Låt mig...
Kategori: Funderingar
Låt mig få längta, låt mig få dra täcket över huvudet, låt mig få skratta, låt mig få gråta, låt mig säga "Nej"...
Jag behöver inga coacher som talar om att jag ska vara positiv och se möjligheter, jag ser möjligheterna så tydligt och klart, trots mina brytningsfel och synproblem.
Det är väl klart att jag får vara den jag är och det tänker jag vara. Ingen kan tvinga mig att coacha bort min innersta känslor, inte ens för miljoner pengar.
Det handlar inte om någon statistik, kurva på mående utan det handlar om livet, livssituationer och hur samhället och världen ser ut. Jag blundar inte, jag ser, och blundar jag så finns det där ändå.
När jag vill dra täcket över huvudet då gör jag det. Jag behöver inget kristeam som försöker inpränta lycka, jag kan hantera det. "Du ska vara social" säger någon precis som det är ett måste och den bästa egenskapen. Jag är social när jag vill och när jag måste och världen där ute får acceptera min integritet.
Ibland vill jag trolla, ta ett spö och svinga det säga de magiska orden och något händer, det oväntade. Vissa gånger fungerar trolleri, andra gånger inte. Bara jag är beredd att mirakel inte alltid inträffar så vet jag att mirakel finns. Jag vet, jag har upplevt sådana, jag har känt dom, dom har skett. Andra gånger händer det saker som jag inte önskar, och då får jag konfrontera med dom och lösa problemet så gott det går. Det är så livet är. När nedstämdheten smyger sig på då ska inte coachen komma och ropa att jag måste vara glad. Konstlad glädje förgör och trycker tillbaka känslor.
Herregud vad jag kan älska, jag kan älska mer än vad jag någonsin förstått. Jag kan sakna, och jag kan längta så gråten griper tag i mitt innersta och fyller mig med sorg. Att känslor finns inom mig är så det ska vara och älska det som finns och det som fanns är en naturlig reaktion. Att förneka det fungerar inte.
Ett kallt och naket liv, utan reaktion eller själ ingår inte i min kropp. Inte heller hat, men däremot ett missnöje att inte kunna hantera situationer. Att bli älskad av alla är heller inget jag saknar, att bli missuppfattad är en del, att vara hatad är någon annans val. Att så länge jag inte hatar mig själv då lever livet. Men de som hatar mig, hatar också sig själv, eller?
Jag är glad att det finns få personer runt mig som kan analysera mig, jag vet vilka och det är underbara personer som är mig nära just för att de vet vem jag är. Jag kan aldrig ha några hemligheter för dom, dom läser av mig i ett eller två ord eller att enbart titta på mig. De personerna är mina kompassnålar.
Jag älskar det jag vill älska oavsett. Ingen förbjuder mig någonsin att älska. Man kan ta allt ifrån mig allt materiellt om man vill, man kan stjäla, men inte mina känslor, dom är jag ägare till, mina tankar kan ingen läsa utom mina kompassnålar.
När personer eller orättvisor dyker upp i livet, då är jag i opposition, då är det inte lämpligt att skicka in en coach som talar om att jag ska vara positiv och förtränga mina känslor. Jag måste få säja nej när jag vill det och jag får säga ja när min vilja säger så. Svårare än så är det inte. Den som inte känner mig, vet inte vem jag är.
Jag har lämnat min spade i gropen, jag har slutat att gräva upp oförätter och gammalt groll, det är inte mitt jobb att gräva i en skitgrop. Jag har sagt upp mig. Jag talar tydligt om, att hit kan du komma, men gå inte längre. Allt förtal om mig står inte jag för, och förtalet har ingen plats den borstar jag lätt bort.
Det är härligt att få skriva mina ord, mina ord finns lagrade, dom finns inom mig, jag sätter dom på pränt när jag själv vill. För mig är ord känsla och känsla är ord. Mina ord är mina egna, liksom min känsla.
Jag är i opposition, jag är ledsen, jag är glad, jag visar känslor och älskar vem jag vill, när jag vill.
