Mitt livs vånda och sorg....
Kategori: Allmänt
För ett år sedan då förstod jag det, jag begrep, varför jag alltid saknade Bohuslän så mycket och vad min längtan till det Bohuska landskapet bottnade i.
Visst är Dalarna ett fint landskap, trots att jag är född här så har jag aldrig känt mig som en Dalapatriot, aldrig firat en typisk midsommar med stång och grodor, sådan som vi ser i turistbrochyrer. Jag har aldrig känt mig som en äkta Dalkulla som anammat kulturen som kommer härifrån. Mitt smultronställe eller mina ställen har alltid funnits i Bohuslän. Jag har även bott några år i Strömstad, fast flyttade till Dalarna igen pga tråkigheter. Annars hade jag kanske funnits kvar där.
Min gamle far som är Bohuslänning, som nu sitter på ett dementboende vid Tjärnavägen, mitt emot Kupolen, långt ifrån Bohus klippor, han kom till Dalarna på 50 talet och blev kvar här. Jag har nu släktforskat drygt ett år och ser att på hans mor- och farsida så är de djupt rotade i den Bohusländska myllan och graniten. De rör sig bara runt olika byar och platser under hela 1800 talet, på 1700 talet finns några ute på de öar som nuförtiden är så gott som obebodda. På 1900 talet började några röra på sig, och sökte sig till de växande orter där industrier fanns, de flydde det karga och arbetslösheten.
Jag är första generationen på fars sida som bor i Dalarna, långt från havet. Och jag har aldrig kännt mej riktigt hemma här, jag har aldrig känt "hemma i Dalarna", min kärlek till Bohuslän har alltid dragit mer. Men utan en fast plats där så kan jag inte heller känna mej förankrad därnere. Jag kanske inte måste ha en landskapstillhörighet, det är kanske bara något som kommunerna skapar i sin jakt på skattebetalare, att vara sitt landskaps ambassadör. Jag känner ingen förankring i Dalarna, men gör det däremot i Bohuslän, fast där har jag ingen bostad. Vilket dilemma... Hur kan jag känna så här då? Är det lika för alla att ha den här känslan om att vara lite rotlös men ändå inte vantrivas?
Jag kanske inte måste ha den här landskapstillhörigheten, jag kanske inte behöver ha Dalarnas symbolik och traditioner inpräntat inom mej, det är möjligt att sådant är förlegat. Jag har aldrig diskuterat det med någon innan. I alla tider har vi flyttat runt, tagit med oss traditioner och symboler och efter flera generationer så mixas det till en ny symol eller tradition. Saknar jag något som är ett hjärnspöke, eller är det här en viktig känsla för mej som jag nu måste få lyfta för att göra upp med mitt innersta?
Mina barndomssomrar tillbringade jag alltid hos min farmor och farfar i norra Bohuslän, två mil söder om Strömstad. Där var jag hela sommarlovet, upplevde klippor och bad, fiske, sommarkompisar och fick kraft och lycka från urbergen i granit. Jag är nog också som en Bohuslänning i mitt lynne när jag tänker efter, fast mixat med lite inlandsanda. Jag lärde mej att älska det sista backkrönet efter den 45 mils långa resan, där vid skylten där det stod Västbacken, där fanns krönet, och efter det då såg jag farmors och farfars hus och så det underbara blå havet. Jag var framme. Jag såg Kalvö, det låg där, jag såg alla de bekanta öar finnas, precis så som vi lämnade dom sist. Krönet var den förlösande känslan.
I vuxen ålder när min farmor levde kom jag ofta tillbaka till huset och lillstugan, jag försökte förmedla känslan till mina barn, och jag märker det idag att jag lyckades för de saknar också Bohuslän. Min älste son (28år)är faktiskt född därnere i Bohuslän så han är inte alls knuten till Dalarna, mer än han hamnade här för att jag flyttade hit igen, han är mer Bohuslänning än jag, han är född där. Den minsta, 15 åringen brukar ofta prata om de somrar som han fick vara med i huset, han minns och längtar.
Jag har en otrolig kärlek till huset och platsen, och ibland när jag tänker på det så blir jag tårögd.
