Mia Jäverlings Blogg

Han var en av de grabbarna, gubbarna jag ofta såg på stan, sittande på bänken med de andra a- lagarna. Han som en gång hade de där grabbdrömmarna om att bli polis, brandman eller få ett kneg. Jag såg att han under det mosiga i ansiktet, det slitna och det bekymrade uttrycket en gång sett väldigt bra ut. Ett par arbetsbyxor bar han, kanske han bara ägde dessa eller så var han kanske placerad för att utföra en åtgärd i kommunalregi för att kunna få tak över huvudet.

En gång i tiden hade han sina drömmar, kanske hade han barn någonstans, en fru som för längesedan hittat ett nytt liv. Som lämnat honom för som hon sa: ”Du får välja flaskan eller mig…” och han valde sitt missbruk för han kunde inget annat, han hade sin sjukdom att brottas med men inga verktyg att bruka.

Han kom lite vingligt mot valstugan denna Tisdag, han log när han såg på mej och jag ville ge honom Vänsterpartiets valprogram. Han sa att han inte behövde det för han hade redan röstat.

”Jag är 53 år och har alltid så länge jag fått rösta lagt min röst på vänsterpartiet, eller vpk som det hette då. Jag har aldrig varit besviken på vänstern och dom har alltid funnits för mej. Den enda anledningen att jag inte skulle rösta på er är att jag skulle dö.” han fortsatte och sa att han kommer alltid att vara trogen och att han alltid berättade för sina kamrater på bänken att han röstade på oss och som han beskrev det med att: ” Ni är det enda parti som ställer upp för sådana som oss på bänken.”

Det här mötet kommer jag alltid att bära med mej som mitt bästa valminne. Jag hoppas att han en dag finner en väg ut från sitt missbruk och vem vet han kanske kommer att finnas i vårt parti som en duktig politiker och medmänniska.

Vem du än var och vad du än heter så betyder mötet mycket för mig, du finns i mina tankar och du ska veta att jag tror på dej.