Bilder, etik o moral...
Kategori: Funderingar
Jag är ingen porträttfotograf, jag hade nog kunnat vara det om jag inte haft en viss avoghet mot just porträtt. Det handlar om att jag har ingen lust att exponera porträtt så att världen ser det privata, varje por. Om jag åker på en resa och ser ett ansikte som jag fotograferar, sedan åker jag hem och ställer ut detta porträtt utan att fråga, då tycker jag att jag begår ett personligt fel som inte tillfrågat personen i fråga.
Jag lägger aldrig ut porträtt utan att fråga, fast jag har knappt bilder på andra heller. Det är etik i högsta grad, det är så personligt med ett porträtt så jag känner att det kryper under skinnet.
Jag gillar skuggor, då jag kan gissa mig till vad som finns i bilden, vem som finns där. Att skapa en bild utan ansikte är spännande.
Det finns underbara porträttbilder, helst då på människor som det syns att de har något i blicken, där tidens tand fått rispa in linjer. Vackra människor på bild, mode och skönhet väcker inget inom mig. Bara dysterhet, och frustration. Bilden för mig är konst, och vi gillar alla olika bilder.
Som amatörfotograf ser jag upp, jag vaktar vilka motiv som är lämpliga, och jag har alltid en kort diskussion med mig själv, varför jag tar bilden. Vad vill jag uppnå, ger den mig den känslan som jag ville ha.
Foto för mig är glädje, sorg, lekfullhet, konst, kreativitet och känsla. Den känsla att se och komponera det jag tycker om, inte det andra beställer. Att beställa fotografering av mig till ett bröllop eller en fest är inget jag skulle göra av glädje. Pinsamt att gå in i en sfär där intigriteten är som en aura runt personen. Att respektera integriteten, det avstånd innan obehag träder i kraft.
Officiella sammanhang, konserter eller andra stora händelser där det är tillåtet att fota är en annan sak, om jag fotar händelsen och inte personen runt ikring.
Jag tänker på det etiska, jag tänker på bilden att den kan vara väldigt privat, trots att den är godkänd från de närmsta. Om jag skulle vara kändis, och en massa bilder togs på mig, och trots att jag tillät att fotografen fick tillåtelse att göra en utställning med bilder på mig, så hoppas jag ändå att bilderna inte ställdes ut förrän de tre faserna i familjen och vänners eventuella sorgearbete var över. Vissa beslut kan tas i affekt då man befinner sig mitt i sorgen.
Om jag som fotograf, oavsett amatör eller proffs, och följt min kompis i dennes slutskede så skulle jag inte rent moralisk kunna exponera bilderna förrän mitt eget arbete i sorgen hade falnat. Så känner jag, och jag står för det. Det här är mitt sätt att se det.
Jag kommer inte att gå på utställningen med Gidlunds bilder, jag kommer nog aldrig att se den. För mig känns den inte rätt. Hade den blommat upp efter hans död, då en tid hade gått, då hade jag velat se den. Och då hade jag nog sett som den konst den är, och inte som en påminnelse om livets sköra tråd. Med all respekt för fotograf och överenskommelse så finns en känsla som är alldeles min egen och i den finns ett motsstånd.
Den här bilden på Gustav Fröding, på hans dödsbädd, med syster Signe, i Gröndal har en släkting till mig tagit. Han heter Herman Hamnqvist, han är min 2:e kusin 3 släktled bakåt. Han föddes 1865 och levde till 1946. Han var innovativ inom fotografering, han utrotade palmer och rekvisita och tog bilden på personen. Denna bild är en klassiker inom bild och idag tycker jag att den är bra, fast jag vet att Fröding snart skulle dö. Det har gått över 100 år sedan bilden togs, nära släktingar är borta. Hade jag varit med i början av 1900 talet och sett denna bild, då hade jag haft den känslan att jag inte tyckte den var okey, just då i det läget. Föresten så är jag släkt med Fröding också, fast på längre håll.
Jag har en bild i ett av mina album som är fotograferad i 1912, och den är grotesk. Den kommer jag aldrig att visa offentligt, den får mig att få kalla kårar på hela kroppen. Den är för sorglig. Då var det vanligt att fotografera de döda, där de låg i sina kistor i sin svepning med kistlocket öppet. Jag är väldigt glad att den traditionen har falnat, suddats ut och hoppas den aldrig återvänder som fotoobjekt någonsin. Bilden föreställer två barn, syskon som ligger bredvid varandra i varsin kista och föräldrarna sitter på varsin sida. Barnen drunknade när de smet ut på isen. Hoppas aldrig fotografer tar upp sådan fotografering igen. Det är idag häpnadsväckande att traditionen var sådan. Hoppas den typen av fotografering aldrig återvänder.
Detta inlägg är skrivet utifrån mina värderingar, normer och moral. Om mitt synsätt och ställning är annorlunda din så är det så det är. Vem har rätt, vem har fel.
Att tillhöra olika generationer kanske spelar roll, så kan det vara, att jag har andra värderingar med mig kan vara en orsak. Att du och jag ser på livet och döden på olika vis och att det mediala och exponering är skilda saker hos dig och mig.
Det handlar om att begrunda det flödet som susar runt om oss, måste vi veta allt, måste vi leta oss in i varje pixel för att nå tillfredställelse, måste avslöjandet vara det ultimata?
