God Natt, kubas svarta nätter, ni är verkligen svarta.
...to be continued.
