Mia Jäverlings Blogg

"Bättre skjuta rygg, än arm ur led"

Pissväder...

Kategori: Foto

Ja, ja, det ska inte gnällas över vädret. Vädret får inte bli en "snackis". Det kan i alla fall inte bli värre, det kan bara bli bättre. Jag tycker i alla fall att vädret denna sommar hittils har varit skit. Ibland så blir jag så less på den positivitismen (eller vad det heter) som ska råda så vi får inte beklaga oss. Jo det får vi visst. Tycker vi att något är kasst så får vi tycka det. Fast de finns ju det som tycker allt är kasst, då är det en annan sak.

 

Jag längtar till sommarvärmen och solen, jag önskar innerligt att det kunde vända nu. Det har varit en lång väntan på denna sommar som aldrig riktigt vill slå rot och etablera sig. Värmerekorden står inte i kö precis.

 

 Sommaren betyder ju en hel del, jag vill

ha den energi som den kan ge. En solnedgång

på Sunnanö går inte av för hackor. Ett ögon-

blick, ligger solen i svackan och så för-

svinner den ner över bergets kam. I nedgången

så blir bryggor som åskådarplatser. Ett moment och en ögonblicksbild, som ändå etsar sig fast och blir ett sommarminne. En bild som vi tar fram när snöstormen viner runt vår knut.

 

Jag riktigt längtar och tjatig kan jag bli, kanske suckar jag och gnäller. För mig så är just denna sommarlängtan lika som när ett barn gnäller efter en glass. Jag måste ändå hoppas att snart. Snart så är sommaren här på riktigt.

Jag kan känna en viss abstinens efter att få fota, då vill jag ha ett väder som inte kantas av vattenpölar och störtskurar. Samtidigt så kan jag då också motiveras att stiga upp, väldigt tidigt och gå ut en morgon. Egentligen så är jag ingen morgonmänniska och giller att sova på morgonen, fast en fin sommarmorgon som bjuder på soluppgång och värme kan få mej att bli en "Rönnerdal".

Fint väder och sommarmorgon tillsammans med kameran ger en otrolig harmoni och ett lugn i sinnet. Det är skönt att jag upptäckt att fotograferingen är ro för själen, så mycket som jag kan se i min bild, som jag inte såg när jag stod där och trodde jag hade fokus. Vi tror att vi ser och har fokus, fast ögat inte registrerar allt, det gör ju kameran.

 

 

En outslagen prästkrage med en metallicfärgad fluga kan bli ett konstverk i sommarkvällen, alla ser vi bilder på olika sätt. Du på ditt, jag på mitt. Det finns gyllene regler för fotografering, men dessa regler är inget som lockar mig. Jag vill ha mina bilder som verkligheten är. Dom ska få finnas oavsett om en taggtråd syns. En bild är en bild för mig. Jag är nog en fotoanarkist, en anarkist som struntar i de normer och dylikt, och faktiskt så måste vi också finnas . Jag är ingen fotograf, utan jag är en fotointresserad person som väljer min bild, en del bilder delar jag och det är upp till iakktagaren att gilla eller inte gilla. Jag värderar min bild, och blir självklart glad över ros och tar inte illa vid mig för ris. Mitt fotograferande är ingen tävling utan för mig är det en bildkonst.

 

 

 

Vandringen efter motiv och längtan efter ett varmare, soligare väder fortgår. Att söka är ingen idé, det är bara att inse att verkligheten är som den är och den ser ut som den gör. Det är precis som motivet i ett fotografi. När vi ser bilden då ser vi svart på vitt. Det är sanningen och det är upp till var och en att tolka bilden och verkligheten.

 

 

 

 

 

 

 

Fotovandring på "Körrgår´n"...

Kategori: Foto
































En fin dag...

Kategori: Foto

Som en stor sinnesroidkare, och en vän av ett lugn tog jag mej ut på Stora Tuna Kyrkogård denna Lördag i November. Nordanvinden kröp in i nacken fast jag hade min nya varma vinterjacka. Himlen var kornblå och frosten låg på de skuggiga ställena. Jag skulle tända ljus, för mina.


