Minnes -och känsloresor borde prioriteras....
Kategori: Minnen
Jag klev ur bilen på den lilla parkeringsfickan, allt hade jämt varit så litet här. Vägen tycktes smalare än den en gång var, eller så kunde man låtsas att asfalten krymt av den brännande sommarsolen som legat på under alla år. Den gamla statarbostaden stod kvar uppe på bergsknallen i trevägskorsningen, där hade de bott som servade herrskapet uppe på herrgården. Mjölkeröds herrgård, som en gång såg ståtlig ut, och jag fantiserade att det var mina släktingar som ägde det. Idag en golfanläggning. Jag glanade förbi bergsknallen, så stod de svartvita korna kvar i fjärran och betade, bort mot Äppelviken. Nu var det inte Sixtens kor längre, han var död sedan många år. Någon annan bonde hade tagit över, kanske hans barnbarn.
Jag stod en stund vid bergsknallen och mindes att det var här som Tomas, Kerstin och Folkes grabb, som 17 åring, körde in i hög fart med en motorcykel det var på 70 talet. Han hade lånat motorcykeln av någon, sedan hände olyckan, precis här framför mina fötter. Vid den här trevägskorsningen som inte syntes mycket för världen hade mycket säkert hänt under sekler.
Var det samma lärka som drillade ovan åkern ? En närapå tjatig drill och en attityd, att här har jag drillat i så många år och du behöver inte ens prova att störa mej. Hade lärkan alltid drillat här, dagarna då statarna så sakteligt vankade hem ifrån sitt dagsverke uppe på herrgården.
Solen värmde och vinden rörde sej inte ens, bort mot järnvägsspåret mitt på vägen låg en överkörd orm. Hans sista vila på en brännhet asfaltsväg i norra Bohuslän.
Sista biten ner mot havet gick på den smala vägen, en väg som man nästan fasar att få möte på. Idag är bilarna i snitt 11 cm bredare så en förklaring finns varför den känns trång. Den sista backen ner som alltid har kallats Piggebacken, på vänster sida en liten tjärn och nu på höger sida en väg in på ett HSB område med tusentals sommarstugor. Jag vet att när de byggdes och turisterna kom var vi andra inte riktigt välkomna in på deras område och på deras fotbollsplaner. Det uppstod en hemlig gruppindelning som jag först ser idag.
Sista backkrönet och där står skylten "Västbacken", framför mej ligger mitt hav, samma blåa hav, vyn som jag älskat att se många gånger. Alla somrar jag bott här under min uppväxt, vänt på varje sten, letat hemliga bergsskrevor, hittat stengrytor. Det här har alltid varit min värld, som gett mej något oförklarligt. Det fanns nästan aldrig några andra barn här, men varje långt sommarlov blev alltid ett äventyr. Jag upptäckte, fiskade, rodde ut med båten till Bishholmen, där sjöfåglarna hade sin vist. Där kunde jag sitta med farmors hembakta bröd, med jordgubbssylt på, tugga och titta. Stora båter kom och gick till Havstensund. Ewert och Hjalmar kom hem med sin fiskebåt, de brukade vinka åt mej. Stolt satt jag där i skränet av trutar och fiskmåsar med risk för att bli bombaderad av en och annan fågelskit. Dessa om de kom från ovan var hårda, det kändes som någon kastade sten på huvudet.
Solen sken alltid och vattnet glittrade, doften av hav, salt och tång har fastnat i näsan och den finns kvar i sinnet. Det friska och det rena i havets vindpust.
Där stod det, 30 meter från havet, det vita eternithuset. Eterniten hade farfar satt på det för att slippa det årliga underhållet. Havet, stormarna och saltet tärde hårt på naturmaterialen. Grinden hängde där, ommålad. Den grinden som farfar alltid var så noga med att den skulle hållas stängd. Inga ovälkomna gäster skulle få slinka in. På grindstolparna låg de runda stenarna kvar som vi hade hämtat ute på Amundholmen när jag var liten. Tiden och vågorna hade slipat dessa stenar under miljontalsår, så mycket mer än en mansålder. Martallarna på hällen hade vuxit sej stora, de pekade med sina knotiga grenar och stammen påminde om hur hårt allt kunde vara. De växte upp ur mager jord och gav ett ryggskott en ärlig bild. Bredvid låg något rostigt skrot, som alltid legat där.
Allt var sej ganska likt, fast mindre, fast på gården lekte andra barn. De tittade nyfiket på mej och såg undrande ut, de visste inte att också jag sprungit barfota på den gården, plockat smultron och körsbär. De visste inte att under den jorden, vid lillstugan hade vi i våran släkt använt nya huggmejslar och gjort moderna hällristningar. Någon gång kommer dessa fram och skapar säkert huvudbry för någon.
