Det rullar på...
Kategori: Funderingar
Det drar ihop sig sade hopparen som for uppåt i bungijumpsnöret, eller så skrek personen av skräck. Inte vet jag mer än att hopp och mål är något att eftersträva, inte ge upp. Hur tungt det än är så går det att ta sig framåt på det ena eller andra sättet. Vila, vänta och ha tålamod, prova igen, tron på att jag kan.
Att föra förändringar eller att göra saker anorlunda eller att bryta beteenden är svårt, men kom inte och säj att det inte går. Jo det gör det. Jag tycker att jag är ett levande bevis på att vi kan nå våra mål, bara vi tänker och gör saker rätt,
Livet är inte att reta upp sig på andra, dagarna behöver inte fyllas av avund för att andra har, tiden som ödslas på att ha fördommar tär i kroppen och förgör ens personlighet, att konvertera till en gnällspik hjälper inte. Jag måste hitta lösningen för mig själv och samtidigt gå på den snåriga stigen rakt fram utan att skada någon. Visst kan livet vara svårt och mörkt, visst kan livet bli så som jag inte ville, fast någonstans långt därinne så vet jag att det är fel, och då måste jag få hjälp, när jag inte kan hantera det helt ensam. Ingen klarar allt ensam och ensam är aldrig stark. Styrkan sitter i tänket, styrkan finns i oss alla och när den lille fan sitter på axeln och dirrigerar, säjer att vi ska ta den korkade vägen, då är det jäklarianamma inte lätt att borsta bort honom och be honom dra, men det går.
Snart så har jag ändat min skola, min skolgång, min utbildning och jag har en utbildning och jag har en "lagom" titel, jag försöker smaka på den ibland...behandlingspedagog...och det är faktiskt jag som gjort den möjlig. Det är ett mål jag inriktat mig på som har varit motgång, uppgång, medgång och en slank jag ner i diket. Vissa perioder har det varit skitjobbigt, då man slagit på min egoism, fullständigt bankat ur mig fördommar och annan skit. I alla försök att få behålla de gamla beteendena har mina lärare lockat och lurat ut dom. Här är jag efter 4½ termin, med någon månad innan "studenten" den 19 december, snart färdigbakad och med massor av ny kunskap, nytt tänk och förmåga att bolla beslut och att så gott som fullt lita på min magkänsla, ja det är häftigt.
Jag hade bestäm mig för att ge allt, och hänge mig åt utbildningen, vara den elev som jag verkligen var när jag klev innanför dörren, inte envist förkunna att det var jag som satt på kunskapen. Jag hade tur som sa så till mig själv, Jag har vunnit så mycket mer genom att fullständigt retirera och på nytt hinkat i mej det som lärarna utbildat mig i. Jag har inte varit bättre än någon annan, jag har kanske haft andra erfarenheter och en annan historia i mitt förflutna, men inte har jag varit kunnigare eller bättre, nej.
Idag betyder denna utbildning allt för mig, och jag är sugen på att tanka in mer, mer, mer. Jag är redo att jobba med folk i behandling, inte att fingervisa dom, utan finnas som en "jävla kärring" och ett stöd. Jag kan så väl känna igen beteenderna, dom som jag en gång haft och med kunskap arbetat bort. Fast beteender arbetas inte bort, utan jag måste uppmärksamma dom när de vill hälsa på eller komma på återbesök, då gäller det att fort som fan låsa dörren.
Varför är jag så duktig då ? Ja inte vet jag, jag har fortfarande lättare att ta kritik än beröm, det är ju kritiken som jag är uppväxt med, den vet jag hur jag hanskas med. Berömmet är en ny tingest på min livskarta. Fast jag välkomnar den, och det går faktiskt bättre och bättre för mig att ta in den, och faktiskt så tror jag på det när vänner och bekanta ger mig ros. Jag har nog alltid vetat att jag är en konstnärssjäl, nu har jag bekräftat det. Jag har bara exprimenterat och gett upp innan, nu hänger jag mig och tillåter mig att göra mina saker så som jag vill ha dom och inte fanatiskt fila på något som någon annan vill ha. Jag tänker på min fotografering, jag tar ju inte mina bilder för att främst behaga andra, jag måste ju själv gilla bilden och den ska säga något till mej. Jag bryr mig inte om gyllene regler, och sådant inom foto, det blir den bild det blir. Foto är inget som jag ska leva på, utan foto är en hobby. Vill någon köpa en bild som jag tagit då blir jag glad. Ja det är väl bekräftelsebehovet eller så är det lyckan att någon annan vill dela glädjen med mej.
Författa, eller skriva, att ordlattja och hitta på historier, noveller och berättelser är ju något som jag tänkt på de sista 30 åren. Jag ska börja skriva, fast jag ska skriva utan några krav. Min historia, kanske inte kommer fram, för jag tycker att jag är ganska mätt på livshistorier. Jag kommer nog att skriva den för mig själv och lägga med i min släktforskning. Men alla händelser som jag fått med mig, negativa som positiva kan formateras och kan fylla en handling. Ja jag har en guldgruva att ösa ur. Och så har jag musiken, och min gitarr, och sånger som jag vill ta mej mera tid med. Men har kommit på att utöva musiken vill jag inte göra ensam, det blir för trist för mig... Musik ska byggas utav glädje.
