Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Jag är regissören...

Kategori: Funderingar

I går kväll, ja just igår var det lördag. Jag hade piggnat till efter en vecka liggande i någon slags influensa. Det var längesedan sist som jag blev så totalt däckad som den här omgången. Den här kvällen kändes någolunda lugn, gubben hade styrt sin kosa mot sitt sista nattskift för den här perioden. Min tonåring hade en kompis här och det satt och spelade dataspel, tv spel, och elgitarr. Jag öppnade dörren till mitt älskade inglasade uterum där jag har och får mitt lugn. Jag hade eldat upp rummet med  gasolkaminen och det var ca 22 grader. Jag tände alla värmeljus och jag kände att det var just "härute" jag ville tillbringa min kväll.
Jag kokade kaffe och åt utav den goda smulpajen med alldeles för mycket vaniljvisp, jag och skymmningen smälte samman till ett.

Efter fikat satte jag mej tillrätta i den sköna Ektorp fotöljen med tillhörande fotpall, tände läslampan och högg tag i tegelstensboken "Giganternas Fall" av Ken Follett, ni vat han den gamle deckarförfattaren som skrev Nålens Öga. En alldeles otrolig man som skrivit några böcker som är historiska och jag bara älskar dom.
Giganternas Fall är just en historisk berättelse, en härlig bok på 885 sidor. Den handlar om fem olika familjer från Ryssland, Tyskland, England, Usa och Wales. Det utspelar sej under det tidiga 1900 talet, då första världskriget startade och rasade, den Ryska revolutionen, kampen för kvinnlig rösträtt och kolgruvestrejkerna i Wales och arbetarnas förhållanden. Adeln och de fattiga arbetarna, och allt ska sammanvävas på något vis.
Det här är den första boken i en kommande triologi, jag kommer att få följa familjerna till nutid. Ännu har bara första boken släppts och ser med stor spänning på utgivningen av de följande böckerna. det som jag läser gillar jag verkligen och det är skitsvårt att släppa boken, ens för att sova. Hela tiden säjer en inre röst: "Bara ett kapitel till..."


   "Läsfåtöljen"

Denna lördagskväll satt jag som fastväxt med min bok ända fram till halvtolvsnåret, och bara läste, myste och drack te. Tonåringens kompis hade gått hem, och grabben hade säkerligen redan somnat uppe i sin säng. Här satt jag, kände inte alls för att gå in, ville inte upp i min säng. Det var som att befinna sig i en annan årstid, det var som att sitta ute en varm sommarkväll.
 Jag tvingade mej själv att ta mej i kragen och gå och lägga mej, och i sängen fortsatte läsningen...

Den nya morgonen, söndag, fortfarande satt tätheten i näsan och upp i pannan och kroppen helt slut efter veckans influensa, jag hade ändå vaknat, fastän ganska sent. Jag smög mej ner i det tysta huset, gubben snarkande efter sitt nattskift i fabriken och tonåringen alldeles stilla i sitt rum. Han sov nog vidare, bara just för att han är en tonåring.
Det första jag gjorde när jag kom ner var att öppna dörren till den något kalla och fuktiga altanen, vrida på gasolkaminen. Det regnade och smattrade mot plasttaket. För det var ett riktigt spöregn. Jag log och tänkte för mig själv att nu knäcker regnet det så tröttsamma snötäcket som ligger här utanför, den smutsiga och sura snön. Fåglarna kvittrade på trots regnet, för fåglarna vet när våren är här. Inne kokade jag mitt kaffe i den silvriga "visseljohannan" eller "kaffepettern" , jag tittade lömskt med ett öga under aluminiumfolien på formen till smulpajen och tänkte "Why not". Jag lassade upp på en assiett och tog duktigt många slevar med vaniljvisp.

Nykokt kaffe med smulpaj till frukost på altanen i ett hällande regn, på ett plasttak och glatt kvitter i min närhet var helt suveränt efter en vecka med alvedon och lingonyoghurt. Bästa frukosten på länge. Härute är jag nära våren, närma sommaren. Här tänker jag och planerar för mitt liv. Här föds många tankar och idéer. Min altan är baske mej som en livmoder, med trygghet och värme. Just denna söndag så hade jag tankar som ville rationalisera bort saker. Saker som jag bara gör, utan att egentligen tycka att det är så roligt. Många sådana sysslor skapar vi, utan att egentligen tycka att det är roligt. Korkade är vi ibland, i alla fall jag då. Jag ska plocka bort min gamla trädgårdsdamm, som en gång var fylld med guldfiskar, vattenplask och näckrosor och som nu blivit en grön göl där en padda funnit ro. Nu ska gölarnas slam bort, allt onödigt arbete ska utrotas bara för att öppna upp möjligheterna till mina egna nya prioriteringar. Vi skaffar oss alltför mycket onödigt arbete, ler och tror att vi roas av det.

Om 9 dagar ska jag åka till Bryssel, med lärare och elever från skolan(jag är elev) och besöka det förhatliga EU parlamentet. Ett Eu som jag aldrig velat att ha, där bestäms dumma och korkade saker, där frodas lobbyismen, där spirar makt och pengar. Vi ska få träffa några Svenska Eu politiker och ställa frågor. Jag tror att temat ska delvis handla om trafficking. Det ska bli intressant, hoppas att jag får fota inne i parlamentet. Jag hoppas också att jag kommer att få någon tid över att besöka krigs eller militärmuseet. Och ett foto på den lilla kissande Manneken Pis, ja det där som är turism.

Nu börjar det sluta regna, jag får väl se vad dagen mer kan bjuda på. Kanske att solen orkar att komma fram för att säja hej, kanhända orkar mer snö smälta bort, kanske kommer dagen att bli precis som jag vill ha den. Skön och okomplicerad, lite snorig men ändå ta in den ro som jag och vi alla behöver i dessa tider.

Att fundera över sig själv en stund räcker för att ge egoismen en välbehövlig törn, en spark i rätt riktning.

Den här dagen blir vad jag gör den till - det är jag som är regissör. 

Kommentarer

  • lillis säger:

    Härlig läsning...tänkvärt till tusen....tack...typ :o/

    2011-04-03 | 21:31:17
    Bloggadress: http://lillisvera.blogg.se/

Kommentera inlägget här: