Det enda som är viktigt för mej är att jag finns för min familj. Det första som står på listan är faktiskt det. Jag strävar efter att mina två pojkar är trygga och att jag alltid finns tillgänglig för dem, att den största grabben snart är 27 år spelar ingen roll. Jag finns om han behöver mig. Att vårda det som jag har runt omkring mej är det allra viktigaste för mej, och ingen kan rucka på just den spelordninge. Sedan är det väl inte så att jag försakar mina nuvarande plikter för att alltid stå redo och göra honör. Nej så är det inte. I alla fall så rymms det inte så mycket annat än det jag har just nu.

För mej är mina egna intressen även något som inte skjuts åt sidan för något uppdykande projekt från annat håll. Nej det är jag själv som viger mina timmar och det är jag som fördelar timmarna. Det är min policy, annars så fungerar inte jag som människa. Alla personer är olika, och de som ska ha något att göra dygnet runt och skapar nya projekt hela tiden, får väl göra det. Bara jag slipper ha det så. Alla val är ens egna, och väljer man det ena eller det andra så får jag vara kaptenen på skutan eller kanske bli en ensamseglare. Men aldrig jag kan kräva eller skuldbelägga personer för att de inte gör eller tycker som jag.

Att disponera sin tid är något som är en konst, och i detta disponerande och schemaläggande ska även kroppen och själen må bra. Mår inte jag som person bra, jag då kan jag lätt konstatera att något inte stämmer. Jag har makt över mina timmar, dessa fördelar jag i följande ordning, arbete, familj, egen tid, vila och sömn, sedan får den tid som går över gå till mindre för mej viktiga saker.

Det här som jag skriver är väl inga konstigheter, tänker ni. Nej kanske inte det, men tänk då på att vi alla är olika, vi har alla olika prioritetslistor och var och en bestämmer över sin tid. Det är ens rätt att få göra så...

Jag orkar inte flänga som en idiot för att konstruerade krav ställs. Varför spela på alla strängar när man slita på 5?