Jag har blivit biten av ett millimeterstort litet kräk som heter fästing. Om jag fick utrota något djur så skulle det vara det. Ett otäckt litet kryp som går in under skinnet och sprider sjukdom. I morse ringde jag till vårdcentralen och då var rodnaden en centimeter i diameter, sköterskan sa att jag skulle avvakta och se om rodnaden blev större. I så fall skulle jag höra av mig igen.
Nu har den blivit större, och kliar, jag ska ringa imorgon och be att få antibiotika så jag inte blir dålig. Ja har bett om en TBE vaccination som jag ska bli kallad till.
Det lilla äckeldjuret ställer bara till det. Ingen nytta med det djuret.

Idag så ringde de ifrån skolan jag sökt och meddela att jag har blivit uttagen för en intervju. Det kändes bra, och den här gången är jag inte ens nervös inför intervjun för hur det än är så lyckas jag inte ta mej in nu då får jag acceptera att jag inte ska gå någon skola, i alla fall inte den.
Utbildningen som jag sökt är inte den som jag sökt innan, för den blev nedlagd pga att man inte blev tilldelad de medel de fått innan med motivation att det inte behövdes så många behandlingsassistenter i Dalarna. Konstigt, nu när det kommer att krävas utbildning på personal som ska jobba med missbruk.  Missbruket finns fortfarande och behandlingspersonal med utbildning behövs.
Därför sökte jag den här förberedande behandlingsassistent på Brunnsviks Folkhögskola, den är 40 veckor och innehåller i princip delar av den utbildningen som var i Falun. Sedan kan jag hoppas på att den utbildningen som lades ner åter dyker upp i Falun hösten 2011. Då söker jag den utan tvekan. De jobbar att få tillbaka den.

Ibland måste man skynda långsamt, det är bara att bita ihop och tro på att det blir bra till slut. Åren knakar på i en rasande fart och jag vill kunna sätta igång. Jag är så taggad för en utbildning och ett nytt yrke som kommer att ge mej en bättre insikt i mej själv och mina medmänniskor. En dag är jag framme, då ska jag bläddra tillbaka till just det här inlägget och känna att trägen vinner.

Jag skulle behöva göra en massa saker nu, få färdigt ute vid campingen. I alla fall har vi fått upp tältet, nu ska vagnen städas, och allt ska plockas dit och i ordning. Jag längtar att få åka dit och sova, läsa och koppla av. Sedan ska det köpas två nya framdäck till bilen, nån jäkla rem ska bytas, tror det heter kamrem, en dyr historia. Altanen ska målas och två nya vindskivor ska upp och målas. En vindskiva på framsidan ska också upp, hela den och hängrännor rasade ner med snön i våras.
 Staketet på ca 60 meter är inte målat på tio år, lavar och mossor, alger och Domnarvssot har ändrat den faluröda nyansen till gärdesgårdsfärg, melerat svampigt och sunkigt. Jag har skrapat och borstat i evighet och bara kommit en bit. Altanen ä i alla fall slipad med en slipmus, så nu har jag musarm. Olja det gjorde jag idag. Allt har blivit eftersatt sedan vi blev med husvagn för 8 år sedan. Man bara lämna allt och åker iväg och njuter.

Sedan ska jag spela i Ludvika i slutet av månaden, det blir väl några låtar. Det blir kul, för ett par timmar efter mej så spelar Ola Magnell, en gammal favorit i repris. Han har gjort en nytändning och spelat in en ny skiva. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på den men ska försöka hinna. Det är ju ärofyllt att få vara "förband" åt Ola Magnell, eller hur? Vem minns inte hans gamla låtar, Påtalåten och kliff m.fl.
Jag har inte bestämt annu vilka låtar det blir, jag har inte hunnit träna heller. Men säjer väl som jag brukar: "Stefan Sundström får betalt för att spela fel, och jag gör det gratis".
Hur som helst så spelar jag och jag gör det på mitt vis, en del andra säjer att det är bra då är det säkerligen godkänt.

Ola Magnell

Det råder ingen tvekan om att jag har att göra, och den här våren har varit extrem. Jag tror aldrig att jag har haft så många måsten. Jag har varit tvungen att prioritera bort en del saker, för min egen skull. Jag är tacksam och lycklig att jag kan göra det utan att ha dåligt samvete. Jag har lyckats att dels genom egen kraft bearbeta bort den usla dåliga egenskapen som att, ge mej själv ett dåligt samvete. Det ger jag mej själv en stor ros för, och det förut så påträngande konntrollbehovet jag hade sinar i styrka tack vare att jag jobbar i det program som är ett livsprogram, alltså det som ger mej ett kliv uppåt. Ett program såväl för sobra och nyktra och som för en slarva som mej. Dags att ge mej själv en klapp på axeln och gratulera mej själv till ett liv. Det så bra livsprogrammet 12 steg.

Nu när det inte blev någon resa till min födelsedag, så löste allt sig ändå. Gubben fick ett brev att han och fruga var välkomna på baluns och guldklockeutdelning av sitt företag just den dagen jag fyller år. Vilken grej, bara att sätta sej ner vid ett dukat bord och förhoppningsvis en trerätters. Sitta där och alla är på ett festhumör och jag sitter där i all hemlighet och fyller år. Det blev ju en kanonlösning på mina flyktankar. 

I morgon....ja i morgon ska jag....till soptippen, det glömde jag skriva på "Att göra listan".