En sak är helt säker, i årets Gäddkamp har jag inte haft en endaste fiskegud med mej. Dessa om det finns fler har enbart visat sitt ointresse och lite vrede. Jag läste att det fanns en som hette Njos och på det fåniga namnet kan jag förstå att den Guden inte kan göra ett skvatt. Sedan vet jag inte om Moses i vassen är en fiskegud, knappast, det är nog bara en oönskad grabb som ingen ville ha. Eller så var Herodes ute efter pojkkött. Jag ska ha gäddkött, men verkar ha huvudrollen i en dålig fiskefilm, med Åsa- Nisse och hans ovänner.
Jag minns att gäddkampen började trögt förra året, men då fanns det ändå en anledning, jerkbite fisket var helt nytt för mej. Men på tredje eller fjärde vändan satt gäddan och följde med upp i båten för vägning. Självförtroendet stärktes. Men i årets tävling känner jag hur allt dalar och lusten sinar.

Igår for vi ut, en fin kväll med fina förutsättningar. Vi började med att meta med Löja (simmande), ganska snabbt fick Micke upp en Abborre på ca 300 g, strax därefter fick jag ett hugg och flötet sänktes mot avgrunden *s*, och med in till båten hade även jag en fin abborre, vips så försvann den. Jag satt kvar med den långa näsan...Micke fick en större en liten stund efter på 400g, och jag fick ett napp, där fisken försvann innan jag sett vilken sort det var. Micke kastade ut, och alldeles bredvid hamnade mitt flöte, tog några minuter och gäddan tog på...Mickes spö, och upp kom en gädda till honom som vägde 1380. Ingenting på mitt...Han hade alltså ökat ledningen ytterligare.

Sedan skulle vi Drakowitsha eller hur det stavas, heldött, slog i blyklumpen i en sten...där satt jag åter som en nolla. Inget fastnade heller på motståndarens krok, så då gick det att pusta lite...



Nu var det dags för en ny taktik, nu var det drags för att släpa draget, nu kände jag att det utlimata hugget skulle inträffa. Med Johnny storfans Rappala, som han skickat till mej som mördarvapen, betade jag jerkspöet. Vi for genom kvällen, med mördarblickar. Nu jävlar Njos, gör något, sluta upp att tjafsa, tänkte jag. Då, högg det och jag trodde jag hade fått hugg av både Jona och valfiskens buk. Något lurt var det, fast ändå kände jag ingen rörelse. Micke fick ta över när vi förstod att jag hade lyckats med årets bottennapp. Han kämpade så svetten sprutade, allt för att rädda tafs och Rappala. Nu har mitt spö, tafs och Johnnys drag genomgått ett hårt och tungt prov, samt stått pall för det värsta bottennappet genom tiderna. Upp kom, haderian haddera, en timmerstock, som troligen legat sedan flottartiden, då "Snoddas" for land och rike runt och sjöng Flottarkärlek". Vilken "storfan"...






Nog måste ni ändå beundra mej lite för detta "Årets Bottennapp". Det var det grövsta genom tiderna, som hamnat på min krok, men då har jag ju inte varit i Key West på djuphavsfiske...

Efter detta avbräck för vi till en vassrugge, gjorde några kast och kände inget. Forstsatte in i en annan ruggig rugge, där kastade jag ett synes kanonkast, där jag trodde på ledning. Micke lade sitt ytgående bete alldeles bredvid min Buster och tjoff så fick han napp av "min" gädda den som jag skulle ha fått på kroken. Ja livet är inte alltid rättvist. Och att ha "Mannen som kunde tala med fiskar" till sparringpartner är inte alltid en lycka,vill jag ömt och kärleksfullt spy ur mej. Här är ledningsgäddan...2228g...





Alla äventyr har ett slut, snörpligt eller lyckat. Inte ens med de nya rosa fiskestrumporna med döskallar, kunde jag blidka storgäddan eller fiskeguden Njos (fjantnamn), denna kväll.



Men stundom hade jag en en underbar utsikt, och fantasin gick igång och jag drömde jag att utsikten kunde kompletteras med stringkalsonger i gäddskinn...



Skitfiske på mej själv....