Mia Jäverlings Blogg

Här satt han nu, på hemmet i år skulle han fylla åttio eller var det så, Roland kunde inte förstå att minnet var så dåligt. Det han hade ingraverat i hjärnan var hans födelseår. Han sa tyst för sig själv: "1929."

 Han kunde aldrig komma ihåg flickornas namn, funderade över varför de var där hela tiden. Några var trevliga andra var alltid sura och stressade. De kanske jobbade här, varför satt han då här på deras jobb?  Ifrån matrummet skramlade kaffeporslinet, klirret och doften av kaffe tog honom till sitt barndomshem i det lilla köket med vedspisen. Under kriget hade kaffet varit dyrt, 4, 75 kronor / kilo.

Minnet var det inget vidare med, han mindes inte namn och andra konstigheter som hände. De hade sagt att det var en sjukdom, som bar ett krångligt namn, han mindes inte heller vad den hette. Det kändes jävligt.

De mesta som låg långt bak i tiden kunde han erindra, om sin barndom, om händelser med sin mor och far, var det Einar och Sofia de hette tro, tänkte han. Ja så var det nog, det var vi som bodde i huset nere vid havet på Västbacken.

" Det var vi det, sen kom Sune, min lillebror, han var många år yngre än vad jag är, javisst var det så..."

Morgonen den 9 April 1940 var dimmig och råkall, havet ute var grått och isen förde med sej en kall vind. Den råkalla kylan satt sig i märg och ben, en rysning delade kylan och en oro som inte funnits innan smög sej på. Under natten hade Roland vaknat av ett öronbedövande muller, han hade funderat om det åskade i april, men han ställde sej vid fönstret och såg formationer av lågflygande bomb- och transportplan som dundrade över hustaken. Det är tyskarna, hade han tänkt och med trötta ben återvänt till den varma och trygga sängen, lade kudden över huvudet och tvingade bort det oroliga och somnade om.

Nu stod far och son ute i trädgården och såg de tyska Junkersplanen flyga mot Norge, de visste inte att destinationen var Oslo, Bergen, Trondheim och Kristiansand där Tyskarna skulle bomba dess hamnar. Tyskarna hade börjat sin invasion, nu hade kriget kommit så nära att rädslan framkallade tårarna att rinna utmed kinderna på den lilla pojken. Einar tog sin sons hand och sade något för att försöka trösta men kände att det hjälpte föga för hans egen oro var inte stilla. Nu var det mullrande krigets åskor här och den Norska gränsen låg inte långt borta.

Einar höll sin arm över Rolands axel och ledde honom in i farstun, de stampade av sina skor på den grå granittrappen. Tysta klädde de av sej, endast ett par blickar nådde varandra men de var fyllda av kärlek och outalde ord om att det blir alltid någon råd med det här.

Sofia hade kokat kaffe, på den gamla sumpen, lagt i en skopa färskt för att dryga ut ransonen. Det var tunt tyckte de alla, men det var inte tid nu för gnäll, oåren hade funnits länge och dystrare syntes det bli.

Einar skruvade på den gamla radion, det var svårt att höra för rutorna skallrade och dånet från planen trängde in hur enkel som helst. Han höjde ljudet på radioapparaten och förstämda lyssnade de på att under natten hade några  sjöslag påbörjats, men Britterna hade retirerat. Utanför Norges kuster hade sjöminor placerats. Nu var kriget här på riktigt.

Jag var barn under kriget tänkte Roland, och pappa var kallad till beredskap vid gränsen till Dalsland. Mamma tvingades arbeta på konservfabriken för att få in några slantar till kost. Då hade vi inte mycket. Vi hade nästan inget, knappt kläder på kroppen, lång väg till skolan och hungriga gick vi barn ofta. Skulle några av oss gnälla då fick vi veta att sådant inte gick an, för tillsammans skulle vi överleva och då hjälpte inget gnäll. Vi barn fick minsann dra våra strån till stacken och vara så behjälpliga vi kunde, genom att plocka bär och leta ved så vi fick värme. Att gnälla det gick inte an...

När krigen då äntligen tog slut, då väntade arbetslösheten, far han byggde då vägar, och låg alltid ute på arbeten. Han var en AK arbetare, med nästan ingen lön alls.
 De som hade ork och möjlighet tog sej till Amerika. Så gjorde ju Johan, min farfar, Einars far. Han for till Amerika, till drömmarnas land, där han skulle söka lyckan. Han for, det kom några Amerika brev, och Johan skickade fotografier där han stod på en saloon, eller satt vid ett pokerbord, bilder som tycktes likna att han hade ett bra liv. Men jag förstod som vuxen att dessa bilder var arrangerade i en foto atelje´ för att ge livet i Amerika en guldkant och få släktingarna i Sverige att luras till att Amerika fararna levde i sus och dus och hade det bra ställt. Av Johan hörde vi aldrig något mer, efter breven och fotografierna blev allt tyst. Under alla år undrade min far vad hans far blev av. Han som hade lovat att komma hem igen, för att hämta familjen. Känslan av svek levde med Einar hela livet, han svek sin fru och barn. Intet ord vi fick höra mer. Jag undrar vad som hände honom tänkte Roland. Träffade han någon kvinna där i United States of Amerika eller dog han och ingen visste hans härkomst. Dessa frågor skulle följa med till ytterligare en grav, graven som till slut blir min egen, suckade Roland.

Starren hade satt sej på hans ögon och blicken sökte sej mot dagsljuset i fönstret, de oroliga ögonens blick låg långt bort i fjärran. En vindpust och en doft av gräsklipp svepte in genom det öppna fönstret på hemmet. Denna åttionde sommar hade varit kvalmig och varm, flera av de som funnits på hemmet var inte där längre. Roland undrade vad Inger hade tagit vägen, hon hade inte synts till på länge. Var det någon som sagt att hon hade blivit död, nej det mindes han inte. Hon hade kanske flyttat, han mindes inte. För han hade svårt att komma ihåg något nu för tiden, det var ett elände det där med minnet.

En flicka ifrån köket ropade att nu var det kaffe och smörgås, sedan lite sång. Ja det ska bli gott tänkte Roland, men vem var nu flickan som ropade, var hon ny här....