För ganska precis tre år sedan så satt jag och var nervös och inväntade ett svar om jag hade kommit in på den skola som jag så gärna ville gå. Jag skulle på en intervju i början av juni och jag skulle få ett svar innan midsommar. Jag vet att jag alldeles frustrerad över intervjun, för jag ville så innerligt komma in. Jag hade ju slutat på min fasta anställning på mitt då depremerande arbete med usel arbetsmiljö.

Jag klarade intervjun ganska bra tyckte jag. Det var 285 sökande och det skulle ta ut 25 stycken. Jag klarade inte intagningen, och var besviken, men jag intalade mig att jag skulle inte ge upp, jag var inställd att jag skulle klara mitt mål som jag satt upp. Jag hade ingen plan B, det ska man ju alltid ha, så jag gick till arbetsförmedlingen och jag tänkte att jag kanske kunde få någon praktik istället för att gå hemma och skrota, samtidigt så tänkte jag taktiskt. Jag fick en praktik på ett Ungdomens hus i min hemstad. Där var jag i sex månader. Jag började i Oktober, efter en skön sommar, sedan var jag där till slutet av april. När praktiken var över då var det dags igen att söka till skolan.




Min första kamera, som jag tror jag fick 1969.


Denna gång hade utbuldningen flyttat från Falun till Folkhögskolan i Ludvika, men tänkte att avståndet får bli det avstånd det verkligen är. Visserligen skulle det kosta, fast jag visste att utbildningen jag valt var en bra utbildning så det fick bära eller brista. Jag och maken räknade ut att vi klarar oss. Jag kom in denna gång, och nu är jag nästan i mål. Jag har avverkat 4 fantastiska terminer, med otroliga lärare och jag har vuxit som människa och jag har fått den vägledning jag behöver och jag vet att jag kan vara en bra människa och bli en utmärkt behandlare. Jag har fått en bekräftelse att jag verkligen duger och att jag tar till mig det som lärs ut. Nu efter fyra terminer, så ser jag fram emot skolavslutningen den 5 juni. Det är nu bara en termin kvar. En enda termin och den innehåller 10 veckor praktik som jag ska göra på ett behandlingshem i staden, sedan har vi ett utvärderingsarbete som skall skrivas i par, detta ämne får vi själva välja, detta ska vi skriva i en dryg månad. I sista terminen så ingår också vårt sista processpass, där vi ska titta tillbaka på vår släkthistoria.

Vi ska vaska fram personer ur vårt släkträd och kunna se vad som gjorde att jag blev som jag blev. Det ska bli spännande. Nu har jag ett gediget släktträd och vet många personer långt tillbaka i tiden, både på mors och fars sida. Men det ska ändå bli spännade att se hur våra lärare får till det. För att se på vilka de var, visar även vilken jag blev. Vårat ursprung tillbaka spelar mer roll än vad vi tror. I december så tar jag "studenten", som 52 åring har jag ett nytt liv, en utbildning för första gången i mitt liv. Jag är snart där. Resan har inte varit smärtfri, den har varit själsligt jobbig, men den har varit välbehövlig och jag är den person idag som det var meningen att jag skulle bli. Eller jag har åtmintonde råmallen till mig själv, du ska jag möblera, putsa och finslipa. Detta kommer att ta resten av mitt liv, fast jag gör det som en stolt person. 

I sommar så sommarjobbar jag på ett behandlingshem, där får jag vara med ungdomar. Det är fantastiskt att jag genom egen kraft har skapat mig ett nytt meningsfullt liv. Min förändring är positiv för många runt mig, en del ger mig en uppskattning som jag verkligen blir lycklig över. Jag har idag tillit till andra, jag tror på mig själv och jag försöker verkligen vara en god människa som vill gott. Mer än så kan jag inte göra. Jag kan säja nej när jag tycker saker är fel, och jag kan faktiskt bestämma över mig själv och jag låter mig inte längre manipuleras eller vara medlare för andra. Jag är inte längre ett bollplank som går andras ärende. Den medberoendepersonen jag varit är ganska diffus idag. Jag låter mig inte luras.



Mamma, bror och jag.

Jag älskar livet, jag uppskattar varje dag, jag ser allt genom nya ögon och jag har ett nytt liv och ett studielån, men utbildningen har varit värd varenda öre. Varenda krona