Som en stor sinnesroidkare, och en vän av ett lugn tog jag mej ut på Stora Tuna Kyrkogård denna Lördag i November. Nordanvinden kröp in i nacken fast jag hade min nya varma vinterjacka. Himlen var kornblå och frosten låg på de skuggiga ställena. Jag skulle tända ljus, för mina.


Jag tycker om att gå på kyrkogårdar, titta på på gravar. Jag menar inte att jag väljer de gravar som är ståtliga, och har krusiduller och har kostat pengar. Nej jag dras till de delar som de fattiga fick sin sista vila, de gravar med de primitiva korsen, de som snart inte finns kvar, ruttnar eller rostar. Sedan jag började släktforska har jag fått ett litet bättre förhållande till gravarna, och förstått att de för en del betyder mycket, även för släktforskningen.

Jag letade själv efter graven till min farfars far i Minnesota, jag fick en volontär som skulle söka. Efter ett tag fick jag ett mail med ett trevligt svar från en dam att hon hade sökt på Nymore i Bemidji, men där fanns bara fyra stenar kvar. Och ingen var Johan Martins. Vidare att kyrkogården var så gammal och att den hade underminerats av den närliggande sjön och sjunkit. Det var ju tråkigt tyckte jag som efter 98 år äntligen hade hittat så långt och kanske i framtiden ville åka dit och se graven. Lika är det för alla som forskar att man "vill ta död" på personen. Jag har i och med forskningen ändrat åsikt om grav eller minneslund, samtidigt så är det en kostnad för de efterlevande och ett krav om skötsel. För det är dyrt att betala skötseln själv, och finns det fler gravar och inga släktingar kan det vara omöjligt. Graven försvinner om ingen betalar.

Min vandring blev i alla fall så härlig, naturligtvis tänkte jag som tänkare jag är, och min önskan om en regression tillbaka i tiden är som alltid lika påtaglig. Jag vill så gärna veta, jag vill ligga som ett moln och titta ner och se hur det var. För mej blir det politik att gå på en kyrkogård. Jag gick först till den grav som inte längre finns, min mormors, grav 1213, ett tomt hål. Där någon på Sjöbergssidan gått ur tiden, och med det betalningen av graven. Där ställde jag mitt ljus, tände och tänkte. Vidare travade jag till mammas grav, min mamma som jag fick bekanta mej med i 9 år, sedan har jag tänkt på henne varje dag i 41 år. Saknaden av henne har varit stor, många tårar har rullat ner på kinden. Att som flicka växa upp utan henne ger en stor smak av saknad. Kärlek till dig i alla fall. I hennes grav ligger även morfar, som jag aldrig träffat, men lärt känna en smula i och med forskningen.

Sedan gick jag vidare till minneslunden, och där är det verkligen fint. Så många ljus som brann. Helst hade jag viljat se detta när mörkret kom, men det blir inte alltid så, annat ligger ju i fatet som han sa...
Jag tänkte på alla de som från Borlänge var med på Estonia, när hon sjönk ute på havet när jag stod vid monumentet. Livet och döden har sin gång, så är det. Inget vi kan styra i.

Det som jag tror på i mitt liv kan jag inte redogöra här, jag är inte ateist, jag är inte religiös, jag har min egen tro, på livet och döden. Jag erkänner att jag inte är medlem i Svenska Kyrkan, inte heller i något annat samfund. Men har hittat en medelväg som fyller mej och min sinnesro. Jag har väl i mina gener(skratt) kyrkan då jag hittat fina och mäktiga präster i mitt släkträd nerifrån Värmland, som under 1600- 1800 talet var Riksdagsmän och präster i Stora kila. Generna ligger väl och skvalpar i kyrkans fundament, vad vet jag. Sedan att jag är historieintresserad gör sitt, liksom arkitektur. Fy vad jag lät tråkig nu. Jag gillar också hårdrock:).

Lördagens promenad med min kamera blev så här:



    Stora Tuna Kyrka...





    Baksidan...





    Tornet och spirar...




    Jag tänker följa Björkens uppväxt...om jag kommer ihåg...
 





   ..who´s knocking at the backdoor...[Deep Purple]





   Den gamla grunden...





    Järnstaket...




  Minneslund...





  Mamma och Morfar...





   Mormors fursvunna grav...





   En Okänd grav, som tagits bort, där fick fantasin flöda...





    ..man tager vad man haver, det är så här jag vill att var och en ska få göra
    för att inte kostnaderna ska bli så skamligt dyra...Var man/ kvinnas val.





   Vems mor?





    Familjegrav?





   Kärlek...