Marcus Birro upprör en del vänstermänniskor, jag antar att han inkluderar den rörelse med Socialdemokrater och Vänsterpartister och de som står ytterligare ett steg åt vänster.  Birro startar en debatt och upprördhet hos en del. Han rör om i grytan. Marcus ifrågasätter bla kulturvänstern och vänstern över huvudtaget. Jag tycker inte att han gör fel som gör det.

Nu hittar jag inte länken med hans senaste krönika som stod i Borlänge Tidning. Somliga tycker den är firvirrande och andra håller inte med. Jag själv fick läsa den flera gånger, för att förstå vad han skrivit. Han har börjat att uttrycka sej på ett språk som inte jag förstår fullt ut. Kanske Birro har klättrat upp på stegen i kulturen.

Egentligen är det inte hans senaste Onsdagssedel som jag skulle recencera. Jag har inte läst in mej på den och jag hittar den inte heller på nätet.  Birro har förut gett kulturvänstern sparkar i röven, han känner sig besviken  på vänsterrörelsen och delar av den.

Jag lämnar Birros onsdagssedlar, men spinner ändå vidare på hur jag tänker i den snobbism och de lägren som ändå finns inom vänstern. Det vänsterpolitiker inte vill se, det ser dom heller inte. Det finns även något inom kulturen som inte vill släppa in andra. Vissa människor på vänsterkanten har tagit sej tillåtelse att rata och mobba ut, folk som de inte tycker passar in. Det gäller inte bara delar av vänsterrörelsen utan det är från de stora partiet till det lilla.

När jag tänker vänster då finns ingen framförhållning vem jag ska bli i framtiden. Jag skulle skratta om jag skulle se mej som en minister eller en vilsen rövslickare i gångarna på riksdagshuset. Jag har växt upp till den jag är bokstavligen från en dynghög till en bostadsrätt, till att förstå mänskliga värderingar. Ingen lärde mej vad en värdering var, den fick jag hitta alldeles själv i mitt förvirrade huvud. Och jag tror att jag har hittat ganska rätt. 

I mitt huvud står ingen politisk karriär på agendan, jag strävar efter att få göra mej hörd, nöta in mina synpunkter och kunskap och detta med stöd av de personer som befinner sej i mitt parti. Att kunna förbättra det som nu är åt helvete för de som lider av fattigdom, missbruk och arbetslöshet. Att vi tillsammans finns för varandra och stödjer. 
Att jag står som andra namn är en ära för mej, ett fortroende har getts till mej, att andra litar på min förmåga det betyder så mycket för mej. Att jag eventuellt står på riksdagslistan är en likadan känsla, men jag kanske ser ett större uppdrag att finnas i min kommun, den jag känner till så mycket mer. Där jag både ser och känner många personer som far illa. Att jag finns där är inget som någonsin höjer mej på samhällsstegen, jag är fortfarande jag.

Är mitt parti till för alla? Är alla välkomna? Ifrågasätts några ? Vem ska bestämma att jag ska lita på medlemmar?
Jag har också öppna frågor till mitt parti och mina partikamrater. Håller vi på eller är det vår uppgift att sålla och döma vilken som ska få ha våran partibeteckning? Ska inte avhoppare från andra partier bli varmt välkomna till oss?
Mitt parti ska vara till för alla, ingen ska ifrågasättas såvida de inte innebär att vårt parti tar skada. Jag själv kommer aldrig  att döma ut någon ny medlem innan jag ens känner Honom eller henne. Det passar sej inte att jag som en humanist förtrycker någon. Det är inte min uppgift att smutskasta. Min uppgift är att vara en bra ambassadör för mitt parti. Alla med vår ideologi måste välkomnas väl. Oavsett vilken partitillhörighet som funnits innan ska personen vara välkommen.

Visst samlas olika folk i de olika partierna till vänster. Många tappar det som var grundbulten när de började jobba politisk. Makten och egoismen smyger sej sakta fram och liksom dimhöljer uppdraget. En del politiker i min Kommun har inte förstått att de har tappat fotfästet och vandrat åt höger och bytt politisk inriktning. Samtidigt har de målat in sej i ett hörn, och att erkänna det skulle vara förödande för dem, fast medborgaren redan har sett det. 
Kommuninvånaren ser politikern inne i hörnet, men politikern ser inte eller vill inte se att den har blivit sedd. Ett erkännande om ett misstag skulle aldrig kunna göras, men det finns färdiga fraser om vad som ska yppas till massmedia eller till folket. Strategi och dålig magkänsla, förvirrande löften, odemokratisk oordning. Allt syns.

