Jag är duktig, jag kan, jag vet en hel del. Men i min egoism och enfald måste jag även erkänna att det är en hel del, ofantligt mycket som jag inte har lärt mig ännu. Så länge jag har en vetskap om det så finns så stora hopp om att jag utvecklas till en person som jag vill leva med. Att jag vet det så ser jag mycket tydligare vad jag verkligen behöver jobba med. Att hitta en balans i det hela är ett av de hantverk som är bland det svåraste. Att kunna säga saker på rätt sätt. Jag tål kritik ganska bra, och jag är inte alls oresonlig när det gäller förändring. Jag tycker att det är nyttigt att få kritik för det ger mig en bra grogrund i arbetet med mig själv. Konstruktiv kritik är nyttigt. Många har svårt att ta en sådan, flera blir oerhört sårade och de tror att jag vill vara elak. Det är inte bara jag som behöver jobba med mig själv, det är så många fler.

Rollspelet blir så mycket tydligare för mig, när jag studerar in andra personer. Jag tycker att det är mycket spännande att vara med i situationer och analysera människors beteende, hur de reagerar, hur de spelar ut sin vilja, hur de slåss för sin rätt att just deras sak skall tas. Alltid tar någon över skådespelet, det kan finnas en ledare eller flera som tar för sig hela kakan, de som styr och släpper sällan fram de andras åsikter eller ideligen avbryter. Jag är inte längre ledaren, jag är inte den som längre hävdar min rätt eller slåss för att få min egen vilja fram, nu har andra aktörer stigit fram och jag kan erkänna att jag är lite rädd att det finns andra som är lika dominanta som jag var, samtidigt speglar det och jag ser hur jag spelade min roll innan jag gick in i min förändring mot vad jag ser en mer flexibel och solidarisk person. Jag ser mig själv i den personen jag förr var.
Kanske är jag ingen resurs i rollspelet efter som jag är så överlycklig att få sitta vid sidan och se teatern, jag blir på något sätt stum, jag småler åt situationen, jag försöker lägga in något i en scen, men blir inte hörd, man tittar på mig, vänder sig tillbaka och fortsätter diskutera där de var. Jag är otroligt lycklig att få vara delaktig i denna process och hade detta varit för 5 år sedan hade jag slagit näven i bordet och sagt att det får vara nog, men nu blir jag stimulerad av att se hur personer griper efter uppmärksamhet, vill få sin vilja igenom, ger arga blickar och inte kan stanna upp i det hela och ser vad som händer. I detta rollspel pågår en process, några har redan greppat vad den handlar om.

Sådan här spel finns ute i vår vardag, arbetsplats, i vår förening, i föräldrargrupper, varje dag året om, överallt. Människor måste lära sig från grunden att samarbeta, det är inget vi har med oss ifrån födseln i våra gener. Det känns som att för liten del av hjärnan används för att hitta lösningar. Genom att få fundera, hitta vägar, bolla förslag så leder det oss fram, vi måste lära oss att förvalta andras resurser och kunskap, kunna kritisera och berömma, ta ett nederlag med sans och ro för att sedan bygga upp en bättre och kraftigare lösning. Allt måste få sin tid, det är inte alltid att bara den enes ide´är patetenterad, utan andra måste få komma fram annars blir pannkakan inte gräddad, och smeten surnar efter ett tag.

Mycket nyttigt lär jag mig som skolflicka, snart ska jag gå ur min analyseringsslummer och ta steget fram, visa att jag är en som dels äger kunskap men som även törstar efter ny kunskap och stimulering. En god och bra diskussion med en ordning, att kunna lyssna på de andra är en av huvudingredienserna för mig. Viljan att vara en i en bland många, visa hänsyn och glömma personliga åsikter om någon är ett konststycke. När alla nåt dit, då har vi kommit oerhört långt.

En sak till som vi människor är ganska dåliga på är att erkänna att andra kan sitta en oerhörd talang eller kunskap, en del känner avund eller blir ledsna för att andra äger mer än en själv, medan den som äger kunskapen bara är lycklig över det. Vilket får den andra att känna sig liten och att inte vara nåt. Problemet ligger inte hos den som äger kunskapen, utan hos den andre. Kunskapspersonen har valt att lära sig just detta utan någon tanke på sin omgivning. Det stora problemet finns hos den som inte har kunskapen eller vet i vilken riktning hon/ han ska gå. Jag äger mina problem, och du äger dina, hur vi ska förvalta dem eller göra oss av med dem är upp till oss , om vi vill.