Mia Jäverlings Blogg

4/12 torsdag

Resan börjar med att ta tåget till Arlanda, för att sova över på Rest & Fly. Vi vågar inte ta tåg samma dag som flyget går. Jag litar inte alls på SJ, jag har inget förtroende alls. Hellre då att resa en dag innan.

På vägen till incheckningen så möter vi lite "ironiskt" Björn Hellberg, ni vet han som tidigare var domare i tv programmet På Spåret. På kvällen gick vi och åt den godaste Hamburgaren vi någonsin ätit, men det var också den dyraste, någonsin.

 

 

 

5/12 fredag

Vi vaknade i Rest & Fly:s lilla skrubb, vi hade då sovit gott. Nu var det bara att ladda, klä sig, borsta tänder för en lång resa låg framför oss. Vi åker 9.10 och är framme i Varandero, Kuba 16.30 (lokal tid) eller 22.30 svensk tid.

 

 

Tyvärr hade vi en mellanlandning i Göteborg som tog säkert 2 timmar. Det var drygt.

Flygfärden fortsatte mot Skottland, i hörlurarna hade jag "Mr. Blue Sky med Elo och när vi flög in över Edinburgh var det klart. Där nere såg jag min älsklingsstad och den vackra röda järnvägsbron bron i South Queensferry, Forth Bridge trots att vi låg på över 10.000 meters höjd. Den byggdes mellan 1882-1890. Jag hade ingen kamera vid sätet tillgänglig just då. Vidare tog flyget oss över Glasgow, sedan flög vi över norra Irland. Där utanför på den höga höjden var det mellan -50 till -60 grader. När vi lämnade Irland så återstod det ett "långt hav". Färden skulle gå i många timmar innan vi såg land. Mot Bermuda och den världskända Bermuda triangeln :)

 

Väl vid Bermuda återstod det 6 timmars flygresa, nu är jag ganska trött, och det är ganska tråkigt, ont i kropp och ben och en längtan att vara framme på Kuba. Vi flyger i 852 km/h.

 

 

En slags salighet överväldigade mig då jag befann mig mitt uppe bland stackmolnen, då vi var 1,5 timme från Kuba, i hörlurarna spelade Queen (Absolute Greatest) "The show must go on". Jag tittade ner på det gröna havet och moln, ögonen tårades och Freddie Mercury sjöng orden "I can fly my friend". Just i den stunden var jag i himmelen, bokstavligen.

När orden från en annan låt sjungs "Is this just a fantasy...look up to the sky and see"...då myser jag. Och pang en luftgrop väcker mig i mina drömmar.

 

 

Snart, snart så landar vi på Kuba...jag tittar på de äldre paret som sitter på andra sidan, de som blivit full, fullare, fullast under resans gång. Stackars människor om blåhåller varandra sovande på flygstolarna. Jag har sett henne mata honom, hållit i drinkarna, fött honom under resan, och på slutet slirade även hon till. Hur ska det gå i säkerhetskontrollen funderar jag, men släpper det.

 

Ett Amerikanskt jaktplan troligen från Miamis kust kommer ut och går oss till "mötes", ganska långt utanför kusten. Kanske en markering i vanlig sed. "Vi vet att ni är här, oh var det bara ni, ja vi har ju era passnummer registrerade redan".

 

Landning, varning för bucklig landningsbana, håll i hatten, fasten seatbelts. Applåd :)

En jäkla lång väntan i passkontrollen, med hundra frågor, och allt från om jag varit i Afrika de senaste två månaderna, fotografering och inga leenden. Tulldeklarationen är ifylld där alla elektroniska ägodelar är listade och deras värde, hur mycket valuta jag för in i landet och om det är dollar eller euro. Väl genom denna kontroll återstår ytterligare en säkerhetskontroll som inte var så avancerad, bara kör väskor genom ett band, kollar så inga vapen förs in i landet.

(Bild)

 

På parkeringen väntade busstransfern som skulle ta oss till hotellet denna varma och tropiska kväll. Varmt mottagande på Royal Hicacos med champange och en fuktad trasa för att torka bort resesvetten.

Det var en mörk kväll som vi avslutade med lite mat och vi lade oss (deras lokala tid) 21.00. Ute var det varm, och på rummet var det iskallt (AC). Den stängde vi av och somnade.

 

Fortsättning följer...