Mia Jäverlings Blogg

Påsk, ja då Jesus sysslade med något, om det var att han uppstod har gjort att västvärlden äter och äter, fyller matbutiken med något som liknar julgalenskap. Jag blev aldrig någon jul och påskfirare. Varje sådan helg var helger då alkoholen flödade i mitt hem och vi barn fick inget särskilt, bara stå ut.

Påsken blir för mig några lediga dagar med mannen som jag i stillhet kan fira ute i husvagnen med grillkorv, färdigmat, godis och TV.

 

Påsken kom och gick, och jag är kvar. Ensam i stormen njuter jag av dagarna i joggingbyxor och tar till vara på tiden här på ön då stillhet och vårfåglar finns. Jag går här som någon slags Greta Garbo i solglasögon. Igår kväll skulle jag ta en bild på solnedgången och ekorren satt utanför och skrämde ihjäl mig. Trodde det var en stor råtta, men så var det inte.

 

Efter att ha nästan bränt ut mig...igen...så förstår jag att mitt liv är inte till salu. Så nu är jag har och rehabiliterar mig och är tacksam över att jag begriper så mycket att livet är viktigt, ingen ska få ta orken ifrån mig och det finns inga människor som kan jobba som dårar och klara sig, i längden. Glad att jag fattade det. Tänker inte beröra detta mer och tänker inte grotta i det senaste halvåret som börjar bli mer och mer diffust. Jag har lärt mig mycket.

 

I vindbyarna ser jag löven fara förbi, jag ser lite av mig själv i dessa gulnande löv. Någon bestämmer var jag ska kastas och ser att så är det, på något vis blev jag mer och mer livegen, jag styrdes såklart av de som har pengar, makt och styrka att blåsa iväg mig. Nu kan ingen vind greppa mig, stormen må få rasa därute, men jag är grundad. Jag går mina småpromenader, jag fotar, jag pratar och jag lever. Att bli sviken är jag van med, men blir lika förbannad varje gång. Nu är jag och min man två igen, vi ses, vi pratar och vi är vi. Ett äktenskap utan att ses, orka prata, inte ha ledigt tillsammans är inte värt något.

 

På Ösjön är det nu öppet vatten, på delar av Runn ligger isen kvar nu är årstiden är i en brytpunkt då vår och vinter fajtas med varandra. Jag håller på våren och värmen, som jag vet snart kommer. Dagarna går fort här på ön. Jag är aldrig rädd, vare sig för ensamheten i husvagnen eller för alla ljud som kommer på natten. Trygghet är ett viktigt ord, en plats dit jag alltid strävar. Att kratta löv i storm är häftigt, allt bara virvlade runt, jag skrattade åt min tokighet och log. Här finns det rogivande saker att sysselsätta sig med, tömma latrinen :) , diska, läsa, promenera och fota. Det är inte alla som klarar att göra "ingenting" men det har jag lärt mig och jag ska skryta med att det är det viktigaste jag gjort i hela mitt liv, för det dåliga samvetet gav vika då jag lärde mig det. Det var en viktig livsupptäckt. Att vara solidarisk mot sig själv i första hand gör att man kan vara det mot andra.

 

Jag fortsätter med att skriva på boken om min släkt, en egen designad bok som kommer att tryckas i ett eller två exemplar. Jag har inte skrivit på den sedan förra våren och efter ett uppehåll har jag nu fortsatt. Hela tiden hittar jag nya spännande saker, då jag både pappersforskar och DNA forskar. Allt det här har gett mig en insikt i vem jag är och varför jag blev den jag blev. Det är inget skitsnack, för de som gick före har satt spår, avtryck i normer och handlingar. Alla lik i garderoben som tillhör mig ser jag på och måste hitta ett gott förhållande till. Jag bryter trenden. Jag måste vara egen, jag måste själv bygga min egen person och inte göra de som de andra gjorde.

 

Snart ska jag och mannen boka nästa resa till Kuba, den kommer att bli i februari 2016. Vi båda vill dit igen, till folket vars vänlighet gått rakt in i våra hjärtan, Till landet där man har en mentalitet av att älska sin nästa, där krånglar inte folket till det. Jag har längtat tillbaka sedan den dagen den 12 december då vi klev av planet på Arlanda. Inte en dag har gått utan att jag tänkt på Youlanda och de andra, kvinnan i Havanna med en blomma i håret, byggnaderna i Gamla Havanna och cigarrmakerskan på cigarrmakeriet. Alla ansikten är så tydliga och Kuba blev en del av mitt hjärta. Nu denna gång då ska jag hinna med det jag aldrig hann.

Hola...