Ja, ytterligare ett år ligger bakom mej och rasslade iväg i en rasande fart. Ett Ronny Pettersson tempo som liknade ett formel 1 lopp. Ett fjutt år och jag minns knappt allt som hände, med har förstått att det är inte de stora tingen och jättesaker som drar en framåt utan de är de små förändringarna som får saker och ting att ordna tiill det. Det är enkelt, det är som en vanlig promenad, jag sätter den ena foten framför den andra och allt går framåt. Det behövs inga breda vägar, inga fyrfiliga tracks utan en vanlig enkel stig duger gott, och på denna stig kan jag lämna ödmjukhet, tacksamhet, ha önskningar och följa min vilja om förändring. Jag har hittat knepen, även tålamodet att allt sker inte samtidigt och på en gång utan allt har sin tid.

Året som gick då, ska försöka summera det men någon årskrönikör av högre rang är jag inte. Och mina, för er kanske betydelselösa händelser är för mej guld. Jag behöver inte guld och pengar för att få nöje av det som sker runt mej. Året startade som alla år, med vinter, en riktig skitårstid för min del. Det är den tiden på året då jag "sjävlisolerar" mej, jag är bara social på beställning, alltså jag dras inte ut för att umgås, vill folk se mej så får de komma hit och titta. I jjanuari 2010 började jag att fundera på om jag skulle ta tag i det där med släktforskningen på allvar, det som jag hade tänkt att göra i 15 år. Jag gjorde en rivstart och det satte verkligen avtryck i myllan. Jag gick in för det från första dagen, jakten hade startat. Samtidigt så gjorde jag min praktik på ungdomens hus Cozmoz för Reinfeldts pengar. Arbetsförmedlingen jagade mej inte längre med blåslampa och vinkelslip. De hade glömt mej för en stund.

I April slutade jag praktiken och började stämpla igen. Jag tyckte att jag fick stämpla i lugn och ro denna vända. Sökte några sommarjobb men det gick inte vägen. Skolan som jag ville söka och gå i Falun hade inte kommit ut med ansökningshandlingar. Jag fick reda på att skolan inte fått pengar från staten detta år och mina planer liksom grusades. Jag kände en uppgivenhet, men rätt som det var dök det upp en liten annons i ett reklamblad om den utbildningen jag nu börjat på Brunnsvik som heter Förberedande behandlingsarbete. Jag sökte och fick komma på intervju och kom in. Startade som skolflicka augusti.

På första maj, hade vi vårat firande i gammelgården. I år var det jag och en grupp som arrangerade det. Det blev riktigt bra. Artist var Kung Henry, som verkligen lyckades charma en hel del partikamrater som inte visste vem han var. I Juni så fyllde jag femtio, men firandet var lugnt och fint, inga stora ovationer. Jag bjöd mina kära svärföräldrar på en riktig dundermiddag ute i husvagnen. Det var trerätters, med grillat. Den dagen jag hade min bjudning var den värsta tänkbara rent vädermässigt. Hela dagen spöregnade det, så vi grillade köttet ute i ett strilande regn, vi gjorde potatisgratäng med råskalning och allt vad det innebär ute i förtältet. Det tog sex timmar i denna primitivitet att göra i ordning allt. Fast det blev himla mysigt ändå, och vi var ganska ensamma ute på campingen. Det blev så trevligt att jag minns det:)


I Maj stod partikongressen på agendan, den var förlagd i Gävle. Skönt med närheten. Det blev sena kvällar och tidiga mornar. På festen var det ståupparen Ronny Eriksson som stod för underhållningen och han var så jäkla rolig. Det var min andra partikongress, och jag tror att jag kommer att vila några år framöver och släppa fram andra som vill åka. Klart att det är intressant och givande, men ack så intesivt och hårt.