Jag ställer mej nere på min strand, där var här jag stod 1966 en påsk, när det var ett vårväder jag aldrig glömmer. Jag tjatade om att få bada, men de vuxna sa nej. Jag förstod då inte varför.
En stund senare sprang min pappa in, farmor ropade att han hade ett telefonsamtal, pappa sprang upp till huset. En stund senare kom han ner och berättade att mamma råkat ut för en svår trafikolycka.
Jag förstår idag att det är mitt första minne i livet från jag var liten, jag minns inget innan den dagen. Just på den stranden startade allvaret i livet. En blond liten flicka på 6 år med flätor, fick reda på att hennes mamma låg på ett lasarett.
Jag blickar upp mot berget, Örnekullen. Jag gräver upp mina skor ur den snäckfyllda tångdoftande sanden och fortsätter upp i Höjdenbacken och tar av på den igenväxta stigen. Slånbärsbuskarna har under åren spridit sej och deras taggar är inte nådiga. Går mot berget, där stigen övergår mot granitflis. Här hade stenhuggarna ett granitbrott, där de släpade kantsten. Ett hårt arbetsliv för många. Väl uppe på toppen blickar jag ut, en otrolig utsikt mot alla väderstreck, mot väst hav och horisont, mot norr storslagen skog och berg. Jag får aldrig nog av det här. Ett livupphållande livselixir, en mytisk önskad medicin mot sjukdom och åldrande. Det är på de goda minnena jag lever. En kraft som finns inom mej stärks av att veta att det finns denna skönhet för mej. Jag vet att det här är en plats där jag kan läka, må bra på. Något så underskönt finns för mej. En plats som stärker mej som människa. Där bilder som tagits alltid ser olika ut även fast berget med sin stenhårda, slipade yta är ogenomtränglig.
Fiskmåsarna cirklar uppe i skyn, det härliga skränet påminner mej om att de är alltid hungriga, de vakar över livet på land och hav. Minsta smula skapar en konkurrenssituation, där den starkaste och snabbaste vinner. De svaga blir utan.
Jag hittar den gamla indianstigen ner mot knatten, där Ernst en gång bodde i den lilla stugan, innan deras familj så var det min farmors barndomshem. Denna stuga skulle inte ens duga till redskapsbod åt moderna människan idag.
Från den stugan så har jag ett gammalt slagbord och ett pottskåp i furu. En möbel som farmors far gjorde ur samma stam. Därför kan man se att kviststrukturen är de samma på bägge möblerna.
Resan i mina minnen är det viktigaste för mej, alla käslor som jag lätt tappar av tidens hårda gång måste jag vårda med att göra en återresa. Alla känslor, alla goda minnen läker mej inombords och får mej att se på mitt liv i en positiv mening.
Ögonen bearbetar, bilder som jag äger registrerar jag, det är något som är viktigt för att jag ska känna mej hel som människa. Om jag sedan kan återge den bilden till mina barn, mina berättelser, alla svallande känslor, kanske de kan förstå och bygga sina egna sinnen och bilder, och läka sej själv en dag.
Tiden är kort, inga listor gör tiden längre, vi kanske förlorar en timme eller någon minut. Men vad är det vi går miste om, vad är det vi skriver på en prioriteringslista egentligen? Vi skriver den för någon annan, inte för oss själva. Har vi eller jag inte förstått vad en prioriteringslista innebär, har jag bestämt att den inte ska vara för mej, eller har någon annan sagt att den ska gynna mataffären eller ett möte. Tids och minnesresor är något som varje dag borde stå på listan, att förmedla sina minnen och berättelser till barnen. Det är för mej viktigt att kunna förmedla känslorna och kunna ge dem de positiva och det överväldiga som finns för mej. En dag är jag övertygad om att de uppskattar det.
Dela dina minnen med dem du älskar...
http://www.youtube.com/watch?v=bizUQ-5Sl8k
Horisont
Nere på stranden stod en ensam liten flickahennes tomma ögon nådde horisonten.
det fanns något ödsligt i blicken,
en stund av tankar dit bara hon kunde nå.
Borta i viken låg lite av vinterns is kvar,
den var grå och smutsig och kall.
En isande vind for förbi,
en vind fylld av doft av rutten tång.
En våg rullade in och blötte en fot,
hon ville inte ens reagera,
den skulle snart komma igen
alldeles snart om en liten stund.
Solen brände lite på hennes kind
för en stund kände hon sej varm.
Var bara denna ensamhet just nu,
skulle värmen stanna kvar.
Hon böjde sej och tog upp ett skal
en sprucken snäcka som glänste
Kanske kunde hon laga den igen
-hänga den på väggen som ett minne.
(M. Jäverling)
Bloggadress: http://vanster58.wordpress.com/