Saker händer, åren går, släkt och nära dör och allt blir inte som det en gång var. Rätt som det är så står jag i en förändringens tid och måste ta de delar hur sorgliga de än känns. Jag kan inte styra det som sker och tidens tand gnager och gnisslar och negativa förändringar gör sitt intåg. Arvet ska fördelas, det är då som lotteriet startar. Det som förut var så självklart, är ingen självklarhet längre. Saker och ting, tryggheten jag känt rycks bort. Alla i en bodelning, de känner sej inte helt tillfredställda. Den känsla att egentligen inte vara delaktig i något som alltid funnits eller varit en självklarhet kommer nu tydligt fram. Vem vill ha? Vem ska få vara med? Alla får inte bli nöjda, så är det, de som inte är involverade eller ägare, men bara barn eller släkt, måste med förskräckelse se på. När barndomen försvinner rätt framför ögonen är något som otroligt svårt att uttrycka i ord och att sätta på pränt. Den känslan går inte att beskriva.
När farmor dog 25 Maj 1995, då dog också en del i mej. Jag visste innerst inne vad som skulle hända. Vi satt på sommaren innan hon hamnade på hemmet i hennes utemöbler och hade en diskussion som jag aldrig trodde jag skulle kunna ha med henne. Det var det bästa samtal jag någonsin haft med min farmor. Hon var då dement, men just denna eftermiddag var hon så klar i huvudet att jag reagerade på det. Vi satt vi på bänken och det var någon vecka innan hon skulle lämna sitt hem, hemmet som hon bott i sedan 1935, i nästan 60 år för att som hon ville komma till "hemmet". Hon tyckte det var ledsamt, men hon förstod och sa att hon inte klarade att laga mat längre, hon glömde spisen på, hon var redo. Jag minns att hon hade sin klänning med oranga blommor, och en blå kofta. Hon berättade om huset och att hon ville att det skulle gå vidare i släkten. Jag var ärlig och öppen mot henne och sa att jag var övertygad om att min far inte ville ha någon del i det. Hon tyckte att det var sorgligt, men hon förstod ändå. Jag vet att hon hoppades ändå att inga sommargäster med mycket pengar skulle köpa, jag vet att under åren hon bodde där hade hon fått fler generösa erbjudanden, så hon visste att hon satt på en guldklimp.
Min far hade aldrig haft pengar, någon längre stund, de hade han investerat i alkohol. Han har alltid varit snål, och det för att kunna köpa det som han var beroende av. Men han ville hemskt gärna ha pengar. Det var viktigt för honom, det var ett bevis att man var någon. Nu hade han bestämt att han ville inte ha någon del i sitt barndoms hem, han ville ha pengar. Han sålde sin själ för en plåtbit, han köpte en Opel. Tänka sej att byta ut ett stort hus 30 meter ifrån havet, i norra Bohuslän mot en ny blå Opel. Ett hus som har ett stort värde, ja visst talar vi om miljoner och med ett underbart läge.
Efter att ha gått igenom min fars papper då jag rensade hans lägenhet, då han skulle iväg till sitt demensboende. Då hittade jag hans papper på försäljningen, han sålde sin andel för en spottstyver, en skitsumma, som låg under 200.000kronor. Det var alldeles för sorgligt, jag menar inte alls att jag på något sätt var ute efter miljoner. Men anser att han i alla fall kunde fråga sina egna barn om vi hade något intresse att köpa ut honom. Så hade i alla fall jag gjort om jag varit delägare i ett hus och visste att mina barn hade intresse i fastigheten och ett liknande smultronställe. Varför ville han inte? Det är en stor fråga som jag har och jag vet att jag aldrig får svar på. I denna veva då denna bodelning skulle ske, då fick jag ett arv av en morbror och hade kunnat bjuda honom mer än vad han fick...Ja och det hade jag betalat. Då vistte jag inte summan som han fick och antog att den var långt över det som han begärt och trodde inte att mina pengar skulle täcka köpet, men så jäkla fel jag hade. Om min far för en gång skull hade kommunicerat med mig så hade vi båda vunnit på affären. Allt i hans liv har varit smussleri och hemligheter, och jag förstår inte varför han ens ville vara tillmötesgående i detta, något som bara gynnat honom själv, han hade fått en finare Opel, en dyrare om han diskuterat med mig och dealat med mej.
Visst är jag besviken på honom, det har jag varit många gånger igenom livet, men dena här nöten är absolut svårast att bearbeta bort. Det här är mitt livs sorg, och det är första gången jag basunerar ut min vånda. För det är just vad det är. Genom att skriva det och gå igenom det så kanske jag kan lindra sorgen.
Jag fortsätter att spela Lotto och har min tro att jag en dag få sitta vid en stuga vid Bohuskusten och titta ut över havet. Då första kvällen när jag sitter där i solnedgången och måsarna skriker ska jag viska för miej själv "Vad var det jag sa...."
