Jag fick en sådan minnesattack och började fnissa för mej själv. Egentligen är jag galen som avslöjar hur stupido jag är. När ska jag börja att bli blyg och förlägen, troligen aldrig kommer det att ske. Tänk om man kunde minnas alla tokerier man hamnat i, då hade jag troligen emigrerat till Bräkne- Hoby.

För längesedan gjorde jag ett gästspel på 8 år i södra Småland, en uslig by där jag i början inte förstod va de sa. Senare blev jag haj på både Smålänskan och danska (det var många danskar som jobbade där).
Men det var inte detta jag skulle tala om...

En dag var jag trött på den dåvarande mannen i mitt livs rakskum, den luktade eländigt och gav en doft av billig vinäger. Då beslöt jag att åka till den största matbutiken och köpa ett nytt skum, ett väldoftande.
Om man köper vanliga sprayflaskor med dofter i då kan man puffa ur lite grann och dofta, så trodde jag man kunde göra med dessa rakgel flaskor också. Jag förde flaskan mot näsan och gjorde en så liten smygpys, för att inte avslöja att jag "tjuvluktade". Jag gjorde ju bara ett litet tryck och ut vällde det rakgel på näsan som utvecklades till en gigantisk vit boll, i ansiktet. Där stod jag som ett stort fån och folk tittade på mej. Dessutom var jag tvungen och gå en bit för att komma till kassan för att be om ett papper att torka av denna skumboll med.
Då började kassörskan och de som köade att gapskaratta. Då kände jag mej liten och väldans ensam även alldeles vit i hela fejset.

Då undrar jag inom mej själv,  vad är det som gör att jag ofta brukar hamna i situationer som jag inte räknat med. Hur kan det alltid bli så?
Nog kan jag väl bjuda på mej själv men varför ställer jag alltid till det. Bra är väl att jag gjorde någon på den tråkiga affären glad, som för övrigt då hette Markant. Kan den finnas kvar tro...

Jag minns affären men jag har nog fallit i glömska för dom, det känns skönt.