Sommaren flöt framåt ute på campingen, Micke fiskade mycket och jag hade väl tänkt mej en solig sommar. Så blev det inte. Vädret blev rätt trist och kände att jag höll på att kvävas. I slutet av juli gjorde vi en liten 5 dagars turné ner mot Dalsland och Bohuslän och träffade nyfunnen släkt som jag hittat i min släktforskning. Det var intressant.  I augusti så började jag min skola, och hela hösten har jag faktiskt varit uppe i denn och satsat på det. Inga åtaganden har gjorts, jag har sagt nej till uppdrag som kunde sinka mej i mina studier.
Valet i September är inte mycket att orda om, de borgerliga knep makten lika slugt som förra gången. Kvar stod hela arbetarrörelsen med hakorna nere i backen. Jag var med på riksdags- och kommunlistan, och lyckades ta mig in i kommunfullmäktige. Ett nytt spännande uppdrag som jag kan tycka är roligt. Jag ska bara bli varm i kläderna först, sedan kommer jag att surra igång. Det känns som om att det inte blir några större problem att finna sig tillrätta i maktens salong. Jag tänker ändå aldrig glömma varifrån jag kom, jag har lovat att jag inte ska tappa förståndet. Den dagen makten drar mer än de frågor jag kämpar för, då ska jag bort.

Vinten kom i november, varför? Kylan startade i slutet av november och fortsatte....vi pratar inte om vintern just nu, för ute yr snön och jag borde skotta...

Mitt år har varit bra, jag har gått små steg framåt och ser att lösningarna kommer vartefter. Jag kräver inte mycket, men har bestämt mej för att helt sadla om, jag ville bli något annat än att bara ha ett jobb i en galen affär. Jag vill jobba med ungdomar som har missbruksproblem, jag passar in där. Att jag inte hamnat där innan är för att jag själv inte varit stabil, jag har inte varit klar med mina spöken som funnits i livet. Nu sedan fem år tillbaka jobbar jag med dessa, och det negativa backar, allt detta för jag förstår hur jag ska använda verktygen som getts till mej. Jag kommer att nå mina mål, mål som inte är för höga, jag kommer att fortsätta med politik och kämpa i den byråkrati som kommunpolitik verkligen är. Ett tunggrott system med förtroendevalda av olika kvalitet. Kvaliteten på mej tycker jag är att jag kan lite om mycket, jag tänker inte sko mig på andras olycka utan jag vill ge och kämpa för de som har det sämst i vårt samhälle, de som inte längre orkar greppa sig fast i alla krav som ställs.


Sanning eller tungsinne?

Om jag skulle sluta min brokiga årskrönika med att spekulera och analysera, kanske ni blir tungsinta. Tyvärr, så är det så i min profetsia att den är precis som jag tror den är. Ni får väl kalla mej pessimist, men i den pessimismen har jag kvar att en förändring måste ske, men detta kan bara göras om de människor som gått åt höger hittar tillbaka.
I många år framöver kommer vi att ha en borgerlig regering, jag tror att vi måste stå ut tio till femton år. Under den tiden kommer det socialpolitiska att raseras och fattigdomen och klassskillnaderna ökar med en lavinartad fart. Samhället kommer inte att finnas för de som inte kan arbeta, tryggheten är som bortblåst och a- kasse systemet kommer att försämras liksom Försäkringskassesystemet. Hemlösheten ökar, och missbruk, även de psykiska problemen. Arbetsgivarna har trumf på handen och folk måste arbeta, vilkoren kommer att ändras. Arbetsrätten kommer att raderas. De rika, näringslivet och kapitalisterna kommer att återta oss små människor till sina arbetsmaskiner, och inte ta hänsyn till människan utan de räknar sina pengar och vinster. Vi kommer att falla tillbaka till en tid som fanns i slutet av 1800 talet/ början av 1900 talet. Adel, borgare och rika människor är tyvärr på frammarch och pengar betyder makt.
Vår framtid består i att vi måste göra om samma resa som våra förfäder och kämpa tillbaka allt som gått förlorat. Tyvärr inser inte de som har fått det bra eller som röstar på Reinfeldt att det kommer att komma ett fruktansvärt bakslag. Livet för vanligt folk kommer att bli svårt. Att inte människor inser vart det bär är sorgligt.
Det finns några som kämpar och vi måste hålla ihop och inte ge upp. Vi får aldrig ge upp, nej aldrig...

Ps. Jag får ju inte glömma att jag var "förband" åt Ola Magnell...:D