Mia Jäverlings Blogg

 

Ååååhhhh, hemresa :(

Jag startar manianakaffebryggaren och ser fram emot kubanskt kaffe om 50 minuter, sissådär...

Packningen börjar. Mannen fick en halv liter whiskey över och den lämnade han över till vår "butler", jo vi hade en butler, hemska tanke. Fast det var en kontaktperson som man skulle kontakta om problem med rummet uppstod, så det var ingen privat påklädare vi hade, som tur var. Killen blev väldigt glad och han sa att han skulle bjuda sin far på whiskey till jul.

Vi sade farväl till våran städerska med att ge henne 20 euro.

 

Bussen hämtade oss och innan fick vi ta ett farväl av Uddevalla med en kopp kaffe. Idag ver det varmt, värmen verkar komma när vi åker. Tur för alla som är kvar :) Vi var bara ett 40 tal i bussen som skulle till flygplatsen, märkligt tyckte jag. Men fick reda på att det var den första trippen för resebolaget till denna destination, och vi var de första stackarna som bara hade en vecka.

Kändes märkligt att få "äga ett helt plan" servicen var god. På planet fanns det med ett par som hade en egen firma, de var de första i Sverige som startade ett företag som sålde gärdesgårdar. Allt virke tog man från Dalarna, det var ett måste. De jobbade halvårsvis, satte upp staket i ett halvår, sedan reste de ett halvår på olika ställen. Jag har aldrig förr träffat ett par som jobbar inom gärdesgårdsbranchen.

 

Nyss flög vi förbi Miamis kust och i mörkret kunde jag se den upplysta väg som leder ut till Key West, som föresten också är ett litet drömmål. Men efter att ha varit på Kuba kanske man inte kommer in i USA, för stämpeln finns i passet. Första stämpel jag någonsin fått i mitt pass. Jo Key West, det är nog alldeles för Amerikanskt och överexploaterat för min smak. Men i mina tankar så kom jag på att jag har aldrig varit så långt västerut som denna resa, en tidskillnad på ditresan´, med -6 timmar. Att få flyga över Bermudatriangeln med kraftiga luftgropar kittlar lite sisådär rent spänningsmässigt. Den där triangeln som man kan symbolisera som en magnet. Flopp, så fastnar allt metall, flygplan, båtar, cyklar och kajaker, mýstiska försvinnanden av stridsflygplan och allsköns skrot. Bara att bita ihop.

 

Ibland måste man offra, eller ganska ofta, måste man offra lite av sin rädsla för att nå sina mål. Släppa taget och utmana. Jag är inte rädd att flyga trots jag upplevt en nödlandning år 2000 (som gick bra som ni förstår). Då spillde man ut allt bränsle över Stockholms skärgård innan vi gick tillbaka mot Arlanda igen. Varenda Stockholmare som hade slut på sin tändvätska till grillen den dagen var nog särskilt glada. När vi väl var nere på landningsbanan så eskorterades vi av brandbilar och räddningsbilar. Då sa jag "Aldrig mer jag sätter mig i ett flygplan". Sedan dess har många luftgropar runnit över mina vingar. Jag har sett nya spännande platser och den där nödlandningen känns fjärran.

Några timmars sömn i den obekväma flygstolen, vaknar av att nacken värker och att benen är stumma.

Vi flyger inte in över västkusten och Bohuslän utan över Bergen, sedan vidare över Ludvika, bara 4 mil hemifrån, och mot Arlanda.

Jag kan väl se denna resa som avklarad, hemma i verkligheten igen. Stormen över södra Sverige kom av sig, vårt tåg till Borlänge gick i tid, men en tragisk olycka skedde i Avesta, än idag vet jag inte om personen som kördes på klarade sig. Ingenting stod att läsa i lokaltidningarna. Det är något som jag funderar på än.

 

...fortsättning på denna sista dag följer inte. Hola!