Vekhet...
Kategori: Funderingar
Jag vågar visa mina rädslor, jag förtränger dom inte. Mina rädslor finns, och jag får nya och gamla suddas ut. Det finns de som säger att "Jag är inte rädd för något", dom tror jag inte på, inte ett dugg.
Rädslorna styr i många dåliga val, rädd för att stöta sig, lojalitetskonflikter. Man väljer tyvärr det man har förmåga till, om valen är "fel" det visar sig först efteråt.
Vad är magkänsla? Magkänsla är något du själv upptäcker inom dig, när du känner dig själv och litar helt på din förmåga att vara. Jag skryter inte, jag har en otrolig magkänsla. För det mesta stämmer den, ibland är den fel, men då har jag analyserat alldeles för mycket.
Jag vågar prata om "den där känslan", skäms inte ett dugg.
Är jag vek? Ja det kan jag väl vara, även inför folk. Jag är inte rädd att visa att jag är sårbar. Alla är sårbara. Jag är inte heller rädd att bli granskad, vare sig det gäller det ena eller andra. Jag finns här och lever här ibland oss. Mina hemligheter är inte intressanta för andra än hycklare.
Ingen lever ett klanderfritt liv, men en del är otroligt duktiga på att ha synpunkter på , hur jag är. Man bildar sig en uppfattning om vem jag är. Ingen vet det, utom jag själv. Gamla dåliga egenskaper följer med, men idag har jag koll på de dåliga egenskaperna. Visst kan jag upplevas som negativ, eller gnällig. Jag är faktiskt i opposition mot mycket här i vårt gemensamma samhälle, hur ska jag då kunna skriva en status på Facebook att jag äter praliner och är lycklig *hjärta*.
Du är inte kvinnlig säjer någon, hur är man då? Har man högklackat och läppstift upp till öronen och går på syjunta. Nej jag snickrar hellre än virkar en grytlapp, jag rör mig hellre i en diskussion än befinner mig i en ytlig relation. Jag klarar det inte det ytliga. Ställ er istället frågan "Vad är en kvinna?"
Jag är väl en feminist som blivit 53 år och förstår att jag och min man kan inte dela en apelsin lika och om apelsinen har 13 klyftor, så går det inte att dela, någon får skalet, ibland är det han och ofta jag. Det klagar jag inte över för livet runt oss måste fungera, vi måste få mat på bordet. Vem bestämmer när jag är lycklig. Det gör jag själv.
Foto över Tostebergaängar, Skåne.
Jag är säker i vem jag är, och kan mitt ursprung väldigt bra. Jag lever i en stor familj som jag spårat långt, långt tillbaka i tiden. Det gör mig väldigt säker var jag har mina rötter, mitt ursprung och vilka som är de som gjorde min existens möjligt.
Någon undrar när jag ska skriva min första bok? Ja det undrar jag också. Jag tror att den boken skulle bli alldeles för ärlig och personlig och kanske väcka alldeles för mycket. Vem är intresserad av elände och kamp, uppståndelse, smärta och gråt. Jag själv avskyr att läsa sådana böcker om hur någon exempelvis ska dö, smärtsamma kamper eller om att leva med en man som misshandlar. Jag kan inte hitta på en historia och skriva, sådant går inte. Det finns så mycket tungt i livet, det finns så mycket lätt i livet, det finns en balans om jag vill och som sagt den skapas av mig själv. Mitt liv i nutid, känns platt, mina förfäders liv i dåtid, skulle vara mycket intressant, men det kräver alldeles för mycket undersökning, ner till minsta livstycke. Vem uppfinner tidsmaskinen?
Klockan är 17.00 på eftermiddagen och mörkret är kompakt ute, en julstjärna lyser i ett fönster och signalerar att glädjens tid snart är här. En glädjens tid som arrangeras till ett rollspel, med möten som man inte vill befinna sig i, i situationer där barn far illa, en lycka som är värre än det värsta rollspel. Julen, då allt ska vara perfekt, en endaste dag. Det enda barndomsminne jag har från en jul är att vi firade den 1969 för första gången utan vår mamma som dog den 16 december, och pappa var full. De julklappar som SJ (där min mamma var anställd) lovat oss, fick vi aldrig. Två barn, 9 och 13 år, hade blivit blåsta på mor och julklappar. Nu handlar folk ihjäl sig och köper bort sitt dåliga samvete. Var befinner vi oss?