Jag tycker om att gå på kyrkogårdar, titta på på gravar. Jag menar inte att jag väljer de gravar som är ståtliga, och har krusiduller och har kostat pengar. Nej jag dras till de delar som de fattiga fick sin sista vila, de gravar med de primitiva korsen, de som snart inte finns kvar, ruttnar eller rostar. Sedan jag började släktforska har jag fått ett litet bättre förhållande till gravarna, och förstått att de för en del betyder mycket, även för släktforskningen.

Jag letade själv efter graven till min farfars far i Minnesota, jag fick en volontär som skulle söka. Efter ett tag fick jag ett mail med ett trevligt svar från en dam att hon hade sökt på Nymore i Bemidji, men där fanns bara fyra stenar kvar. Och ingen var Johan Martins. Vidare att kyrkogården var så gammal och att den hade underminerats av den närliggande sjön och sjunkit. Det var ju tråkigt tyckte jag som efter 98 år äntligen hade hittat så långt och kanske i framtiden ville åka dit och se graven. Lika är det för alla som forskar att man "vill ta död" på personen. Jag har i och med forskningen ändrat åsikt om grav eller minneslund, samtidigt så är det en kostnad för de efterlevande och ett krav om skötsel. För det är dyrt att betala skötseln själv, och finns det fler gravar och inga släktingar kan det vara omöjligt. Graven försvinner om ingen betalar.

Min vandring blev i alla fall så härlig, naturligtvis tänkte jag som tänkare jag är, och min önskan om en regression tillbaka i tiden är som alltid lika påtaglig. Jag vill så gärna veta, jag vill ligga som ett moln och titta ner och se hur det var. För mej blir det politik att gå på en kyrkogård. Jag gick först till den grav som inte längre finns, min mormors, grav 1213, ett tomt hål. Där någon på Sjöbergssidan gått ur tiden, och med det betalningen av graven. Där ställde jag mitt ljus, tände och tänkte. Vidare travade jag till mammas grav, min mamma som jag fick bekanta mej med i 9 år, sedan har jag tänkt på henne varje dag i 41 år. Saknaden av henne har varit stor, många tårar har rullat ner på kinden. Att som flicka växa upp utan henne ger en stor smak av saknad. Kärlek till dig i alla fall. I hennes grav ligger även morfar, som jag aldrig träffat, men lärt känna en smula i och med forskningen.

Sedan gick jag vidare till minneslunden, och där är det verkligen fint. Så många ljus som brann. Helst hade jag viljat se detta när mörkret kom, men det blir inte alltid så, annat ligger ju i fatet som han sa...
Jag tänkte på alla de som från Borlänge var med på Estonia, när hon sjönk ute på havet när jag stod vid monumentet. Livet och döden har sin gång, så är det. Inget vi kan styra i.

Det som jag tror på i mitt liv kan jag inte redogöra här, jag är inte ateist, jag är inte religiös, jag har min egen tro, på livet och döden. Jag erkänner att jag inte är medlem i Svenska Kyrkan, inte heller i något annat samfund. Men har hittat en medelväg som fyller mej och min sinnesro. Jag har väl i mina gener(skratt) kyrkan då jag hittat fina och mäktiga präster i mitt släkträd nerifrån Värmland, som under 1600- 1800 talet var Riksdagsmän och präster i Stora kila. Generna ligger väl och skvalpar i kyrkans fundament, vad vet jag. Sedan att jag är historieintresserad gör sitt, liksom arkitektur. Fy vad jag lät tråkig nu. Jag gillar också hårdrock:).

Lördagens promenad med min kamera blev så här:



    Stora Tuna Kyrka...





    Baksidan...





    Tornet och spirar...




    Jag tänker följa Björkens uppväxt...om jag kommer ihåg...
 





   ..who´s knocking at the backdoor...[Deep Purple]





   Den gamla grunden...