Vänstern måste bli bättre och vad den en gång varit, att stå i en blå hall och dricka årgångsvin är inte politik för mej, det är snobbism och en vandring i karriären och en makttagande. När stora delar av Sveriges medborgare har ekonomiskt bistånd från det sociala så skvätter vänstern rödvin i de fina salongerna. Nej politikern måste våga säja nej till borgerliga spektakel, annars finns ingen trovärdighet.

Ett stundande brölopp, Viktoria och Ockelbo pojken väntas. Vänstern över lag har sagt att Monarkin ska avskaffas, sossarna ska heller inte frustas i detta spektakel. Inte ens tänka på en bröloppspresent. Sånt ska gå bort i vår politik. Vill de stödja kapitalistiska kungahustet då måste de byta parti och rösta på högern. Í arbetarrörelsen ska inte presenter till kronprinsessbröloppet ens komma på tal. 

Kulturvänstern måste våga släppa in vanligt folk, folk som skriver om sina rötter, om sitt helvete, om det sociala misären som finns här mitt ibland oss som är en verklighet hos många. Det är det som kan folkbilda inte att "Rosor knippsas med en sax, i månsken då det skulle vara en sekatör, för att snittytan inte skulle skadas. Sen kom regnet och rosen blev glad." Kultur, rödvin , blickar som dödar när någon stjäl ens stol. Att det är så jävla viktigt att få vara att folk glömmer sina rötter gör mej irriterad.

Att vänstern annamar de borgerliga betendena gör mej förbannad. Vad är det för fint att vara isolerad från omvärlden, vilken nytta gör du då? Mitt vänsterperspektiv är mitt, och vänster är vänster. Jag är jag oavsett om jag står sist eller först på en lista till ett val, jag är lika hedrad över att få delta. Att få vara en ibland alla.

Jag tävlar inte om att göra stordåd, det är då politiken går åt helvete, det har jag sett. Både kommunalt och på riksplanet. Jag tycker (jag skriver tycker, andra skulle ha präntat anser) att det är dags att kliva av de höga hästarna, det gäller en del personer i mitt parti uti i landet, men vänder mej även till det stora arbetarpartiet i synnerhet i min stad, även på riksnivå.

Jag efterlyser nya unga politiker som kan gå in i politiken med öppna ögon och en känsla för de värderingar som en "makthavare" bör ha. Det finns så många som borde bytas ut, gamla, trötta, de som isolerat sej ifrån verkligheten och de som tror att ett förtroendeuppdrag är ett lönearbete. In med ny syn och hörsel, få de unga att tycka att politik är viktigt och roligt. Det är faktiskt de aktiva politikernas uppgift att sända ut de rätta signalerna till de som är unga, de ska även våga ge sin plats till dem. Att stänga dörrarna för de som borde komma in är en katastrof. Unga har sökt medlemsskap i ett av de större partierna och får inte aktivt vara med, ej heller tilltänkta på listor är förödande för kommunen. De gamla politikerna har satt sig i en glasbur, där de inte släpper in någon, de värnar om sin makt och sitt arvode. Utan de unga stannar Sverige och Borlänge Kommun.

När personer som inte är aktiva i vänsterrörelsen tycker att vänsterrörelsen har dalat, när de som aktivt försöker jobba inte alls känner sej hemma, då är det dags att syna och förändra och göra arbetarrörelsen tillgänglig för alla som vill finnas här. För att nå ett uppsving och en arbetarvänlig politik, då krävs det en stor förändring där alla kan känna sin delaktighet. När högern lockar över arbetare med sin "utanförskapspolitik" och vanliga arbetare röstar blått, då ser jag det som om att ett misslyckande.

(Observera att i detta inlägg skriver jag om vänsterrörelsen - hela erbetarrörelsen till vänstern. Jag menar också att ingen person är ofelbar, inte ens i mitt eget parti, inte heller jag. Vi måste våga prata med varandra.
Som arbetarunge är de värderingar och klasskampen en viktig del för mej, därför tänker jag heller inte vara tyst när jag ser att arbetarrörelsen faller, för att en del av de förtroendevalda inom arbetarrörelsen  tappat sina rötter, eller kanske aldrig haft dem. Vi kan inte klara en kris genom att hålla varandra bakom ryggen, utan för mej så betyder ärlighet en hel del. Det är valår i år, ett viktigt sådant och vi har inte råd att folora det, då stundar en kommande katastrof för en stor del av de redan utslagna...)