Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Det kommer en dag då jag inte minns...

Kategori: Funderingar

Så är det, idag sitter jag här och kan minnas. Jag minns inte allt som hänt i mitt liv, jag minns heller inte allt som hänt under året. Att samla allt i samma säck går inte, utan det finns flera säckar där jag måste lägga glädjeämnen i, och en säck där sorg och tråkighetssmörjan förvaras i. Olika säcka för olika tillfällen. Det går inte att låta säckarna stå och mögla eller låtsas som om dom inte finns, utan sakta ta hand om det som finns inuti, göra upp med dumheter, förvara fina minnen i ett herbarium. Sålla livet. Sila intryck. Mala det som ska malas. Glömma det som kan glömmas.Förvara förmågan. Att tänka symboliskt är ett bra hjälpmedel för att separera. Att göra metaforer av tankar är utmärkt för att försöka minnas. Och att accosiera händelser får mig att få bitar att bli en del där jag kan leva och må bra.




I min vandring, i mina sökningar efter det riktiga livet har jag stött på avundsjuka personer, vänner som gläds med mig och folk som inte förstår. De avundsjuka och de energitjuvar som söker att trampa på mig, suga ur, och manipulera lägger jag varsamt i heta högen, där de får finnas för att kanske senare ta ett samtal. Jag har full förståelse för att alla inte tycker om det jag gör, eller äger den styrka som jag verkligen besitter. Jag vet, jag ser, och förstår varför det är så. Jag är heller inte ledsen över att inte jag älskas av alla. För så är det i livet, i barndommen, på arbetsplatser, ute i verkligheten. Men jag är tacksam för de verkliga vänner som jag verkligen har och för de personer som finns i livet och i min närhet som respekterar mig för den jag är. Ni har vunnit mitt hjärta och jag ser er som mina förebilder och jag uppskattar er kunskap och erfarenhet att dela med er.




Någon dag efter jul åkte jag till ålderdomshemmet där min Alzhemerssjuka far bor, jag hade köpt en skjorta i julklapp åt honom. Ja till vilken nytta? För att göra mig av med skulden. Nej, inte längre, för att vara en medmänniska och för att han verkligen behövde en ny skjorta. Jag besöker honom nästan aldrig, det säger jag utan att få dåligt samvete. Jag har inte mer känslor för honom än för någon jag möter på gatan. Det finns ingen sådan far/ dotter kärlek. Den förbrukade och missbrukade han bort för längesedan, det är anledningen. Ingen har någonsin kunnat ha en relation till honom för han har aldrig varit den far han borde ha varit, han gjorde inte ens så gott han kunde, han gjorde ingenting för någon annan. Han är bortbearbetad och det känns skönt. Men det finns inget som säger att jag inte kan vara human och trevlig mot honom, nej så är jag inte. Utan accepterar hans sista tid i livet och önskar faktiskt att han kunde få dö och slippa den där hemska sjukdomen. En man som aldrig har haft ett riktigt liv, han tog aldrig den chansen. Hans val i livet har präglat mig, och min uppväxt. Nu har jag fått jobba hårt för att avveckla och utveckla mig till den person jag verkligen är och vill bli. Jag har hittat fram, men det tog många år. Nu är finjusteringens tid inne, och jag måste valla för minus och plus.



Idag med hjälp av skolan som jag går i, har jag fått tillgånga att verkligen läsa av personer. Förmågan som fanns därinnan har utvecklats. Visst kan det vara jobbigt att se på en person vad som finns under ytan, och varför den säger si eller så, varför dennes handlig är så irrationell. Men i skolan har jag också lärt mig att inte dömma andra, att avveckla de där fördommarna som lätt kan spruta ur en. Det var inte enkelt, men inte svårt heller. Fördommar är något som tär hårt på ens person och personlighet, den till och med förgör. Den suger styrkan ur en och suger ut livskraft och endast det negativa dominerar och man gör livet så fruktansvärt besvärligt för sig själv. Mer än man någonsin kan ana. Peka och tala om ens egna brister tyder enbart på att man inte bearbetat sitt eget och det där hatet och avundsjukan fastnar som ett slem inom en. Frågan som jag ställer mej då bör nog vara, "Vem är jag egentligen arg på?". Allt handlar i själva verket om att ändra sig själv.
Det är svårt för den som inte ser sina defekter, som inte lyssnar på andra eller tar till sig. Enda botet är att faktiskt vara öppen för den kritik som ges. När jag själv ger kritik måste jag också vara noga med varför jag ger kritiken, så jag kan få någon återkoppling. (Kritik och att ha fördommar är inte samma sak.)

Det är mycket som jag vill minnas, det är många saker som jag vill få sagt. Tiden som kommer kanske kan ge mej den möjligheten. Tiden är viktig, och att få vara eftertänksam, kanske inte bara ha en plan A, även ha plan B. Tänka en tanke med många in och utgångar är ett sätt som får min förmåga att utvecklas. Att inte se allt i svart och vitt. Jag låter mej inte luras av floskler och teater, jag vill ha ärlighet. Sedan när jag blir utnyttjad då vänder jag, jag köper inte falskhet, för den är så långtifrån det livet som jag strävar efter så den läggs genast i dumsäcken.

Inför nästa år har jag mycket att se fram emot. Att någon har bestämt sig för att beröva mig på något är inte något problem som jag är manusförfattare till. Det är något som inte jag kan bestämma och sådana beslut får gå ner i säcken som ska ligga i heta högen. Jag ser fram emot de resterande två terminer som jag har kvar i skolan. Min skola har varit mitt livs absolut bästa investering, jag har fått med mig under tre terminer, stor kunskap om hur människan fungerar. En höjdarutbildning som egentligen alla borde få tillgång till. Utbildningen innehåller det livsprogram som jag behöver ha för att kunna se världen, ta världen och vara i världen och fungera tillsammans med människor. Och veta att allas lika värde, oavsett vilken klasstillhörighet man har. Alla har olika förutsättningar i startskedet i sina liv, många klarar inte att orka med det som händer runtom utan att ärras. Klart kan väl skrivas att ingen går helskinnad ur en uppväxt som är dysfunktionell. Ryggsäckarna är så fullpackade med skit så det väller ur dom, och all skit bör sållas, silas, malas och bearbetas. Det är ett måste.




Jag vill tacka så många som varit med och delaktiga under min livsresa, det är familjen som funnits som stöd och stått som frågetecken, men ändå låtit det ske. Mina lärare på Humanistisk Behandlingspedagog utbildningen, mina enastående klasskamrater och alla vänner och kamrater som funnit runt mig. Utan erat stöd hade jag aldrig klättrat uppåt på det här viset, jag hade aldrig fått chansen till den här insikten som jag fått. Just nu så är jag så säker inför 2012, inget kan hindra mej på resten av forstsättningen på min resa och mitt liv.


Kommentarer


Kommentera inlägget här: