...sen kommer hösten...
Kategori: Funderingar
Jag är duktig på att koppla av mellan jobb, jag är suverän att ta hand om mig själv. Så skönt att livet går i en takt som kropp, själ mäktar med. Klarar inte att utsätta mig för stress, blir bara ledsen och obrukbar.
Foto: Mia J
Tänk vad jag gillar mina promenader, som blir fyllda av små ting, obetydliga detaljer som blir ljuvliga motiv. Jag bli glad i ögat, av det som ligger serverat mitt framför, motiven ger den där sinnesron som jag behöver.
Att sommaren gick fort vill jag inte påminna någon om, för det är fler än jag som har den känslan. Det är snart då vi återigen ska krypa in i våra hus och lägenheter och vänta på något nytt, eller längta oss framåt eller bakåt. Värmeljusens tid är kommen. Fast idag pekar termometern säkert på 23 grader i solen och luften är skön och klar. Tänk att få plocka ner sommaren i ett herbarium och bevara den. I alla fall finns bilderna kvar i kameran. Samma soluppgång och nedgång, varje dag. Liksom en önskerepris.
Foto:Mia.J
Efter att varit lite så där bortåtblickande, lite kräsen, lite av en finsmakare så har jag nu ett vikariat fram till sista oktober. Ett kanonbra jobb, fyllda med trevliga arbetskamrater och ser fram emot att kunna göra ett bra jobb och att gruppen kan hålla ihop med allt vad det innebär. Jag tjänar lite slantar, och får en lön, för så ska det vara. Innan så levde jag inte på något bidrag ifall någon skulle undra över det. Jag har mina sparade 22 dagar från a-kassan i säkert förvar sedan 2009 och inte slösat en enda dag av dom. Nu jobbar jag igen efter att ha haft några vikariat som inte känts okey, nu är det mer än bra och det känns verkligen lugnt.
Foto:Mia.J
Igår kväll, innan mörkret så tog jag en liten runda med min kamera, jag träffade en halv måne. Månen hängde över trädkronorna och månen verkade trött. Den såg ut att ha hela världen hängande på sina axlar. Tänk att vara månen och se vissa spår på jorden som skapats av människor. Likt en spion hängde månen där då jag stod ute på bryggan och jag såg groparna och kratrar på kroppen som att månen bombats. Kanske en spegling av det som pågår i världen. En reflektion av de sår som skördas varje dag. Alla barns som mister sina föräldrar och anhöriga. All jävla orättvisa i världen för att någon/några tar sig friheten att själv får bestämma och styra.
Orättvisan är en varböld, egoism är behandlingsbar.
Jag är här, jag tänker vara här,
att springa eller irra skapar bara kaos.
Låt mig vara här,
för det är sån här jag är.
Jag trodde också något annat,
innan jag hittade mig själv.
Livet är som ett reaplan,
fort som fan ska det gå.
Nä det rör inte mig längre,
sen får väl var och en ha sin åsikt,
men den rör heller inte mig.
Jag går in i mitt rör,
rör mig inte,
rör inte min kompis.