    Järnstaket...




  Minneslund...





  Mamma och Morfar...





   Mormors fursvunna grav...





   En Okänd grav, som tagits bort, där fick fantasin flöda...





    ..man tager vad man haver, det är så här jag vill att var och en ska få göra
    för att inte kostnaderna ska bli så skamligt dyra...Var man/ kvinnas val.





   Vems mor?





    Familjegrav?





   Kärlek...

I takt med tiden...

Kategori: Foto

Jag skulle vilja ha mer tid för fotografering och lära mej fotoprogrammen, men jag hinner inte. Samtidigt är jag fotosugen, fast novembervädret är inte alls så tilltalande. Jag tittade just över till grannens trädgård, den som på sommrarna är som ett fyrverkeri, en explosion i färger, nu stod en solros och ruttnade i spöregnet.
Gråtrist, blött och ruskigt, inga motiv som lockar. Det är höst/vinterns intåg och november är alldeles för mörk, hela dagen.
Jag gick ut och satt på min gasoluppvärmda altan, filosoferade, tittade på mina små prylar, de som jag faktiskt gillar, för att de är inte perfekta, inte värdefulla, utan de är bara så som jag vill ha de. För mig finns en del minnen av en del av prylarna, de har funnits med sedan när jag var liten. Några är äldre och kan härledas till släkten. Några är nya och lite fåniga, men jag gillar dom.
Alltså jag tog ut min kamera och började fota mina prylar, interiören och jag tyckte det var kul. Hur kul ni tycker det är, det vet jag inte:))
Här kommer lite redigerade och blandade bilder, ömsom "stilleben", och några collage.




I takt med tiden...



...tiden står still när du är här...




Pappas gamla leksakbil som brorsan målade om:)




Min leksaksclown som jag hittade i gömmorna....




...mitt lilla altanfönster med prylar...




..farfars gamla kanna till spritköket...




... ett nytillverkat vykort med frihetsgudinnan i bakgrunden...




...den roliga leksakstuppen på hjul...




...morfars tobaksdosa som han fick från Wasabryggeriet...



...sjömansskjortan jag köpte i Stockholm på 70 talet...




...pappas lilla sjömanspojk han fick av sin farmor och morfars silver,
mammas och pappas förlovningsporslin, kaffekopp...



...morfars slitna tobaksdosa...




...de små leksaksbilarna...







...släktingporträtt och diverse andra prylar...




Jag trivs verkligen ute på altanen, dit går jag när jag vill sitta och bara ha det skönt. Jag kan faktiskt inte riktigt förklara det, för jag känner ett härligt lugn härute, och en november dag blir så mycket ljusare på altanen än inne i huset.

Svart/ Vitt...

Kategori: Foto




      


 
 
 


Bilder jag arkiverar ...

Kategori: Foto

...och sedan tittar på i vinter, när snöstormen viner runt knutarna.




Solnedgång på Sunnanö Camping




En sol, flera solar...

Gå in och rösta på mitt foto, snälla...

Kategori: Foto

Som en visa, av barbro Hörberg...

Kategori: Foto

"Med Ögon Känsliga för grönt!

Jag säjer bara äntligen. Sedan ska jag säja lite till. Jag vet inte under hur många år jag har önskat mej en riktig kamera. Jag har alltid så länge jag minns haft ett intresse för bild och fotografering. Nu har jag(vi) köpt en kamera som jag kan ta bra bilder med. Jag har möjlighet att köpa andra objektiv och utforska en ny värld.

Efter en del övervägande så blev det en billigare än vi hade siktat in oss på, det blev en Sony A 500. Och idag tog jag mej ner till vårt smultronställe, alldeles bara några minuter därifrån vi bor och jag fick "knäppa ur mej".

Jag har redigerar några bilder, mer än andra och jag tror det syns vilka det är. Nu kommer en vårfärgssprakande bildkavalkad, med motiv som jag uppskattar. Det här är bara början på en bildresa....